Pröva pizzan i Phnom Penh

När jag väl tagit mig från Khao San Road till Bangkok International Airport och ombord på planet, insåg jag att det var ett propellerplan. Det kändes ovant eftersom jag förut endast flugit med jetplan, namnet på flygbolaget, "Royal Air Cambodge" var inte heller det speciellt förtroendeingivande, men när piloten presenterade sig över högtalarna på en bred australiensisk dialekt kände jag mig en aning bättre till mods. Jag plockade fram min Lonely Planet guide över Sydostasien, och kikade på sektionen om Kambodja, det fanns inte så mycket information att hämta. Ett par hotell och värdshus i Phnom Penh stod listade, utöver det var informationen mycket knapphändig. Som avslutning på sektionen över Kambodja stod det också något i stil med att under den rådande politiska situationen ville de inte rekommendera någon att åka dit, nähä!?

Två nära vänner hade besökt landet året innan och försäkrat att läget var lugnt. Jag kände dock en svag obehagskänsla. Jag var på väg till en nation i tredje världen som FNs fredsbevarande trupper hade varit tvungna att dra sig ur bara tre år tidigare, allt jag hade var namnet på några hotell, jag reste ensam och planet skakade som fan.

En timme senare började planet att gå in för landning och jag kunde mellan de spridda molntussarna för första gången se det mytomspunna landet. Landskapet hade förändrats avsevärt. Det gröna Thailand med sina böljande bördiga fält och sin täta regnskog hade skiftat till ett brunt, platt landskap med enstaka slitna palmer som stack upp ur de till synes övergivna ofruktbara fälten.

Flygresor är det absolut sämsta sättet att träffa nya människor på, under tåg och bussresor är det oftast mycket lätt att träffa andra backpackers, byta information, och ofta slå sig ihop för att ta sig vidare till nästa mål. Med flyg går det dock alldeles för fort, och det är ofta affärsmän eller folk som redan bokat hela semestern i förväg som reser. Bland mina medpassagerare såg jag bara två grupper som kunde tänkas resa på samma sätt som jag själv. Den ena var tre svenskar i 35 års åldern, och den andra fyra amerikaner i 50-årsåldern.

Efter vi landat och tagit oss in i den pyttelilla terminalbyggnaden, blev det genast en jättelång kö till emigrationsdisken. Ett utmärkt tillfälle att försöka få lite kontakt, jag försökte få igång en konversation med svenskarna, men fick bara korthuggna svar och insåg att de nog inte alls var intresserade av någon vidare kontakt. En av amerikanerna i femtioårsåldern hade T-shirt vilken stolt proklamerade "Pattaya" Pattaya är en av Thailands äldsta turistorter främst inriktad på sexturism, enligt en artikel "Interesting statistics about Thailand", finns där för närvarande 150 000 prostituerade och jag insåg att de alla med största sannolikhet var sexturister som vidgade sina vyer. Jag klarade mig nog bättre själv.

Efter en lång väntan tog jag mig äntligen förbi passkontrollen. Utanför terminalbyggnaden stod en människomassa tillbakahållen av ett högt staket, och iakttog varje resenär som tog sig ut ur byggnaden. Återigen plockade jag fram min Lonely Planet bok, och bestämde mig för ett värdshus som hette Narins. Vid en disk kunde jag få en taxi in till Phnom Penh för fem dollar, istället tog jag ett djupt andetag, gav mig ut förbi och in i människomassan utanför staketet. Med en klunga omkring mig som erbjöd mig allt från transport till stan, till att bli min personliga slav, trängde jag mig fram till en bil som såg hyfsad ut, haffade föraren, fick ner priset till två dollar, och begav mig in mot Phnom Penh.

Narins visade sig vara en stor villa omgiven av ett tre meter högt staket, Khmer-killar skyndade sig mot mig när jag lastade av bagaget ur bakluckan på bilen. De ville alla skaka hand, och tala om hur förträffliga just de var, jag fick förklarat för mig att de alla hade mopeder och om jag behövde transport någonstans så stod de gärna till tjänst, på terrassen två meter upp såg jag några västerlänningar dricka öl.

Jag bar själv upp ryggsäcken till terrassen, en av bröderna Narin erbjöd mig ett rum, och efter att ha slängt en snabb blick på det, tog jag ett litet kyffe nära köket med eget badrum. Efter en dusch packade jag hastigt ur ryggsäcken, tog på mig rena kläder och borstade tänderna.

"Phnom Penh here I come!", tänkte jag och drog igen dörren till mitt rum. Utanför stod en av bröderna Narin och förklarade att jag inte behövde beställa från personalen när jag behövde något från kylen, utan bara kunde ta det och skriva upp det på en lista, för att betala när jag checkade ut. Jag beställde ris med korv ett misstag men det stod att det var en Kambodjansk specialitet, och en öl. När jag återigen kom ut på terrassen hade det redan börjat skymma, jag tog ett ledigt bord och nickade mot en grupp gäster som satt vid ett långbord alldeles utanför dörren.

När middagen kom hade jag redan druckit ur ölen och beställde en till, maten kunde inte riktigt jämföras med vad jag var van vid i Thailand, men jag fick i mig ungefär halva portionen. Efter jag ätit gick jag och satte mig vid gruppen vid långbordet. Det var en blandad skara av engelsktalande, från England, Australien och USA. En av killarna tog upp en joint som han tände, rökte lite på och sedan skickade vidare. Inte alla kring bordet rökte, så den kom snart min väg och mens jag tog jointen från min granne kring bordet passade jag på och fråga om det verkligen var OK att röka så öppet. De försäkrade att i Kambodja var det inga problem, dessutom var en av bröderna polis, så honom kunde man köpa av. Förresten kunde jag köpa 20 stycken färdigrullade jointar i affären som låg granne till Narins för 2 dollar. OK tänkte jag, tog ett par drag och skickade jointen vidare.

Ruth, en australiensisk tjej proklamerade att hon var hungrig och frågade om någon skulle med och äta. Ytterligare en tjej, en amerikanska vid namnet Jill sa att hon gärna hängde på. Jag kände mig inte riktigt tillfredställd efter riset med korv, så jag sa att jag gärna följde med.

Vi gick ut från Narins och tog en av mopedkillarna var. Att befinna sig på Phnom Pens gator på kvällen var en kaotisk upplevelse, tusentals cyklar, mopeder och en och annan bil trängdes om utrymmet. Eftersom få av gatorna var belagda med asfalt så var det otroligt dammigt och myriader av insekter kunde ses kring ljusen, och kännas mot ansikte och armar i fartvinden. Det visade sig att Ruth var engelsklärare i Phnom Penh och kände stan ganska väl, vi hamnade på en gata med åtskilliga restauranter som vette mot floden. Ruth påstod att hon kände till en bra restaurant, och Jill och jag hängde på.

Vi tog ett bord utanför, det var en ganska behaglig kväll och inte alltför varmt. En charmig liten kambodjanska iklädd någon sorts uniform kom ut och gav oss våra menyer. Restauranten påstod sig vara italiensk vilket var lite av en överraskning i Kambodja. Efter att har rest mycket i Thailand var jag dock van vid menyer som hade allt, och kök som inte kunde tillreda något av det. Vår guide Ruth påstod dock att restaurangen hade pizzor som var helt OK, så jag slog förväntansfullt upp pizzamenyn.

Längst ned på menyn stod det att man mot ett tillägg på ca 50 cent kunde få alla pizzor "happy". Vår lilla söta servitris hade nu återvänt, och jag frågade henne, fast jag redan anade vad det innebar, vad nu "happy" kunde vara för något. Servitrisen kunde som vanligt bara begränsad engelska, men svarade med ett strålande leende att jag kunde få min pizza, "happy, vely happy or vely, vely happy!", jag sneglade mot Ruth som fnittrade. Hon hade ju varit här förr.

Tjejerna beslutade sig för att de var glada nog som de var, men jag var för snål för att motstå frestelsen, och bad att få lite glädje på min pizza. Jag önskade dock att bara få en liten aning happiness, eftersom det förmodligen inte hade varit så hälsosamt att fullständigt tappa greppet i en av världens farligaste städer.

Mens vi väntade på maten så drack vi en öl var och Ruth berättade att denna vecka varit lugn, förra veckan blev en italienare rånad runt hörnet från Narins med en AK-47, han hade klarat sig ganska hyfsat med tanke på att den dumma jäveln gjort motstånd, bara ett skott i foten. Ville jag förresten prova att skjuta lite fanns det en skjutbana i Phnom Penh där man kunde skuta alla tänkbara slags vapen. En favorit var tydligen bazookan, det kostade dock 500 dollar, men man kunde lägga till 500 dollar ytterligare, och skjuta på en ko. Eftersom min budget var begränsad, och jag inte har något emot kor, så beslutade jag mig för att stå över skjutbanan den här gången.

Pizzorna kom och vi högg in, jag trugade på Jill en slice, med var sedan tvungen att äta upp resten själv. Pizzan var aningen grön men cannabissmaken var inte överdrivet framträdande, absolut inte den bästa pizza jag ätit, men heller inte den sämsta jag har förvisso ätit några avskyvärda pizzor i min dag. Som svensk är man ju bortskämd med de förmodligen bästa pizzorna i världen, som bara dem är skäl nog att aldrig någonsin fördöma invandring.

Efter min resa kände jag mig en aning trött så jag hängde med tjejerna tillbaka till Narins, vilket nog var bättre än att gå på stan om min pizza skulle visa sig vara starkare än förväntat. Mopedkillarna stod och flörtade med några inhemska flickor när vi kom ut från restauranten, men skyndade sig att starta mopparna för att plocka upp oss. Färden tillbaka till Narins gick utan missöden, hjärnan kändes dock lite slö när jag betalade min mopedkille, så jag brydde mig inte om att ta växel, han kände sig mycket nöjd över att ha tjänat hela två dollar under kvällen. Killarna verkade inte förvänta sig så mycket mer business från Narins den här kvällen, så de hoppade återigen upp på sina mopeder, förmodligen för att ge sig av och träffa flickorna de snackat med tidigare, den här gången strået vassare med pengar på fickan. "No money, no honey".

Fortsättning följer i del 2.

Av Håkan Moberg 25 mar 2002 15:14