Acarphas drottning - del 2

Del 2 av början på en roman om tre kvinnors sammanflätade öden.

---

Vi tog en taxibåt från Strandvägen.
- Lyxar du såhär varje dag, undrade jag.
- Cattis skjutsade ut mig med Bellan i morse, sa Johan. Det är faktiskt inte så dyrt jämfört med att ha bil, vi har bara Jeepen kvar nu.
Båten svepte förbi alla gröna öar i leden och snart såg jag fyren på södra Linnarö. Hemma.
- Det måste vara fantastiskt att bo här permanent, sa jag. Tänk så mycket vi brukade prata om det som barn när vi var här på somrarna. Att du och jag skulle flytta hit och leva på fiske och svampplockning.
- Det skulle man nog inte bli fet på idag. Torsken är utfiskad och svampen plockar badjävlarna.
- Heter dom så nu, våra gamla sommarstugegrannar?
Brorsan garvar gott:
- Det är mycket värre nuförtiden, ett otroligt revirpinkande. Vägföreningar och annat tjafs. Det är som om de flyttar ut alla sina förortsvillevanor också. Inte vet jag vad de får ut av att vara på landet förutom att utsikten är bättre.

Johan hade tagit över våra föräldrars gamla stuga, renoverat den och sålt den dyrt för att sedan köpa granntomten till vänskapspris, en nedgången grosshandlarvilla vid sjön. Taxibåten lade nosen mot bryggan utan att förtöja och vi hoppade iland sekunderna innan den backade ut och lade kurs mot staden igen. Vi gick upp mot huset mellan lummiga äppelträd som började visa tecken på ett gott skördeår. Glasverandans fönster glänste nyputsade. Johan sprang uppför trapporna medan han pekade in mig mot köket.

Där hördes slammer och sång. En kvinna i långt förkläde och med snusnäsduk runt håret vevade muntert i en gryta och jag började ofrivilligt gapskratta när hon vände ansiktet till; det var Cattis.
- Ursäkta, kved jag när jag fick luft, jag trodde det var barnflickan.
- Du, hon slutade när hon insåg att det inte gick att gå och fika med polarna här på ön. Det var en stadsflicka det, sa Cattis. Fortfarande munter.
- Ledsen att jag skrattar, det måste vara chocken, sa jag. Aldrig hade jag väl trott att jag skulle få se dig i huckle och tofflor.
- Johan har inte sagt något, va?
- Han har hållit mig på halster. Vad är det som.?
- Det blir torsk ikväll, du tycker om det va? Ja, det är faktiskt köpetorsk från ICA, här går knappast att fiska.
- Lagar du mat?
- Ja, jättekul är det. Jag experimenterar rejält, har mycket tid till det nu.
- Jobbar du inte?
- Tar det lite lugnt. Bästa jag gjort på länge.

Och så skrek hon med klar röst.
- Johan, är Linas rum klart.
Han kom precis in i köket, kostymen hade fått ge vika för mer ledig klädsel.
- Vi har inrett ett gästrum på översta våningen, sa han. Du får äran att inviga det.

Efter maten satte sig Jonas framför datorn. Cattis och jag tog ett glas vin till vid köksbordet.
- Han har alltså inte berättat om mig, frågade hon.
- Nä, vad är det som har hänt? Har du slutat jobba?
- Kommer du ihåg vad du sa i julas, hur stressad och spänd jag verkade. Jag gick på mina sista krafter där, bubblan sprack ett par veckor senare. Jag sov inte ett skit, kunde inte koncentrera mig en minut. Jag skällde ut kunder och kollegor, gav order till barnen, visste inte om jag var på väg till eller ifrån jobbet ibland... bröt ihop på Östermalmshallen en lördag. Barnflickan var ledig och jag skulle handla något, kommer inte ens ihåg vad, men det fanns inte och jag bröt ihop. Kunde inte sluta tjuta. Ylade, förstår du? Låg på golvet på jävla Östermalmshallen och ylade.

Cattis kinder blossade och hon såg på mig med brinnande ögon.

- När jag kommit till sans igen bestämde min läkare för mig. Jag måste lägga av, starta om. Sjukskrevs från jobbet. Vi hade ju redan bestämt oss för att flytta hit permanent, men kanske inte förrän till våren. Nu kom vi hit redan i februari.
- Var du riktigt sjuk alltså?
- Läkaren ville undvika ordet utbränd. Diagnosen var psykisk utmattning. Jag kunde inte tänka en klar tanke, Lina.
- Du ser så frisk ut.
Jag menade det.
- Lite riktigt liv var ordinationen. Själv ser du, om du ursäktar, jävligt uppjagad ut. Sover du inte bra?
- Inatt blev det inte mycket, men det är inte det som är mitt problem. Måste säga att jag hade en baktanke med att söka upp Johan idag.

Cattis lyssnade uppmärksamt på min berättelse. Så närvarande hade jag aldrig upplevt henne förut, hon verkade annars alltid vara ett steg före. Jag visste inte då hur mycket hennes nya eld skulle komma att betyda för mig.

- Har du samlat bevis, sa hon.

Jonas stormade in i köket med färgglada utskrifter i handen.
- Jag har dom här! Vi har ett klockrent fall, syrran. Lämna det till mig.

Så kom det sig att jag nästa kväll klev av tåget i Köpenhamn och vandrade längs Ströget bort mot Nyhavn i diset. Båten trädde fram ur dimman när jag passerat torget vid Hvids Vinstue. Det var en äldre träkoster av seglarromantiskt slag, med röda segel och tjärade förtöjningslinor. På kajen bredvid stod en enorm kvinna och slängde käft med en liten ölgubbe. Hon var nästan en och nittio lång och bred men inte tjock. Det kunde bara vara Bi. Hon var honung; huden matt och ljus, håret oslungad vilt tunnflytande sommarhonung.

Hon visade stolt upp båten som hette Acarpha. Jag lyssnade fascinerad på hennes beskrivningar, hennes egna ord på för mig kända begrepp. Här är sovrummet, här är köket. Hon tvekade inte en sekund, båten fungerade under hennes villkor.
- Vart har du tänkt segla, frågade jag.
- Patagonien.

Bilderna som jag förvarat så långt bak dansade för mina ögon; fjordarna, isen, fåglarna. Hela drömmen.

Jag måste fråga.

- Argentinska eller chilenska?
Bi sprack upp i ett leende som smälte nordpolen; vansinniga vattenmassor stretade söderut, dränkte Skåne, dånade in i Nyhavn, slet sönder Acarphas bruna förtöjningar och lyfte oss mot himlen.
- Båda såklart, sa hon. Du blir med?

Av Ann Ljungberg 25 mar 2002 17:23