Ingenmansland - skarp kritik mot FN

Mitt i brinnande krig där det för det mesta inte händer något, utan soldaterna ligger vid sina orörliga fronter och gäspar hamnar två soldater, en serb och en bosnier i en grop mitt emellan sina respektive frontlinjer. Den tredje passageraren på detta hopplöshetens skepp är bosnierns stridspolare som vaknar liggande på en hoppmina och därmed inte får röra sig alls. Hoppmina importerad från EU, märk väl... Därmed är sängen bäddad för det förlopp av absurditeter som följer i denna historia som bygger på en verklig händelse.

Denna film handlar om vanliga människor som fastnat i krigets virvelvind av nationalism och politiska spel. Den försöker inte ge någon fingervisning om vem som är skyldig till kriget bråket mellan de två soldaterna om vem som började slutar jämt 1-1, utan pekar just på den totala meningslöshet kriget utgör.

Filmen är en metafor för Bosnien och Hercegovina, de stora sammanhangen hopträngda i en liten grop. För hur absurt känns det inte, när de två den ena stunden fnissande diskuterar storleken på Sanja i Banja Lukas tuttar, en tjej de båda känner, den andra pekar mot varandra med maskingevär? För det var ju verkligen så det såg ut, och det är ju i denna obegripligt absurda verklighet som galenskaperna växte fram, tillsammans med en bitande svart humor man även får ta del av i Ingenmansland.

Men att göra film om hemskheterna i Bosnien är väl kanske inte längre varken något ovanligt eller nytt därmed vill jag inte ge uttryck för medial mättnad, vad som hände där får aldrig glömmas bara för att det inte längre gör förstasidorsnyheter. Det som gör Ingenmansland till speciell och något i min åsikt utmärkt är den frapperande kritik av det internationella samfundet som den erbjuder.

För vad händer i denna situation som till en början ser relativt lätthanterlig ut? Minan behöver oskadliggöras och de tre soldaterna evakueras. Ett enkelt jobb för UNPROFOR, särskilt som de båda stridande parterna bett om hjälp med just detta och gör eldupphör. Jo, högsta befäl för UNPROFOR som tycker att situationen är alltför komplicerad, och inte anser sig ha mandat för att göra ett sådant vidunderligt ingrepp som att rädda livet på tre stridande utan FNs Generalförsamlings tillåtande och det tar ju sin lilla tid att få, väljer att inte göra någonting. Förutom att göka med sin sexiga sekreterare förstås.

Den franske ledaren för den lilla trupp som faktiskt tar sig till gropen tar då media till hjälp för att få sina befäl att släppa porrtidningarna och röra på arschlet. Och det hjälper. Inför mediakamerorna görs ett heroiskt ingrepp med minröjare och allt. Allt går live på globala nyhetssändningar. Wow! Vilken story! Good Work! Jajemänn, de får sin story. Tjänar sitt dagliga bröd och mer därtill med råge.

Hur filmen slutar ska jag inte berätta här. Det som för mig känns viktigast är just den välbehövliga käftsmäll den ger till FN och media, den senare egentligen inte så intresserad av att illustrera sanningen som av att göra en het story. Samt den desperation och outsägliga vrede som den bosniske soldaten ger uttryck för när han står och pekar med pistolmynningen mot journalister, TV-kameror och FN-soldater:

-Dobro zaradite za nase muke! Just det. Ni tjänar fett på våra lidanden.

Filmen är regisserad och skriven av Danis Tanovic, som har regisserat ett stort antal dokumentärfilmer bland annat om detta krig, och mottagit ett stort antal priser för sina verk. Förutom sin verksamhet som filmare var han ansvarig för den bosniska armens filmarkiv och filmade över 300 timmar vid den främsta frontlinjen i Sarajevo.

Ingenmansland har mottagit pris vid flera filmfestivaler runt om i världen. Bland annat fick den pris för bästa scenario i Cannes 2001, pris för bästa film samt publikens förstapris i Sarajevos filmfestival, första- och andrapris i Palic. I San Sebastian fick den publikens pärla-pris, och även i Beirut fick den publikens pris. Hur den kommer att göra sig på Oscarsgalan för vi se på söndag natt. Nominerad är den.

Av Ida Udovic 25 mar 2002 09:19