Westessons 100 favoritfilmer: nr 30

Det är så vackert när cynikern Harry står där på nyårsafton, lika fast beslutsam som desperat, efter att ha känt henne halva sitt liv, efter att ha retat sig färdigt på alla hennes nycker, efter att ha knullat sig igenom halva New York, efter att ha poserat klart och hasplat ur sig alla cynismer och sarkasmer, efter att ha letat febrilt och nu äntligen insett att kärleken finns på armlängds avstånd:

"I love that you get cold when its 71 degrees out. I love that it takes you an hour and a half to order a sandwich. I love that you get a little crinkle in your nose when youre looking at me like Im nuts. I love that after I spend day with you, I can still smell your perfume on my clothes. And I love that you are the last person I want to talk to before I go to sleep at night. And its not because Im lonely, and its not because its New Years Eve. I came here tonight because when you realize you want to spend the rest of your life with somebody, you want the rest of your life to start as soon as possible".

Det finns i princip två sorters romcoms: den sirapssöta och honungslena där tvåsamheten utan diskussion framställs som idealet, och den härdade, desillusionerade, realistiska om man så vill, den som är medveten om att kärleken är som en ugn som bränner när den är varm och som ett moln fyllt av regn. Som ofta - men inte alltid - presenterar kärlek framför allt som ett sätt att lättare stå ut med ett detta liv i jämmerdalen.

Nora Ephron skrev "När Harry mötte..." som är av det senare slaget. Där glider folk mellan relationer utan att tro på dem och klamrar sig fast vid dödsdömda förhållanden, där drivs Carrie Fishers rollfigur in i armarna på gifta män, där ifrågasätts vänskapen mellan könen, där finns bara två alternativ: Meg Ryans neuroser eller Billy Crystals axelryckningar.

Sen gick Ephron över till att göra filmer själv - "Sömnlös i Seattle" och "Du har mail" med flera - där det krasar av socker och där vi förväntas tycka synd om människorna, inte för att de är lika usla som vi, utan för att det faktiskt är synd om dem.

Kanske är sentimentaliteten Ephrons naturliga hemmahamn, kanske är det Rob Reiners och Billy Crystals personligheter som färgat den ena och Tom Hanks helylleframtoning som färgat de andra filmerna. I mina ögon är det mil mellan ångesten i Harrys och Sallys New York och melodramen i Tom Hanks Seattle.

Ephrons egna filmer utspelar sig i Disneyworld - vi saknar bara rådjuren och fåglarna i slutscenerna - medan "När Harry mötte..." tar plats i Woody Allen-land. I fonden: Manhattan skyline. På nattduksbordet: Sobril och valium. Billy Crystal håller världen och dess bekymmer på avstånd med ett maniskt skämtande, Meg Ryan med tvångsbeteenden och inrutade rutiner.

Trots välbetalda och intressanta jobb i den övre medelklassen, trots New Yorks alla nöjen och frestelser, trots att eländet bara finns på abstrakta teveprogram, faller livet hela tiden i bitar omkring dem.

Därmed inte sagt att det är en särskilt depressiv film. Den framhåller ju trots allt kärlek som en möjlighet och ett halmstrå det kan vara värt att gripa tag i. Jag upplever den som rörande, lika rörande som Killinggängets skäggerotiska pastisch "Ben & Gunnar" faktiskt är. Det är filmer som känns för att de skådar bitterheten och tristessen och uppgivenheten i vitögat - eller brunögat - men ändå, trots allt, mot alla odds, kanske rentav mot bättre vetande, vågar tro på Kärleken.

Att filmens tema och scener är lätta att parodiera och travestera - "The Muppet Show" gjorde en fyndig parafras på orgasmimitationen med Miss Piggy i Ryans roll - vittnar om ett slagkraftigt berättande, med detaljer som sticker ut och attraherar på samma vis som The Clashs poprefränger. Bara det originella går att parodiera, eftersom parodin förutsätter igenkänning.

Robban Broberg skrev - långt innan hans ordvitsande lagt strypsnara på honom - en sång med en refräng jag av någon anledning ofta nynnar på. Det är ingen särskilt djuplodande iakttagelse, inget särskilt välformulerat statement, men där finns en sanning som berör mig:

"Alla springer omkring/ och söker var och en/ efter det som kallas/ Den Stora Kärleken".

Detta att vi springer - som nackade höns, i blindo och i desperation - och att vi gör det var och en, istället för att utforska relationerna tillsammans. Detta att vi söker efter den himlastormande lyckan och den eviga harmonin när vi egentligen har ett mer akut behov av vardaglig trygghet. Detta att vi alla gör det, hela tiden, världen över.

Det är viktiga påminnelser till människan som faktiskt bäst formulerats av poplyriker och romantiska komiker. Låt poeter och operakompositörer ta hand om Romeo och Julia och Tristan och Isolde och unge Werther och den gränslösa villkorslösa Passionen. Harrys och Sallys kärlek har med mig att göra. Den handlar om restaurangbeställningar och kaffebord och, trots allt, om att livet är så mycket bättre med än utan den andra.

Komplement: Billy Crystal hör till det där ståuppar-SNL-gänget från sent sjuttiotal som gjort bra ifrån sig i tevesammanhang och är idealiska gäster hos Letterman och Leno, men sällan har hittat filmer som gör dem fullständig rättvisa. Liksom Steve Martin och Bill Murray har Crystal jumpat runt bland ett par fullträffar och högar med slagg, själva alltid oklanderliga. Danny De Vitos "Släng morsan av tåget" "Throw Momma from the Train", 1987 - med Crystals bästis Rob Reiner i en biroll - är en nästan helgjuten film, där Crystals genomskådande ironi kontrasteras mot De Vitos naivitet och den plumpa slapsticken balanseras mot lite lagom avancerade Hitchcock-referenser.

Av Valdemar Westesson 26 mar 2002 10:06