Westessons 100 favoritfilmer: nr 20

Det är inte helt och hållet en slump att en krönika om Woody Allen föregåtts av en om bröderna Marx och en om Ingmar Bergman. Det är trots allt hans husgudar, inspiratörer, förebilder och låtsasvänner. Groucho, Chico, Harpo och Ingo utgör på något vis själva essensen av Woody Allens skapande och liv - det skapande och liv som sammanfattas en gång för alla i "Harry bit för bit".

Filmkritiker och filmforskare har alltid pratat om Woody Allens filmer - åtminstone de typiska - som självbiografiska. Allen har själv alltid slagit det ifrån sig och med emfas hävdat att de bara ytligt sett har med honom att göra.

För varje gång han påståtts vara självbiografisk har han sagt att det bara verkar så eftersom han själv spelar huvudrollen; hade Dustin Hoffman eller Elliott Gould gjort det hade ingen kommit med så befängda anklagelser.

Vän av ordning frågar sig då varför i hela fridens namn inte Hoffman eller Gould i så fall gör de rollerna. Varför envisas Woody Allen med att spela en figur som påminner löjligt mycket om den autentiske Woody Allen - jämför hans maniska wisecracks som sig själv i dokumentären "Wild Man Blues" 99 - i miljöer som alla allenologer vet att den autentiske Allen gärna rör sig i?

1977 gör Woody Allen filmen "Annie Hall". I den spelar han Alvy Singer, en uppburen ståuppkomiker som har ihop det med den sökande landsortsstintan Annie Hall. De går och ser Bergmans "Ansikte mot ansikte" och på fritiden hänger han med vännen Rob, spelad av Tony Roberts.

1975 gjorde Woody Allen och Diane "Annie" Keaton, född Hall, slut efter några års uppvaktande. Hon kom från Philadelphia, var skådespelerska, men också fotograf och sångerska - precis som filmens Annie - och han hade under sextiotalet gjort stormsuccé med sin neurotiska, absurdistiska och intellektuella ståuppakt. På sin fritid hängde han gärna med sin vän Tony Roberts.

Det är ganska svårt att sära de bägge historierna åt. Allen skrev manuset ihop med polaren Marshall Brickman och hävdar att denne bidrog med minst lika många biografiska detaljer. Fast när han ska ge exempel på saker ur filmen som inte överensstämmer med hans egen historia, kan Allen bara nämna att han inte växte upp just under en bergochdalbana. Utan nån kilometer därifrån.

1980 gör Woody Allen filmen "Stardust memories" om en regissör - Sandy Bates - som brejkat som komediskapare och nu vill berätta om livets fåfänglighet i allvarliga filmer.

1978 gjorde Woody Allen, den hyllade komediregissören, filmen "Interiors", en helt dramatisk film, kliniskt fri från humor, som möttes av västvärldens samlade axelryckning.

1986 gör Woody Allen filmen "Hannah och hennes systrar" där han spelar den hypokondriske Mickey, som tidigare varit gift med Mia Farrows rollfigur, som är besatt av död och livets mening och som gillar bröderna Marx.

1994 gör Woody Allen filmen "Fruar och äkta män" där hans rollfigurs äktenskap med Mia Farrows rollfigur är satt i allvarlig gungning och där han själv prasslar med småflickor.

Och 1997 gör Woody Allen filmen "Harry bit för bit" där han spelar Harry Block, en författare med skrivkramp med ett trassligt och kaotiskt liv omkring sig och med många unga fala damer och många timmars psykoanalys och mycket prat och mycket grubbel bakom sig.

Så vem försöker Woody Allen lura? På vilket sätt skulle Alvy, Sandy, Mickey och Harry inte vara Woody? Och varför skulle det vara fult och fel att göra film om sig själv?

Med "Harry bit för bit" är vi några stycken som misstänker att Woody Allen tog farväl av sina gamla lithiumdoftande medelklassdramedys. Det vilar en aura av uppbrottsstämning över hela scenariot, och ett försök att sammanfatta vad vi hittills kommit fram till.

Efteråt har Allen visserligen återkommit till New Yorks mediamiljöer i "Kändisliv", men där har Kenneth Branagh övertagit hans roll. I sina två senaste filmer, "Småtjuvar emellan" och "The Curse of the Jade Scorpion" ännu utan svensk premiär, spelar inte Allen längre sig själv. Han har istället återgått att spela den klantige asexuelle clownfigur han spelade i sina allra första crazykomedier.

"Harry bit för bit" är en provkarta på alleniana: hoppklippen från "Fruar och äkta män", systrar som bedrar varann från "Hannah och hennes systrar", en stor mottagning för att hedra huvudpersonen som i "Stardust memories" och en scen där Allen osynlig får ta del av sin systers tankar, precis som Mia Farrow får i "Alice".

I en scen kommer Döden på besök, precis som i "Död och pina", men framför allt precis som i "Sjunde inseglet" av Allens favoritregissör. Hela filmen vilar för övrigt tryggt på samma roadmoviemotiv som "Smultronstället"; precis som Victor Sjöström gör Allen lika mycket en resa i livet och tiden och minnet som på kartan.

De många insprängda historierna - Harry Blocks novellfragment - är dessutom skrivna i exakt den stil Allen skriver i när han publicerar sig i The New Yorker: fyndigt, absurt, intellektuellt.

Men framför allt refererar filmen till Woody Allens liv, precis som den typiska klassiska Allen-filmen gör. Det liv han fåfängt försökt hålla ifrån offentligheten, men som istället fått oproportionerligt mycket uppmärksamhet jämfört med hans filmer. Det liv han uppenbarligen inte har kontroll över, och som han bara kan rädda sig ifrån genom att fly in i arbetet och skapande.

Komplement: jag kan med gott samvete droppa alla Woody Allens filmer, eller åtminstone de han själv medverkar i, men vill istället påpeka att Allens geniala kåserier finns utgivna i bokform. "Side effects", "Getting even" och "Without feathers" är alla sprängfyllda med en sorts associativa och referensspäckade historier som saknar jämförelser.

Utifrån en absurd situation - jämför den borttrollade mamman i hans kortfilm "Oidipus spex" eller skådespelaren som kommer ur fokus i "Harry bit för bit" - dras samtliga konsekvenser enligt en logik som bara kan härröra ur en judisk neurotikers mentala kaos.

Av Valdemar Westesson 04 apr 2002 13:39