Hjältarnas ö del 1

Det är inte Robinsson, det är Hjältarnas ö, där endast barn får tävla. Tävlingen går i Sveriges största TV-kanal. Vinnaren får bjuda hela klassen till Disneyland och bli kändis för stunden.

Men först måste han ta sig dit. Jag kommer här på Sourze återpublicera de första sju rejält omskrivna kapitlen. Alla som, likt min sambo, ser likheter med dokusåpa Robinsson har delvis rätt. Jag är inspirerad av teveprogrammet.

---

Del. 1

Skuffe var en 13-årig pojke som kunnat vara vilken som helst av er om det inte var för en sak. Han ägde massor av ovanliga talanger som han ännu inte visste om. Han bodde som fosterbarn hos familjen Georgsson utanför byn Stenudden i Bohuslän. Familjen bestod av Linda 12 år och hennes föräldrar Gert och Rosita. De hade ett stort hus endast några stenkast från havet. Men Skuffe bodde inte i deras hus. Hans bostad låg på andra sidan grusvägen som ledde ut till stora vägen.
- Jag förstår inte varför mamma och pappa låter dig bo i rucklet, brukade Linda säga och så också nu.
- Det är ett hus, svarade Skuffe. Visserligen får man böja sig när man ska in men har man väl kommit så långt kan man stå upprätt utan att slå huvudet i plåttaket.

De satt på en bergskulle mellan familjen Georgsson hus och havet. Det var söndagsmorgon och fiskebåtarna färdades mot land. Besväret med att gå upp tidigt på morgonen gjorde de för att lyssna på det ensliga tuffandet från båtarna. Skuffe som innan hade varit rädd för att ens se på vatten hade till slut lärt sig att tycka om det. Även när han var ensam älskade han att sätta sig och titta ut över dess oändlighet.
- Berätta om hur dina föräldrar kom bort, sa Linda efter att den sista fiskebåten gått in och tystnaden hade lagt sitt lock över det steniga landskapet.
- Tröttnar du aldrig på den historien, suckade Skuffe.
- Jag har kanske glömt av den, svarade hon, och han bestämde sig för att ännu en gång berätta om sin bakgrund.
- Vi hade varit på utflykt. Jag var tio år. Mamma hade brett ut en stor filt på marken i en hage, och efter vi ätit massäcken fick de för sig att de skulle gå och bada. Som du kommer ihåg var jag livrädd för vatten innan vi lärde känna varandra så jag ville inte följa med. Jag hade alltid lätt för att somna och tror att de passade på att gå ner till sjön efter att jag slumrat in.

Skuffe satt tyst en stund och försökte fånga känslan av hur han hade känt när han vaknat och de inte varit hos honom. Linda satt lugnt och väntade på att han skulle fortsätta.
- När jag vaknade hade solen flyttat sig från rakt över våra huvuden till att vilja gå ner bakom träden. Jag var rädd och gick omkring och letat tills solen helt försvann bakom trädtopparna. Fast jag vågade aldrig gå längre än att jag kunde se filten. Till slut letade jag upp pappas mobiltelefon som låg längst ner i matkorgen. I skolan hade jag lärt mig slå 888 och kom till slut fram till polisen. Det enda de fann var mina föräldrars kläder. De hade legat prydligt hopvikta på strandkanten vid sjön.
- Och du tror att de fortfarande lever och kommer att dyka upp när som helst, sa Linda. Hon trodde inte på det hon visste att Skuffe nu skulle berätta men lät honom ändå fortsätta sin fantastiska berättelse.

- Fast brandkåren sedan for ut med båtar och dykare hittade de inte några kroppar. Polisen sa att de hade drunknat men det tror inte jag på.
- Tror du verkligen de blev hämtade av ett rymdskepp, sa Linda och försökte se allvarlig ut fast hon tyckte han var dum som inte kunde inse att hans föräldrar var döda.
- Min mamma hade flera gånger berättat för mig att jag inte är som andra barn. Jag tror hon menande att jag är från en annan planet. Att de fått mig av rymdfarare och mitt folk till slut plockade upp dem för att fråga hur jag klarat mig. När varelserna fått svar på sina frågor kommer de bli nersatta på jorden och leta upp mig.
- Och det tror du bara för att din mamma sa att du redan som liten kunde flytta på saker genom att endast titta på dem, sa Linda och försökte dölja att hon log inombords.
- Jag fick alltid vara försiktig med mina gåvor, sa han alvarligt. Han såg aldrig att Linda inte längre kunde dölja vad hon kände. Hans blick for över havet och försökte uptäcka något okänt bortom det. Han spanar efter rymdskeppet, tänkte hon och lade handen försiktigt över munnen för att dölja att hennes mungipor drog sig uppåt.
- Endast mina föräldrar har sett vad jag kan göra, fortsatte han. På något sätt har de inte funkat när andra varit i närheten. Och efter deras försvinnande har mina förmågor helt försvunnit.

- Förutom din förmåga att komma ihåg allt från en bok endast genom att snabbt bläddra igenom den, sa Linda. Det är synd att den inte funkar i skolan och du därför har klassens uslaste betyg.
Hon visste inte om han hade märkt att hon låtit retsam på rösten eftersom han fortsatte sitt stirrande ut över havet. Hon kände att vinden återvänt efter sin nattliga vila och visste av erfarenhet att det snart skulle börja blåsa rejält.
- Visst är det märkligt, fyllde han i. Har vi läxa i t.ex. historieboken kommer jag inte ihåg något under lektionen. Fastän jag efteråt skulle kunna rabbla upp allt ordagrant och till och med rita de bilder som finns i den.
- Jag fryser, sa hon för att avsluta deras samtal. Vinden är kall så det är nog bäst att vi går tillbaka. Jag kommer ut med din frukost efter att vi ätit färdigt.
De sprang den korta vägen hem och medan Linda gick in i huset satte sig Skuffe i trädgården för att vänta.

Varför han inte fick äta i huset tillsammans med Georgsson visste han inte. Han trodde dock att det berodde på att de var rädda för att han skulle äta för mycket. Georg och Rosita var snälla men snåla. Han gick ofta hungrig utom när familjen fick besök. Då fick han fritt vara i deras hus och äta så mycket han orkade. Det var, förutom all mat som serverades, nybakade bullar, kakor och glass. Besökarna talade alltid om för honom vilken tur han hade som fått komma till ett sådant generöst hem. Men när gästerna försvann gömdes maten undan och han fick gå tillbaka till sin stuga. Linda brukade då gömma undan lite till honom och smyga ut med det senare på kvällen.
- Tänk om de kommer på dig, brukade han då säga.
- Vad ska de göra, hade hon sagt. De är inte stränga, de är bara snåla, i alla fall mot dig.

Efter att hans föräldrar försvunnit hade han först fått bo ett år på ett barnhem. Sedan hade Georgsson tagit hand om honom. De hade talat om för honom att de så gärna ville att deras dotter skulle få ett jämnårigt syskon. Han visst nu att de hade ljugit. En gång hade han hört dem säga att de gjort det för att staten gav dem pengar. De hade talat med varandra om vilken tur de hade som fick betalt för att se efter honom.

Han såg fram emot skolan på måndagen. Då skulle Magistern tala om vilken av han eller Klaus som skulle få åka till Göteborg. Särskilt utvalda elever, en från varje skola runt och i Göteborg, skulle få försöka kvalificera sig till Hjältarnas ö. Det var en tävling som skulle visa på tv inför hela svenska folket. Steg ett var att bli uttagen från sin skola, steg två att vinna tävlingen i Göteborg. Den visades i lokal-tv. Slutligen var steg tre att få tävla på Hjältarnas ö där den slutlige vinnaren fick bjuda sin klass på en resa till Disneyland nästkommande sommar. Men det som lockade honom mest var att bli kändis och populärast på skolan.

Det var han inte nu. Tvärt om var han den minst populära. Han var så illa omtyckt i skolan att lärarna ofta skällde på honom för saker han inte gjort. Men det värsta var att han fick stryk av sina klasskamrater.

Den som slog honom oftast var just Klaus, hans rival om platsen i kvalificeringstävlingen. Han och Klaus hade samtidigt börjat på skolan förra hösten men till skillnad från honom själv satte han sig i respekt från första dagen.
- Du ser ut som en fet sumobrottare och pratar som om du hade gröt i halsen hade Rolle, en av klassens största pojkar, sagt åt Klaus. Han hade svarat med att sätta sig på denne. När Rolles ansikte hade fått en blålila färg och alla trodde att han var på väg att kvävas hade han rest sig. Han hade sedan tagit upp Rolle i sin famn och rapat honom i ansiktet. Rolle hade kvicknat till och spytt rakt ut på golvet. Han hade fått skäll när magistern kommit. Klaus hade med len röst berättat att Rolle ätit massor av lakrits i bussen och de andra barnen hade inget annat vågat än att hålla med.

Redan första veckan i skolan hade Klaus samlat ett gäng omkring sig. De kallade sig för Dödskallarna och Klaus var ohotad ledare. En av medlemmarna var just Rolle och de andra tre var Gunnar, Hubert och Dan. Gunnar var skolans snille och hjälpte gänget med de mest djävulska påhitt. Hubert hade öron och ögon som såg allt. Ingen förstod hur han kunde få reda på sådant som sagts i förtroende kompisar emellan. Till slut vågade ingen prata illa om Dödskallarna ens om de var ensamma i skogen. Dan var liksom Rolle lång. Han var dock mycket kraftigare och nästan lika bred som Klaus.

I lärarnas ögon var de fem pojkarna skolans änglar. Dan och Rolle hade av Klaus fått lära sig att göra bus i smyg. Roligaste tyckte de var att slå på just honom och kalla honom för "Hittebarnet". Han kunde inte minnas att någon dag var fri från stryk. Lärarna upptäckte aldrig detta utan skällde på Skuffe när han, efter att fått stryk, var både smutsig och sur. De trodde alltid att det var han som hade börjat bråken. När han svarade att han längtade bort från skolan sa de till honom att han skulle vara tacksam för att gå i en sådan fin skola och sluta upp med att bråka.

Dödskallarna inte bara slog honom utan förstörde även allt som kom i deras väg. Självklart skyllde de alltid på honom. Ingen av de andra eleverna vågade säga emot. Ibland ringde rektorn hem och kallade honom för skolans problembarn. Skuffe tyckte inte det var någon idé att tala om hur det egentligen var. Han visste att vuxna endast ville tro på det de sett och vad som berättades för dem av andra vuxna.

Av John Jensen 03 apr 2002 09:34