Hjältarnas ö del 4

Linda gjorde denna gång Skuffe sällskap till skolan.
- Jag tror att er elaka magister vänder sig i sjuksängen av dåligt samvete för allt du felaktigt fått skulden för, sa hon. Varför har jag aldrig fått försvara dig någon gång?
- Jag ville inte att du skulle råka illa ut, svarade han henne. Sedan vill jag inte gömma mig bakom ryggen på min fosterlillasyrra.
- Kalla mig inte fostersyster en gång till, sköt hon in, jag känner dig som min verkliga bror.
- Förlåt mig, svarade han. Jo, jag känner också som om du är min riktiga syrra, förlåt mig.
De skildes framför skolan och när Skuffe närmade sig sin ingång dök Klaus upp. Han kom fram från att ha stått bakom ett bollplank och stod nu framför Skuffe med en liten blomkruka i sin hand. Skuffe knöt vanemässigt nävarna i sina byxfickor och förberedde sig på att försöka försvara sig mot sin plågoande.

- Vill du vara med om en blomma till vår nya fröken, sa Klaus. Hon kommer att smälta som smör i solskenet och tycka om oss resten av terminen.
- Jag tror inte det, svarade Skuffe förvånat, det är liksom inte min grej. Förresten är du inte förbannad på mig över att jag tar din plats i tävlingen till Hjältarnas ö?
- Äsch, du var ju den som egentligen vann, svarade Klaus uppriktigt. Inte heller kan man vara arg på den som räddat livet på en. Jag fattar inte hur du gjorde men jag har inte sagt något till någon.
- Var det därför du erkände allt ont du gjort mig, frågade Skuffe nyfiket och förvånad över att fått en ny vän.
- Det stämmer, svarade Klaus med oro i rösten. Jag kunde visserligen inte prata ut mig från att ha stulit i butiken, men allt det andra sa jag frivilligt. Annars kanske du nästa gång hade fått mig att ramla ner för ett berg eller något liknande med dina magiska krafter.
Skuffe svarade honom inte men tänkte, "du är rädd för mig. Jag skulle aldrig kunna skada en annan människa, men vill du tro att jag är som dig, får du fortsätta med det."

När de kom in i skolans korridor var det något som inte stämde. Det var helt tyst. När Skuffe tittade mot dörren till klassrummet fick han en smärre chock. Han kände kroppen spänna sig som en stålfjäder och att benen inte riktigt bar sig. Framför honom stod hans försvunna mamma. Hon tittade undrande tillbaka på honom och han upptäckte att han sett fel. Det stack till av sorg i hjärtat när han såg att hon visserligen var lika lång, var lika späd, hade samma ljusa halvlånga hår och identisk näsa, men inte samma ögon. Kvinnan som visade sig vara deras nya fröken hade bruna myndiga ögon, inte ljusblåa och milda som hans försvunna mamma.
- Jag är er nya fröken och om alla nu kan stå helt tysta en stund, utan att röra er, får ni strax komma in, sa hon med bestämd röst. Hans mamma hade inte låtit sådan, hennes röst hade varit mörkare och mildare. Ungefär likt bruset i en stor snäcka man kunde plocka från stranden om man hade tur. En man kunde föra till örat för att lyssna till havets hemliga brus.

När de hade satt sig kom Rolle in. Han var märkbart sur. Troligen hade han fått stryk hemma när sanningen om Dödskallarna kommit fram. Han halvsatte sig ner med fötterna vilande på en annan stol. I munnen hade han en blyertspenna som han lojt tuggade på. Utan att någon i klassrummet sett hur stod nu deras nya fröken bredvid Rolle. Som genom ett trollslag satt han ordentligt på sin stol med händerna prydligt på bordet och pennan rakt mot bordskanten.
- Såhär duktigt förmodar jag att ni alla ska sitta den tid vi ska vara tillsammans, sa hon bestämt. Eller hur Roland Swedberg?
- Jovisst fröken, svarar Rolle förvånat och kunde inte med annat än att sitta helt still resten av lektionen.

Framme vid katedern igen hälsade hon alla välkomna och berättade att hon hette Gerd och kom från Norge. En stol skrapade och Klaus lyfte på rumpan. I strumplästen tog han sig fram till fröken och när han visade fram blomman han hade bakom ryggen log han sitt mest älskvärda leende.
- Min mamma och pappa ville att jag skulle överlämna denna anspråkslösa blomma, sa han. På detta sätt vill jag hälsa fröken välkommen till den bästa klassen hon någonsin haft.
- Tyvärr kan jag inte ta emot gåvor från enskilda elever, svarade hon. Jag har som regel att inte ta emot gåvor om de inte kommer från hela klassen. Hur skulle jag annars kunna behandla dig som alla andra.
Klaus lommade tillbaka till sin plats och satte blomman på sitt bord. När han fick en hånfull blick från Rolle gav han tillbaka en som sa: passa dig om du inte vill bli kramad en gång till och spy i korridoren.

Många mil utanför Göteborg, in mot landet och in i skogen, satt ett gammalt par och pratade. Stugan var gammal och såg mer ut som ett ruckel. Bräderna som höll upp stugan skulle egentligen ha bytts ut för länge sedan, men ruttnade nu långsamt. De hade en svartvit teve från femtiotalet, som var deras enda lyx, förutom en liten transistorradio. Trotts att de bodde långt från närmaste affär hade de ingen bil. Maten fick de genom självhushåll från de grisar, höns och tjurar som lugnt gick och åt utanför. Bakom huset fanns ett inhägnat trädgårdsland. Där grodde grönsaker, ärtor och potatis. De var lika svenska som de flesta människor i vårt land, men tillhörde ändå en utstött folkgrupp. En gång i tiden hade detta folk varit aktade eller fruktade, men sedan medeltiden hade de bränts på bål eller blivit utjagade från byarna. Nu var det moderna tider och faran var över men ändå skydde de civilisationen. Trots att häxjakterna hade begåtts för hundratals år sedan var det endast ett fåtal av dem som vågade beblanda sig med vanliga människor.

De var utspridda över hela landet och utan varken mobiltelefon eller någon annan utrustning kunde de kommunicera med varandra. Var det bara kväll och fullmåne, räckte det att prata mot månen och alla hörde. Det var fullmåne denna vecka och paret satt nu och diskuterade vad som hade sagts genom månen kvällen innan.
- Det är skönt att hon är på plats så att någon kan övervaka honom närmare, sa gumman som hette Ronja.
- Sedan de försvann är det bra att ha någon som ser efter honom, svarade gubben som lyssnade till namnet Sverker.
- Vart tog hans föräldrar vägen, undrade gumman Ronja tankspritt.
- Du frågar så dumt, sa gubben Sverker, du vet att några av oss ibland mystiskt försvinner och att ingen vet varför eller vart. Och varför det är som Mästaren säger, att pojken en dag ska lösa gåtan åt oss, det vet ingen annan än han själv.
- Varför talar han inte om det för oss?
Gubben Sverker suckade uppgivet över att Ronja frågat honom sådant hon borde veta.
- Vet vi framtiden kan vi förstöra den, sa han trött. Endast Mästaren får se in i den.
Gumman Ronja reste på sig och hämtade ett vedträ att slänga i den öppna spisen. Det började spraka när elden åt sig in i trät. Gubben Sverker gick fram till teven och slog om strömbrytaren. Långt inne i lådan började ett elektroniskt rör arbeta och därefter ett annat. På rutan började en prick lysa och den växte för varje sekund.
- Jag måste testa apparaten så att den fungerar till lördag, sa Gubben Sverker. När tror du vi får råd att köpa en ny?
- Jag tål inte färgteve, det vet du, svarade Gumman Ronja. Vi har nog den sista svartvita i Sverige och någon ny går inte att köpa.

Sverker och Ronja satte sig sedan till rätta framför teven för att titta på nyheterna. De kunde inte koncentrera sig på programmet utan diskuterade endast om uttagningen till Hjältarnas ö.
- Han får inte klara sig igenom lördagsförmiddagens tuffa tävlingsmoment, sa gubben Sverker med oro i rösten.
- Ingen av oss har någonsin varit rädd för höjder, svarade hon sin gubbe. Jag tror han går vidare i tävlingen och kanske vinner den. Tänk om han tar sig till Hjältarnas ö. Då är vi illa ute. Du vet vad de andra sa genom månen. Att går han vidare måste vi ta oss dit för att hindra honom.

Av John Jensen 06 apr 2002 19:44