Westessons 100 favoritfilmer: nr 31

Ute på det här "intranätet" som alla snackar om nuförtiden finns det som en del kanske vet väldigt mycket information. Mer eller mindre av en slump ramlade jag in på en sida - www.brightlightsfilm.com - där jag hittade en av de roligaste sågningar jag nånsin läst av en film.

En Ray Davis, som jag antar inte är den gamle Kinkssångaren som stavade med ie, går lös på "L.A. Confidential" med näbbar och klor, stingslig som en ungtupp, och kastar som flickan i slutscenen på en skräckfilm allt vad han kommer åt omkring sig, elakheter, personpåhopp, wisecracks och spydigheter.

Han menar bland annat att den enda research som gjorts inför "L.A. Confidential" är Roman Polanskis gamla film noir "Chinatown" från 1974, som alla "alternativa" filmkritiker och alla "oberoende" filmregissörer läst specialkurser om på UCLA. De enda två saker som inte stulits från "Chinatown" kommer från Raymond Chandlers "Ett långt farväl" respektive ett gammalt avsnitt av "The Lucy Show". Efter att ha pekat på filmens totala renons på kvinnliga personligheter, gör han en snabbanalys av filmens manliga centraltrio:

1 vi har "the smart one" Guy Pierce, som bär glasögon, men mognar till den grad att han inte behöver dem mer.

2 vi har "the strong one" Russell Crowe, som hatar sin hustrumisshandlande far, men försonas med sin maskulinitet när han till slut faktiskt får slå en kvinna själv.

3 vi har "the Kevin Spacey one" Kevin Spacey, som inte passar in i omgivningen och får publiken att kollektivt skrika efter två tredjedelars film: "Oh my god, they killed the actor".

Jag håller inte med honom. Jag tyckte det var roligt skrivet ändå.

Jag köper inte filmens världsbild heller. Jag tyckte den var bra ändå.

En väninna till mig var inne i sin mest extremfeministiska fas när hon såg "L.A. Confidential". Vi blev mäkta ovänner när hon triumferande pekade på att det faktiskt inte fanns ett enda kvinnligt föredöme i hela filmen. Jag försökte försynt - nåja - kontra med att det ju faktiskt inte finns en enda sympatisk man heller, utan att filmen istället visar ett panorama över motbjudande egoistiska karriäristiska knölar. Hon påstod alldeles riktigt att de kvinnor som har repliker är skådisar och horor och att alla huvudpersoner är män. Jag menade försiktigt på att det är en film som utspelar sig bland poliser i femtiotalets Hollywood och att det nog - tyvärr - inte fanns särskilt många kvinnliga poliser där och då. Hon skrek åt mig i luren. Vi umgås inte längre.

Så här i efterhand kan jag ju ge henne en motvillig poäng; det ÄR tröttande att se film efter film där alla kvinnor fnaskar och får på truten. Men man kan samtidigt inte skylla det på den enskilda filmen.

Många stora konstverk - för att inte prata om många stora konstnärer - har en motbjudande människosyn och en fullkomligt horribel politisk åskådning. Homeros var krigshetsare, Sokrates pederast, Strindberg kvinnohatare, den franske författaren Celiné antisemit och i princip samtliga musiker, regissörer och skådespelare - utom Cliff Richard - under de sista hundra åren har petat i sig ton av illegala substanser och fått kopiösa egon på kuppen.

Var längs den moraliska skalan ska vi sätta ner foten? Jag kan leva utan pedofilen Chuck Berry och pedofilen Jerry Lee Lewis, jag kan absolut leva utan pedofilen Michael Jackson och antagligen hade Stones varit ett lika bra band utan pedofilen Bill Wyman. Utan att förlora nåt kan jag slå mig själv för bröstet och dunka mig själv i ryggen och moraliskt högtstående ta avstånd från dem och allt de nånsin gjort.

Det blir svårare när det kommer till Woody Allen och Roman Polanski.

Och ska vi börja rensa ut filmer med tveksamma kvinnoskildringar ur videoaffärerna, ser jag ju förr att vi börjar med Steven Seagal och "Dödligt vapen" och Indiana Jones och Sly Stallone och usel porr, än att vi plockar bort Robert Altman, Brian De Palma, maffiafilm, westernfilm - eller Woody Allen. Jag har en känsla av att det skulle bli ganska tomt på hyllorna om väninnan fick bestämma.

"L.A. Confidential" är till brädden fylld med en amerikansk machoromantisering och ett nojigt reaktionärt konspirationstänkande som jag skulle kunna skriva under tusen papper på att jag vill motarbeta. Fast papper är en sak och praktik nåt annat.

För jag vill ju för allt i världen inte leva utan Danny De Vito i en lysande råttroll eller en upplösning som gör en arg och förtvivlad och upprörd eller Kevin Spacey i vit smokingjacka eller smart, vass och cynismspäckad dialog. Och dessutom hade det nog grämt mig om jag helt plötsligt inte heller fått ta del av historierna om författaren James Ellroy, som skrivit romanförlagan, och hans självdestruktiva vansinnigheter och tragedikantade levnadsbana.

Det är en komplex värld vi lever i. Den enes död, den andres bröd und so weiter. Pengar är smutsiga, människor giriga, bakom varje förmögenhet finns ett brott och bakom varje stor man en förtryckt kvinna. Få hade varit gladare än jag om det ändrades. Men så länge det ser ut så, kommer vi nog att få leva med filmer som exploaterar det. Vi kan ju alltid trösta oss med att ett par av dem är bra.

Komplement: som kontrast till den svartsynte moralisten Ellroy finns den mer lättsamme kriminalförfattaren Elmore Leonard, och som kontrast till "L.A. Confidential" finns Steven Soderberghs lysande Leonard-filmatisering "Out of sight". Liksom "Ocean´s eleven" en tillbakalutad och fantastiskt smart tjyvhistoria utan vapen och blodspillan, men med repliker som tung ammunition. Står mitt i gyttret i videohyllan och ser ut som vilken trött standardrulle som helst, men är en av fem sjysta och intressanta Soderbergh-filmer från de senaste fyra åren jämte "The Limey", "Erin Brokovich", "Traffic" och "Ocean´s eleven". Slår övriga Leonard-filmatiseringar - Tarantinos "Jackie Brown" och Barry Sonnenfelds "Get shorty" - på fingrarna respektive stjärten.

Av Valdemar Westesson 25 mar 2002 17:23