Är du den du vill vara?

Stressa, stressa lämna barn på dagis. Passa tågtid, åka pendel åka tunnelbana. Ska hålla viktigt föredrag om hur vi kan rädda världen. På väg ner i tunnelbanan ligger äldre man. Lite saker utspridda bredvid. Något rött, kanske mat, kanske paprika och fralla. Böjd över honom står ung kvinna. Jag vrider på nacken i farten för att kolla lite extra. Mannen tittar bedjande upp mot henne. Ögonen säger; Hjälp mig! Gå inte!

Hon talar i mobiltelefon. Jag tycker jag hör henne säga: "Han säger att han legat här sedan halvsex."

Halvsex? Det är över två timmar sedan. Jag tittade så snabbt och ytligt. Men visst såg mannen hel och ren ut? Ingen lodis direkt. Kan det vara en vanlig åldring som fått hjärtsnörp? Och som legat i två timmar utan att få hjälp?

Hur många tusen människor som helst har passerat förbi på den tiden. Det är ju inte klokt!

Och mitt i rulltrappan slår det mig med full kraft. Hade jag kommit tidigare hade jag tillhört dessa tusen och åter tusen. Jag hade nog inte heller sett efter hur det var med en man som låg utsträckt längs väggen i tunnelbanegången med lite saker omkring sig. Ett skruvstäd runt mellangärdet får tårarna att välla upp ur ögonen liksom underifrån. Make-upen! Tänk för helvete på make-upen! Sluta grina! Nej, jag hade nog inte. Hade nog inte. Om 3 minuter går nästa tåg mot Fruängen.

Och det hjälper inte om det var en lodis som ville ligga där i värmen.
Och det hjälper inte om tusentals andra människor också gått förbi.

För jag är inte den jag vill vara.

Av Anna Linusson 26 mar 2002 14:21