Westessons 100 favoritfilmer: nr 23

Nicholas Pileggi skrev romanen "Wiseguy" som Scorsese satte bilder till. Han berättar i en intervju om sin uppväxt bland wiseguys och made guys och mobsters och mafiosos i Brooklyn, och om den miljö som varje enskild individ var tvungen att ta ställning till.

Pileggis far drev en klädhandel - precis som Charles Scorsese - och fann en dag att de välklädda spaghettiätande snubbar han trodde var hans vänner och bekanta, brutit sig in och länsat butiken. Vad gör en ensam småföretagare i den situationen? Går till polisen? Knappast, de levde på mutor från samma killar. Utmanar det intrikata maffiaetablissemanget? Knappast det heller. Han biter ihop, ber tio Ave Maria och tar nya friska tag.

Men. Vid ett annat tillfälle i livet levde padre Pileggi på svältgränsen. Varje cent han drog in med hårt arbete gick till hyra. I det läget kommer samma snubbar, åtminstone identiska, och säger åt honom att detta löser sig, bara han ser till att alltid få kvitto från hyresvärden. Varje gång Pileggi pröjsat hyresvärden, dök mobstrarna upp och tog tillbaka stålarna från värden. I flera år gick samma pengar i en cirkel mellan Pileggi, hyresvärden, gangstrarna och Pileggi.

Vad gör en fattig snubbe utan ekonomiskt skyddsnät i den situationen? Säger nej tack och hänvisar till moralen och lagarna? Fortsätter svälta med rent samvete? Knappast. Han får snällt rätta in sig i det ekonomiska kretsloppet och bli en av de förtrogna. Kanske att nån ställer krav på en motprestation, kanske inte, men från den dagen är han köpt och edsvuren.

"Maffiabröder" berättar om just det ekonomiska kretsloppet och just de svurna ederna. Mer än något annat berättar den om överträdelserna: Joe Pescis sociopat Tommy som bryter mot lagen om att dödandet ska alstra pengar och glömmer pengarna och dödar för nöjes skull, Ray Liottas Henry som bryter mot lagen om att alltid "stand up" och som faktiskt golar ner patriarken, gudfadern, själve Don.

Det är på mer än ett vis det optimala gangsterfilmen det känns som om jag påstått det om andra filmer på listan också, men här stämmer det. Det är hela batteriet av Sonnys och Joes och Franks och Paulies, feta män som äter pasta och kallar sin skräddare vid förnamn och älskar sina två familjer - maffiabröderna och den biologiska släkten.

Varje enskild skådespelare är i sig en referens till den moderna maffiafilmens hela historia: Frank Sivero från "Gudfadern II", Frank Vincent från "Casino", Tony Darrow från maffiakomedierna "Mickey Blue Eyes" och "Analysera mera!", Mike Starr från flertalet Scorsese-filmer, Lorraine Bracco och Michael Imperioli som är doktor Melfi och Christopher i "Sopranos".

Och i förgrunden: Robert De Niro. Mannen som trots hundratalet roller på sin meritlista mer än något annat är den största filmgangstern, som varit med hela vägen från "Gudfadern II" till Harold Ramis genreparodi "Analysera mera!"

I Killinggängets "Ben & Gunnar" räknar Johan Rheborgs ultimate straight guy upp sina tre favoritfilmer - "Taxi Driver", "Tjuren från Bronx" och "Deer Hunter" - och sammanfattar sin cineastiska ideologi med ett drömskt "De Niro!"

Det är en exakt iakttagelse från manusförfattarna; De Niro har blivit de straighta killarnas machoman, pistolskytt, maffioso, polishårding, vietnamveteran, boxare, vigilante, stålarbetare. Robban är Slitzklubbens hedersmedlem och kungen av shotsrace, fotbollsfyllor och lumparminnen.

Att han i sina bästa roller är en asexuell nervbruten spillra av en man, sömnlöst borderlinevrak i "Taxi Driver", impotent hustrumisshandlare i "Tjuren från Bronx" och svårt psykiskt sönderslagen i "Deer Hunter", spelar liksom ingen roll.

En annan kuriositet kring De Niro-myten, är att han - som mer än någon annan förkroppsligat den italiensk-amerikanske mannen - faktiskt främst har irländskt påbrå.

Vill man tränga in under det översta lagret på den amerikanska nutidshistorien, ska man börja med "Maffiabröder". Den sammanfattar, förstärker och komplicerar alla cosa nostra-myter och förklarar lagarna, reglerna, ritualerna. Den är värdigare som avslutande del av "Gudfadern"-trilogin, den är prologen till "Sopranos", och den kunde inte ha gjorts av någon annan än det brinnande bildgeniet Martin Scorsese.

Det insåg för övrigt Nicholas Pileggi också. När Scorsese ringde honom och sa att han ville filmatisera hans bok, svarade Pileggi: "To tell you the truth, I´ve been waiting for this phone call all my life. If you want to do it, you can do it".

Han gjorde det.

Komplement: Scorsese är besatt av gangstrar. Fullkomligt besatt. Gång efter gång har han återkommit till dem, och för varje gång blir det längre och kompaktare och komplexare och utförligare historier. "Mean Streets" är småfolkets historia, de unga adrenalinhannarnas, gatpojkarnas. "Casino" plockar upp stafettpinnen från "Maffiabröder" och fortsätter från femtio- och sextiotal till sjuttio- och åttiotal, från New York till Las Vegas, men fortfarande med en patriarkalisk De Niro och en kulsprutepladdrande Pesci.

Och i "Gangs of New York", som väl förhoppningsvis har sverigepremiär i år, tar vi oss tillbaka till förhistorien, upptakten, det tidiga nittonhundratalet. Antagligen blir det samma historia igen, och antagligen kommer jag att falla lika handlöst.

Av Valdemar Westesson 01 apr 2002 19:06