Dagis - en chock

Ett kaotiskt, vrålande inferno! Barn rusar skrikande fram och tillbaka, ut och in mellan rummen, en och annan vuxen tittar nervöst in då och då och rusar sedan vidare. Som oförberedd mormor blir jag chockad. Det snurrar i huvudet, det dånar i öronen, jag känner hur hjärtat bultar och stressen drabbar mig som en spark i maggropen.

I denna miljö vistas de små barnen hela dagarna! Detta måste vara en plåga för de minsta och svagaste barnen!

Upprörd och förbannad och med gråten i halsen går jag därifrån, med mitt lilla barnbarn vid handen. Men dit måste han imorgon igen! Och detta kallar de bra för barnen!

Ibland när någon av personalen är sjuk och de inte får ta in vikarier, klarar de inte av att gå ut. Det har hänt att barn försvunnit, rymt och varit borta en timme innan de hittats av en uppskakad personal. Barn har ramlat, slagits och skadat varandra. Det har hänt att barn glömts bort när alla andra gått ut. En liten flicka glömdes inlåst på toaletten. Hon slutade prata... Personalen har ett omöjligt arbete. Men de vuxna har ändå ett val. De kan sjukskriva sig, ta en paus eller byta jobb om det blir för svårt. Det kan inte barnen!

Våra barn har inte valt att vara där. De tror att livet ska vara så. De vet inte om något annat. Dagis kan vara okej för de äldsta, starkaste och tryggaste barnen och om dagarna inte blir för långa. Men det är en plåga och en katastrof för de minsta.

Och de lågavlönade föräldrarna har ingen ekonomisk valfrihet.

Men allt detta hemska som händer och som skadar de minsta, de mest hjälplösa av våra små barn, det sopas under mattan. Det skulle ju fördärva den officiella, politiskt korrekta bilden av dagis som en idyll! Den mörka sidan av dagis tigs ihjäl!

Varför tillåter vi detta?

Av Monica Bodling 04 apr 2002 10:30