Westessons 100 favoritfilmer: nr 24

Det finns i runda tal tusen saker att säga om "Short cuts". Hollywoods halva kader av karaktärsskådespelare i en tretimmarsfresk om förortsmänniskors alienation - det blir liksom upplagt för kommentarer.

Själv känner jag att andra har sagt så mycket att jag har svårt att tillägga något. Jag har tagit del av jämförelser mellan Raymond Carvers ordknappa sparsmakade novellprosa och Altmans monumentala ensembleiscensättning, jag har läst om Altmans ambitiösa överlappande ljudarbete, jag har hittat uppsatser som utifrån Lacan och Kristeva och Focault och Derrida och hela skaran av akademiska ordfabrikörer trängt in i kontaktbristen mellan rollfigurerna, jag har till och med läst en artikel - i Jami Bernards "Total exposure" - som handlade om färgen på Julianne Moores blottade muffhår.

Så som sagt: vad finns att tillägga? Filmen har ju onekligen en del att säga själv också.

Jag är, som vi säger i Skåne, glad för Robert Altman. Han har genom sin vingliga karriär varit en ständig utmanare i ett amerikanskt filmklimat som stavas m-o-n-e-y. Han har lekt med samtliga existerande filmgenrer, revolutionerat bild- och ljudberättandet, och varit så löjligt produktiv att han - som man brukar säga om Strindberg och böcker - har gjort fler filmer i sitt liv än vad de flesta människor sett.

Han är orädd, och det är väl det som imponerar på en feg stackare som undertecknad. Fullkomligt obekymrad om huruvida hans filmer ses, uppskattas eller inbringar stålar, ger han sig hela tiden in på nya oväntade spår och banor.

Under sin sextiotalsperiod som teveregissör för "Bröderna Cartwright" och "High Chaparall" började han så smått experimentera med uppbrutet berättande, och fick gång på gång sparken för att han envisades med att lägga in politik och pacifism i de konservativa historierna.

Mellan långfilmsdebuten 1970 och katastrofåret 1980 - då han gjorde den dyra jättefloppen "Karl-Alfred" med Robin Williams - regisserade han femton filmer i nästan lika många genrer; psykedelia, western, futurism, musikal och sci-fi. Han har faktiskt inte slagit av på takten efter det - de stunder på dygnet då han inte regisserar producerar han och skriver manus åt andra. Det enda han aldrig gör är vad som förväntas.

Warren Beatty jobbade ihop med honom i den kaotiska westernkärlekssatiren "McCabe & Mrs Miller" och fällde efteråt kommentaren: "Bob had a talent for making the background come into the foreground and the foreground go into the background, which made the story seem a lot less linear than it actually was".

En typisk Altman-film - om man till äventyrs skulle kunna prata om en sådan - är gjord efter följande recept:

1 Ta en handfull, helst två dussin, av Amerikas bästa skådespelare och en handfull oväntade namn plus lite oprövade kort. Krydda gärna med lite kända människor som spelar sig själva.

2 Placera dem i en typisk miljö - countrymusikens Nashville i filmen med samma namn, Hollywood i "Spelaren", Los Angeles-villorna i "Short cuts", modevärlden i "Pret-a-portér", jazzvärlden i "Kansas city" - och strö ut dem lite fint över landskapet.

3 Öppna gärna filmen med en stor omfattande händelse som alla inblandade påverkas av - bilolyckan i "Nashville" eller helikopterbesprutningen i "Short cuts" - och avsluta med något motsvarande: dödsskjutningen i "Nashville" och jordbävningen i "Short cuts". Se dock för allt i världen till att det ena inte har mycket med det andra att göra.

4 Låt alla som står framför kameran pladdra hela tiden, gärna improvisera dialogen eller rentav bara prata från hjärtat utifrån sig själva, och sätt mikrofoner på samtliga inblandade så att dialogerna går in i och inte sällan överröstar varandra.

5 Skaka, rör om, mixa och servera.

I "Short Cuts" drar han sin teknik så långt man rimligen kan tänka sig. Dessutom lyckas den jäveln tvinna ihop alla intrigtrådarna och fullkomligt naturligt låta ödena korsa varann. Lily Tomlin kör över Andie MacDowells pojke som behandlas av Matthew Modine som har middag för Fred Ward som är och fiskar med Buck Henry som sitter på haket där Lily Tomlin jobbar och spanar in hennes skinkor. Och i förbifarten håller pojkens farfar Jack Lemmon ett patetiskt tal om sin ungdoms otrohet medan bagaren Lyle Lovett telefonterroriserar MacDowell och hennes man. Och det är en intrig av cirka femton.

Robert Altman är född 1925 och var med andra ord en nestor redan när han debuterade i samma veva som Dennis Hopper och Francis Coppola. Han var med andra ord nästan sjuttio när han gjorde "Short cuts". Jag tycker att det märks.

En sån film kan inte göras av nån ung spoling - och gudarna ska veta att de har försökt - eftersom det inte bara kräver livserfarenhet att förstå och uttolka detta pärlband av öden. Det kräver också ett hantverkskunnande som bara den maniskt engagerade och övermåttan flitige kan drömma om att tillskansa sig.

Komplement: "Short cuts" lyckades skapa sin egen genre, dit plötsligt alla filmer med mer än en intrig räknades. Daniel Bergman plagierade konceptet rakt av med sin filmatisering av Reidar Jönssons novellsamling "Svenska hjältar", medan andra bara har inspirerats av det klassiska altmanska greppet att låta fragment ur ett antal karaktärers liv stråla samman inom ramen för en och samma film. Bäst av alla "Short cuts"-varianter är, förutom John Sayles filmer, Paul Thomas Andersons "Magnolia" 99. Fast det förutsätter jag att de flesta redan är varse om.

Av Valdemar Westesson 31 mar 2002 20:40