Vadå "vuxen"?

Jag vet inte vem du är. Kanske är du en 24-årig mysmamma med radhus i Finspång, daghemsjobb och åtta år gammalt äktenskap med mannen i ditt liv. Eller kanske är du en fyrtiofemårig singelkille i Stockholms innerstad som sporadiskt är pappa till tonårig dotter, som ett resultat av den där så heta midsommarnatten för femton år sedan. Du har barn i alla fall. Eller så har du inte det. Då är du det ändå. Bara så där. Du är vuxen. Knappast någon ungdom längre. Eller hur?

Med mig är det mer tveksamt. Eller egentligen är det väl inte det. Jag menar - hallå! - jag är trettiotre år, med heltidsjobb som kurator på en ungdomsmottagning, fullt hederligt hyreskontrakt på lägenhet i stan och en ölmage som växer i takt med att CSN-skulden betalas av. Att det överhuvudtaget föresvävar mig annat än att jag är vuxen får er säkert att i grunden ifrågasätta min lämplighet som kurator på ungdomsmottagning. Vill kort bara säga att jag tror att ni har fel. Men om jag nu ändå absolut måste bli vuxen - vad krävs?

Är det barn som måste till för att jag ska kunna skaka av mig den där partiella känslan av att fortfarande vara ungdom? Ibland tror jag det. Och då syftar jag inte bara på att bli pappa i sig, utan mer på den förändring som det innebär - i alltifrån existentiell mening till den högst konkret vardagliga. Du får ett annat liv. Vuxet. Du blir en annan människa. Vuxen. Och som en bumerang slår det mig att hela det resonemanget känns djävligt... tonårigt. Men det ger ju mig å andra sidan bara ännu en bekräftelse på det ovedersägliga i min ungdomlighet...

En del av mig är ganska nöjd, ja, till och med stolt över denna ungdom i mig och mitt liv. Samtidigt finns det en annan del som kan skämmas och med hela hjärtat längta bort ifrån den. Till fast relation, söndagsutflykter, barn - att bli vuxen.

En bakfull söndagseftermiddag häromveckan såg jag den svenska filmen Hans och hennes. Och den var så bra. Jag grät av glädje, grät av sorg, men framför allt grät jag av en mer allmän beröring; en längtansfull känsla av att "fan det där är ju livet, det är så det ska vara när man är kring de trettio och vuxen". Och då ska det väl poängteras att av de två huvudrollsinnehavarna så är åtminstone Johanna Sällström närmre högsta tillåtna ålder på ungdomsmottagningen än mina snart trettiofyra. Ändå kändes de två i deras kamp där - med att få barn till sin så vardagligt föredömliga värld - så vuxna. Inga kaféer, krogar, klubbar, ingen desperat karriärs- och kärlekskåthet så långt ögat kunde nå. Bara livet. I all sin vuxenhet. Och jag kände mig så herrans fjärran från det.

Dagen efter var det måndag igen. Upp sju, och in på jobbet vid åtta. Studiebesök av niondeklassare med kondomförevisning och värderingsövningar, enskilda stödsamtal med spridda ungdomar om alltifrån livets mening till oroande stort alkoholintag, viktigt möte i församlingshemmet med Lokala folkhälsogruppen och på kvällen, tillsammans med barnmorska, avslutning på föräldrautbildning i förortens fritidsgård - mina ord skulle utgöra lärdomar för dessa föräldrar till elever på högstadieskolan intill, lärdomar på vägen till att bli en tillräckligt god förälder.

Nog var den dagen vuxen alltid, och många jobbdagar före och efter det. Inget konstigt med det. Jag hade ju faktiskt själv kunnat vara någon av de där tonårsföräldrarna om jag blivit pappa i samma ålder som en god vän till mig blev. Så, visst, nog var det en vuxen person som på ett högst vuxet moget vis genomförde ännu en dag på arbetet.

Men vad skulle niondeklassarna och dess föräldrar ha sagt om de såg mig under den sena natten ett par dygn tidigare, där jag satt så lagom berusad på motorhuv utanför krog med den nattens kvinnliga projektion i famnen. Och vad kommer den där tjejen tänka som blir den första av mina jobbungdomar att plötsligt dyka upp där i en gemensam skål över bordet på krogen, eller vid ett hastigt ögonkast på klubbens dansgolv. Och vad tänker jag själv egentligen - där utanför krog, på föräldrautbildning, och under tiden däremellan... Hur djävla vuxen är jag egentligen?

I samtal med tonåringar på mottagningen får jag ofta höra hur de bävande beskriver vuxenheten som något som man bara trillar ner i plötsligen, utan att man kan göra så mycket åt det. Att till slut så är man fast i det där vuxen-Svenssonlivet, så väsenskilt ens ungdom. Och då bör det poängteras att för dessa behöver vi inte ens tala om en ålder av 30 utan det räcker med några år över tjugo. När jag på info-besök hos sjuor berättar att man på ungdomsmottagningen är ungdom tills man fyller tjugotre så skrattar dessa ungdomliga barn ofta högt - för dom är det ett skämt att en som är tjugotvå inte är vuxen. Och att den där skäggiga gubben från ungdomsmottagningen skulle vara något annat än en alldeles väldans vuxen finns förstås bara inte.

Just där och då känner jag mig också oerhört vuxen. Men det dröjer bara till kvällen, hängandes framför Sportnytt eller i biokön med kompisdejten, innan jag känner som att i stort sett ingenting har hänt sedan jag var nitton år. Tittandes tillbaks på senaste veckan inser jag att bortsett från det där vuxenjobbet så är vardagen och drömmarna sig så oerhört lika jämfört med då för fjorton år sedan. I grund och botten är jag den samme...

Säkert kan hela detta resonemang betraktas som en enda stor klyscha, som i synnerhet för tonåringar är hart när omöjligt att inse den stora sanningen i. Kanske är det lika svårt för dig, min kära vuxna läsare. Men du - mysmamman, singelpappan eller vem du nu än må vara - ge mig lösningen då, på den stora gåtan. När blir man vuxen? Och hur?

Av Thomas Jonsland 04 apr 2002 13:27