Göran Persson, vart tog idealen vägen?

Göran Persson, vart tog idealen vägen?

Alltså, jag kan bli så irrriterad när jag ser Göran Persson flyta omkring i ett eller annat sammanhang på TV, gå ut eller in genom riksdagsdörrar eller sitta i TV-soffor. Och alltid med det här leendet påkopplat, som tänkte han: "Ah, jag får koppla på ett leende nu så att dom inte tycker att jag verkar bufflig eller arrogant". Eller kanske tänker han: "Står du här nu igen, din murvel, med din mikrofon och din kamera och väntar - får du aldrig nog - skaffa dig ett liv!"

Denne man har varit med som statsminister sedan -96. Han blev tillfrågad när Carlsson drog sig ur. Högst motvilligt sa han ja, och tyckte att egentligen ville han ju inte, och om han kunde få åka hem till familjen i Malmö varje helg, så OK. Och man liksom droooog honom baklänges in i rollen som statsminister, och de första åren var han mycket motvilligt med i mediasammanhang.

Och vi i publiken, själva Folket, stod där och såg. Vi mindes ju tidigare statsministrar, Carl Bildt och hans intellektuella - arroganta tyckte en del - sätt att framträda i media, men han var aldrig rädd att vara personlig. Och han insåg vikten av media. Och dessförinnan Palme, som verkligen visste hur man tar media i sin tjänst, det gick knappast en dag utan att man såg hans Ville Vessla-ansikte skjuta fram i TV-kamerorna och väsa någon ny anklagelse mot borgerligheten, eller komma med något nytt alldeles nödvändigt reformförslag. Och ännu tidigare Erlander, som också självklart insåg vikten av att synas för folket, ofta full av fan och med ett skämt på läpparna.

Men för Göran Persson tog det tid. Han har först så småningom insett - kanske genom sina närmaste strateger - att partiet förlorar på en frånvarande statsminister. Men någonting som man däremot inte verkar ha insett, så är det att med tiden kommar partiet att förlora på att inte genomföra den politik som man gått till val på. Och en gång i tiden var ordet solidaritet ett av de mest använda honnörsorden. Idag verkar man inte vilja tänka i de banorna längre. Som om alla som behövde hjälp redan har fått hjälp, som om alla redan har vad de behöver och bara sitter och planerar femveckorssemestern på fritiden.

Men Göran, vad tänker du på när du är ensam? Vart går dina tankar när du ligger i din säng? Tänker du någonsin på alla dem som blev svikna, sedan du blivit borgerlig?

Kan det hända någon gång att ditt dåliga samvete frammanar bilden av Palme, mannen som satte en ära i att inte ideligen sitta i riksdagen och höja sin egen lön. Som förvisso var intellektuell och därför kunde upplevas som distanserad från arbetarklassen, men just därför var den förste att kasta sig ut på gatorna i täten för ett eller annat demonstrationståg, vilket förr var ett populärt sätt i "rörelsen" att uttrycka sig. Ser du någonsin honom stå vid din säng och titta på dig? Och vad känner du då?

Du borde känna något, ja, du borde ha ett fruktansvärt dåligt samvete. Du har släppt alla krafter lösa, att själva styra och ställa utan att du gör ett dyft för att åtminstone ge sken av att hålla i tömmarna. Du har stått och sett på hur det ena efter det andra av de statliga företagen sålts ut utan så mycket som ett ord till protest. Du har öppnat dörren för marknadsliberala krafter med ett "Välkomna!" i mungipan.

Tala om för mig Göran, vem ska jag rösta på när jag vill ha ett solidariskt samhälle? När jag vill ha en solidarisk lönepolitik utan roffarmentalitet? När jag fortfarande inte tycker att det är en hälsosam krydda i ett samhälle att ha uteliggare? När jag med ljus och lykta söker efter en vilja att skapa ett samhälle med lika lön för lika arbete, det vill säga där kvinnor och män får samma lön för samma arbete, trots att de har olika kön - inte ens det ser jag så mycket som en ansats till.

Du må sätta kvinnor på alla ministerposter, så länge som du inte för övrigt gör ett dyft för att kvinnor ska få det bättre så kan jag inte tro på dig. Jag ser inte ens en ansats från din sida att vända på den utvecklingen. Den enda som tycks göra något i frågan idag så är det JämO. Verkar vara en bra karl, vi kanske skulle ha honom till statsminister i stället?

Jag minns min skoltid, då var jag förvisso inte lika förtjust i den socialdemokratiska kampen. Lärarna på min skola var fullständigt införstådda med den förda politiken och vi uppfostrades att vara aktiva, kritiska. Och vi kunde ha koncentrationsdagar över ämnet Indoktrineringen i skolan. Då fick vi lära oss att ifrågasätta allt vi fick lära oss. Lärarna kunde sitta på katedrarna och dingla med benen och uppmana oss till en aldrig sinande oppositionslusta. Då blev jag lite trött, det ska erkännas.

Det kunde bli så att jag helt enkelt reste mig och lämnade en sådan lektion, när till exempel fransklärarinnan - på svenska - uppmanade oss att vara kritiska och hålla riktning vänster. Men en sak ska sägas om den skolan: där fanns en experimentlusta och en öppen kreativitet som jag inte har sett idag i skolorna, i min sons skola exempelvis. Idag tycker jag att vi tagit ett steg bakåt, till rena pluggskolan. Det verkar rent ut sagt urtrist...

Förvisso sägs det att de unga idag inte är intresserade av idealen, enbart av realia, vad de själva kan få ut. Och kanske är det så, att varje ny generation själva måste få inse vad man ska med ideal till, med facklig kamp, eller solidaritet. De fackliga medlemstalen bland de unga sjunker. Och - tyvärr! - de fackliga företrädarna har en tendens att göra gemensam sak med arbetsgivarna.

Men jag upprepar frågan: Vem ska jag rösta på när jag vill att ordet solidaritet åter ska bli ett honnörsord. När fallskärmar åter igen blir något som endast används i nödfall, och inte till att flyga med, högt över folket. När idealiteten kommer till heders igen och människor inte längre skäms över att naivt kämpa för ett bättre samhälle och tro på framtiden.

Vem ska jag rösta på när jag inte alls vill att vi säljer ut och privatiserar de viktigaste samhällsfunktionerna? När jag vill att Posten ska vara Posten och ingenting annat, sköta sitt jobb och inte inbilla sig att de är ett klipparföretag eller en bank, och när de inser att den dag de tar två dagar på sig för att dela ut ett brev, Då Har De Blivit Sämre. Då har vårt samhälle tagit ett steg tillbaka i utvecklingen i stället för frammåt. Ibland tror jag att de vill lägga ner AB Sverige. Att en dag så funkar inte samhället längre, när allt är nedlagt. Eller sålt till utlandet och sedan nedlagt. Så att vi får emigrera och stå där och banka på något annat lands port som invandrare och be att få komma in. Göran, säg! Ingenting av det där som jag vill se kan ju du lova mig längre. Vem ska jag då tro på?

Med vänliga hälsningar
Maria Molin

Av Elisabet Thorborg 25 mar 2002 10:46