När han kommer, vad som händer

Visst kunde man fråga sig varför man var så rädd för det där ordet älska. Visst kunde man fråga sig varför man hela tiden ville att allt skulle skita sig, när han kom och bråkade. Varför man tog två steg tillbaka och bara tittade på under tiden man jobbade så hårt så hårt så hårt för att allt skulle gå fel.

Visst kunde man fråga sig varför. Varför man var en sån helt uppfuckad konstruktion.

Man hade ju livet klart för sig. Vad det skulle bli av allt. Att det skulle få bli en lång och fantastisk vandring i hela utbudet av historia och språk och i själva sökandet efter melodin i texten. Ordens rytm och den klassiska grekiskan. Att det var det man ville ha. Bara. Och att det skulle få räcka så. Att man visste att man inte ville ha någon man för det hade man redan haft och ville aldrig ha igen utan kanske istället några namnlösa utan så mycket hår på bröstet men med roligheter och enkelheter och hud. Att man tänkte att möten räcker som inspiration men behöver inte vara mer än sekundsnabba och att det inte gör så mycket om de vinglar och kajkar sig och blir till ingenting. Eftersom man visste vad man tände på. Vad man tände allra mest på. Att det var sådana där ögonblick då det slog en vad man hade gjort. Vad sanningen var bakom allt.

Till exempel det där ögonblicket den där gången då man insåg att hela tiden med den älskade mannen hade varit ett enda långt utdraget slag mot självet och att det var vad man hade haft honom för. Att det var sådant som man tände på. Den fantastiska styrkan i ens mindfuck. Och att det räckte så pass att det rann över. Man hade ju livet klart för sig. Och det var bra så.

Man hade hela mytologin att se och tjusas av, eller filosofin och begrepp som ting och måsten och energier. Att man hade byggnader att titta på och stil att odla och en alldeles äcklig och trådig rädsla som var så skön så skön så skön när den äntligen gick att kontrollera. Man hade sina vapen. Arrogansen, dödligheten, giftet, pennan. Och man hade ögonblick av sol och gnistor i ögonvrån och själen som brann när man äntligen kände att man faktiskt kände. Oavsett VAD man kände. Att sorgen var lika ljuvlig som glädjen. Att allting var lika värdefullt som minnet av den enda gången då man älskat så hårt att det inte gick att uttrycka och då man tog första steget åt alldeles käpprätt fel håll. Man hade sin oskuld. Väl förpackad i lögner och våld och darriga händer och man tog fram den ibland och försökte att älska den och vårda den utan att egentligen vilja göra det eftersom man förstod att man faktiskt i hemlighet gillade att se sig själv som mer skitig än ren. Man hade sina ögon att le åt. För att de var det vackraste man hade. Tack vare allt mindfuck som fanns däri.

Man hade ju livet klart för sig. Och man visste vad det var man ville. Att man ville förbli ett träd och fastvuxen och onåbar och omöjlig att älska. Eftersom man visste att det där ordet älska gick ut mer på att trösta än någonting annat. Och för att man ska få trösta så måste man först slå. Man visste ju det. Hade ju sett och levt i det och tagit det så länge att man till slut hade slutat förmå sig själv att känna efter. Tills de där ögonblicken kom. De som man tände så hårt på. Ett och ett och då och då. När man insåg att man inte reagerade på slag längre. Att man hade blivit slagen så länge att man hade blivit helt lönlös att slå.

Det var alltså sådant som man tänkte på när han kom och var och bråkade. Att man hade iallafall livet klart för sig. I all dess hopplöshet och stirriga rastlöshet och i alla evigheter insprängda i tiden så ville man ha det så. Och man behövde ingen man. Inget hårigt bröst att stöta sig mot. För livet var tillräckligt svårt och ofattbart som det var. Och rädslan klarade man själv och ville inte ha någon krokig hjälp med. Att man mest ville få vara i fred. Och onåbar. Och fastvuxen i marken. Som ett träd.

Och som ett träd kunde man ju fråga sig varför man var så rädd för det där ordet älska, när han kom och var och bråkade och berörde. Att man blev så otroligt förvånad över att han lyckades med det. Att han lyckades beröra. Och man blev imponerad. Och full av beundran. Och av krångliga ord. För att man förstod att han i sin bråkighet och beröring skulle kunna störa hela livet. Hur klart man än hade det för sig. Att han skulle kunna göra det. Tack vare allt mindfuck som man då förstod att han var.

Av Annakarin Josefsson 31 mar 2002 21:42