Feminismens kvinnoförakt

Det farligaste kvinnoföraktet finns inte hos männen. Det finns hos oss kvinnor själva. Vi kvinnor måste respektera oss själva innan vi kan begära att männen ska göra det. Det har feministerna, med Gudrun Schyman i spetsen, aldrig insett.

Kvinnor har i alla tider haft en vana att i blygsamhetens namn, nedvärdera sig själva och sina medsystrar. "Äsch, inte är det nåt jobb inte, att ta hand om barnen. Det gör man av kärlek, inte ska man ha betalt för det inte."

Denna nedvärdering av moderskapet och det oavlönade arbetet med hem och barn har vi kvinnor fått i arv av våra mödrar. Och som starkast finns den hos över- och medelklassens kvinnor, som gjort karriär, medan någon annan tagit hand om deras barn. Arbetarklassens kvinnor har ingen karriär som lockar. Däremot vill de gärna ta hand om sina barn i några år.

Karriärkvinnorna hyser idag ett mer eller mindre väl dolt förakt för arbetaklassens kvinnor som "bara" vårdar barn. Allra mest föraktar de kvinnorna som vårdar sina egna barn. Dessa betraktas närmast som förståndshandikappade. Men även dagispersonalen känner av föraktet från de mödrar som gjort en flott karriär.

För feministerna är moderskapet avslutat när navelsträngen klipps av och modern kan ersättas med en nappflaska och dagis. För arbetarkvinnorna börjar moderskapet när barnet föds och hon avstår gärna från sitt slitsamma lågavlönade jobb, för glädjen och lyckan att dela sina barns vardag.

Det otäckaste kvinnoföraktet finns idag alltså hos karriärkvinnorna och feministerna och inte, som vänstern och feministerna vill inbilla oss; hos männen. Männen har alltid beundrat och sett upp till sina egna och sina barns mödrar. Männen har därför inget emot att moderskapet uppvärderas.

Det är farligt för oss alla att den politiska maktens kvinnor drivs av gamla, unkna fördomar när de bestämmer hur alla andra kvinnor och deras barn ska leva sina liv.

Hur farligt det är ser vi i alla rapporter om att barnen blir störda i sin psykiska och känslomässiga utveckling och lider av stress i allt yngre åldrar och i de snabbt ökande långtidssjukskrivningarna bland kvinnorna.

Därför måste vi kräva att kvinnan får makten över sitt moderskap. Kvinnan själv, inte feministerna, måste få avgöra om hennes moderskap ska vara en kort semester från jobbet eller det viktigaste åtagandet i livet.

För barnens skull, måste moderskapet jämställas med förvärvsarbetet. Först då kan vi få verklig jämställdhet mellan kvinnor och män.

Hur kan feministerna inbilla sig att kvinnan ska bli respekterad om inte hennes moderskap respekteras? Och hur ska kvinnan kunna respektera sig själv om inte hennes moderskap får samma värde som ett förvärvsarbete?
Respekt för kvinnan innebär respekt för moderskapet.
Låt oss visa att vi respekterar allt hos kvinnan, även hennes moderskap!

Av Monica Bodling 02 apr 2002 15:25