Kan vi veta något om Gud?

Martin Therus slår fast att ingen har kunskapen om vem Gud kallar och till vad, utom Gud själv. Därmed för han själv tillbaka resonemanget till den stora frågan. För det finns en stor fråga i allt det här småttiga och småskurna, som det blir så länge det enbart handlar om tyckanden och åsikter - och bedömningar om andras dito. Den stora frågan är väl ändå: Finns det en Gud som har talat och gjort sig känd?

Om det finns en Gud som har uppenbarat sig så kan vi genom uppenbarelsen faktiskt veta något om honom, om hans vilja och hans kallelser. Måste inte nästa fråga då handla om hur man ställer sig till uppenbarelsen? Det ärligaste är väl ändå att tillerkänna Gud hans rätt att suveränt välja när och hur han vill uppenbara sig? Man kan säga ja till hans uppenbarelse eller man kan säga nej tack, är det så då får det vara för min del.

Underligare är väl det alternativ som är politiskt korrekt just nu: att godta de bitar som passar en själv och på olika sätt försöka bortförklara resten. Det är där Bibelns Gud har uppenbarat sig som jag och mina synodvänner söker svaren på vem han kallar och till vad. Bibelns Gud har gjort sig känd i Bibeln, genom Jesus och i kyrkan.

Det innebär att vi ständigt omprövar våra övertygelser inför bibelordet. Den dag vi blir övertygade om att det säger något annat än det vi hittills funnit där, tar vi konsekvenserna av detta och ändrar ståndpunkt. För oss är det inte vår egen ståndpunkt eller åsikt som är det viktiga, utan vår Herre Jesus Kristus och det han säger.

Martin Therus, jag blir väldigt nyfiken när du säger att synoden skanderar "kvinnan tige i församlingen!". Du kan väl berätta var och när det brukar hända. Det händer ju enligt dig gång efter annan. Under mina 19 år i synoden har jag ännu inte hört något i den stilen.

Vi vägrar inte att acceptera andra människors tro, som du beskyller oss för. Men alla människors tro är inte en kristen tro.

Och så en annan sak. Vad är det i ordet sanning som är så explosivt att du ger mig diagnosen "blodstörtning över att bli ifrågasatt" och avfärdar hela frågeställningen med att "jag rantar på om min sanning".

Du säger att vi förolämpar den kallelse Gud gett till kvinnor som sökt sig till prästyrket, och därigenom Gud själv. Det är en riktig slutsats på ett sätt. Om Gud har kallat kvinnor till prästyrket, så är det en förolämpning mot Gud att ifrågasätta detta. Men om han inte har gjort det, vad är det då?

Jag efterlyser hos dig modet att våga ställa frågan. Inte ens det finner jag i ett inlägg som beskyller mig och synoden för att vara tvärsäkra och högmodiga och icke-ödmjuka med mera. Var finner man det ena och var finner man det andra?

Av Lena Artman 25 mar 2002 11:22