Media har förstorat Emmas bröst

Är vi svenskar verkligen så "tuttfixerade"? Media tycks i alla fall vara det.

Det är inte Emmas fel att kameramännen tycktes helt betagna av hennes bröst under Robinson-inspelningarna. De synliggjorde hennes tuttar i alla tänkbara synvinklar. Pressen bombarderar oss med inslag om hennes "bomber".
Enligt denna består Emma endast av två svällande behag. Som enda fördel har hon sin överdel, hjärnan borträknad.

Det ligger en hel del förakt i påståendet att hon skulle vara helt "bombad" i huvudet. Vem har avgjort det? Javisst, hon kunde inte svara på frågor om förintelsen. Kanske hon har dåligt minne eller så är hon inte historieintresserad. Möjligen var det nervositet det berodde på.

Vi lever i en värld, där intelligens verkar vara det viktigaste. Är det en måttstock på vårt människovärde? Ska vi förakta de mindre begåvade? Var på skalan kommer social intelligens, kärleksfullhet, medmänsklighet? Jag vet en kille som har ett otroligt högt IQ, men som är totalt socialt inkompetent. Han har svårt att umgås med folk och att klara av ett arbete. Det är väl tragiskt.

Jag växte upp i en tid, när bystdrottningar som Jayne Mansfield och Brigitte Bardot var på modet. Gissa, om jag var avundsjuk på deras stora företräden. Jag kände och jag knäppte. Jag väntade och hoppades att mina små knoppar skulle svälla upp och brista, brista ut i välbehag. Men knopparna slog aldrig riktigt ut. Min besvikelse däröver övervann jag gudskelov ganska snabbt.

Det är synd om kvinnor som operativt förstorar sin byst. De är inte nöjda med vad naturen har försett dem med. Det är bara tuttarna som blir större då, inte självkänslan. Den är inget inplantat i bröstet, utan något som man själv måste arbeta för.

Visst finns det gott om "mediekåta" människor. Dokusåpa-deltagarna är ett exempel. Priset många får betala är ofta alldeles på tok för högt. "Personer som vi ser i TV-programmen bör vara föredömen för oss vanliga." Inte nödvändigtvis, tycker jag. Våra föredömen kan vi hitta ute i det vanliga livet. Det finns många i den "icke synliga" världen som vi kan använda som förebilder.

Lite publicitet kan väl vara kul någon gång, men jag lever lika gott utan. Skulle jag en dag uppmärksammas i media, blir det inte för mina behag. Knappast troligt att jag någonsin blir kändis. So what!

Av Vivi-Ann Bryggman 01 apr 2002 18:28