Bara en liten mamma

Varför räknas inte en mors hemarbete som arbete? "Jaså, du är hemma - men vad gör du annars?"

Jag vet. Det är samma skåpmat, men lite omstuvad kanske. Och livsnödvändig!

Jag har haft förmånen att kunna välja och har varit hemma sen barnen fötts och fortsatt med det under hela deras uppväxt tills de en och en tagit sitt pick och pack och flyttat.

Fortsätter att vara hemma när de kommer och hälsar på nykära och glatt visande flick- och pojkvänner. Är dendär mamman med glada ögon hoppas jag som sitter vid sitt blomfönster i barndomshemmet med eld i vedspisen och tar emot med nybryggt kaffe och rågbrödssmörgåsar.

Min lön är deras lycka att ha mamma hemma. Att alltid kunna vara tillhands och behövas när så är fallet. Jag garanterar ju inte att de blir bättre samhällsmedborgare för det men chansen borde vara större.

Kanske jag sparat in pengar för samhället genom att de inte behövt dagis, fritids eller eftis. Dagis eller barnträdgård gick de i från 4 år till skolålder, fungerade som förskola och varade 4 timmar om dagen. Den kostade men behövs som en försiktig första social anpassningstid.

Många föräldrar som valt att ta hand om egna barn har samtidigt tagit hand om deras kompisar, efter som de vetat att där finns en vuxen som ofta går att snacka med. En som sätter sig ner vid köksbordet och ger sig tid. Som inte ser på klockan och skruvar sig med tankarna på annat som är viktigare än det uppväxande släktets tankar. En vuxen i närheten.

Hur mycket har vilsna ungdomar kostat samhället och hur mycket skulle det i längden betyda om de pengarna i stället gavs föräldrar som vill stanna hemma?

Vi betalar för en trygg ålderdom men vem betalar för en trygg barndom? Ett land är inte mycket bättre än hur dess barn mår.

Det största ansvar vi har som biologisk varelse är att ta väl hand om avkomman. Vad gör vi i stället? Jagar materiellt välstånd och självförverkligande. Skyfflar över ansvaret för barn och ungdomar på ett samhälle som inte ens har råd att upprätthålla en tillräcklig poliskår, sjukvård eller åldringsvård.

Det är en djungel därute där de ska söka sin identitet och lejonmamman behövs. Naturligtvis behövs pappan också, "halva biten" är hans ansvar.

Det finns värden som inte kan mätas i pengar. Som den inre tillfredsställelsen att se barn växa upp i sin egen takt. Som får sin tid att vara barn så länge de behöver utan krav på att behöva prestera eller vara duktiga i alltför forcerat tempo. Barn är alltför ofta ensamma. Ungdomar utsätts för så många intryck och flyr till droger när gränser och en fast punkt i tillvaron fattas.

Varje vuxen som möter ett barn eller en ungdom överför värderingar och den unga präntar in i minnet minsta betydande rätt eller felsteg han eller hon sett för kontinuerlig omsortering och värdering i hjärnans understa våning.

Det ska kosta att ta hand om barn men det är inte samhället som ska göra det kollektivt utan där allt har sin början ska det också fullbordas - i hemmen. Min dröm är hem där en förälder alltid är hemma och för det röner den uppskattning och status som någonstans gått förlorad i industrisamhället. Barnen är ju landets största resurs.

Hur det ska gå till vet jag inte men att det måste göras är nödvändigt. Hemmen är ju samhällets grund och måste prioriteras som ett förvärvsarbete eftersom man egentligen tar hand om värden som är oersättligt.

Av Solveig Sjöskog 04 apr 2002 11:56