Acarphas drottning - del 1

En början till en roman om tre kvinnors sammanflätade öden.

---

Mårten hade dragit och lämnat mig med korna och jag behövde hjälp. Komma bort. Jag ringde LRF och fick några tips om vikarier. Jag slog det första numret och fick ett röstmeddelande i örat:
- Hej, du har kommit fel. Du har kommit till mitt gamla liv, gamla Bi finns inte kvar här. Nya Bi ska ge sig ut på ett långt äventyr, till havs i en underbar segelbåt. Ring dit istället!
Av någon anledning skrev jag upp mobilnumret som följde. Här var en kvinna som skulle uppleva min gamla dröm. Jag hade växt upp med segling och trodde i unga år att det skulle vara min framtid. Men så träffade jag Mårten, söta stadiga Mårten från inlandet och blev med jordbruk och kossor. Med dynga upp till knävecken hade jag förträngt alla gamla drömmar.

Jag fick tag på vikarier, ett gift par som kunde komma redan nästa dag. Jag försökte dokumentera sysslorna. Allt som verkat så självklart lät nu komplicerat och omständligt, så många maskiner inblandade, så känsliga själar hos våra kor. Kvällen var plågsam, jag kunde inte finna lugn. Försökte läsa eller titta på TV men tankarna flackade iväg. Jag funderade på att ringa någon, pappa kanske. Han svarade inte men vid telefonen låg en lapp med ett telefonnummer jag inte kände igen direkt. Jag slog det omedelbart, måste få tala med någon.
En kvinna svarade. Hennes röst var varm och hon var Bi.

- Du känner inte mig sa jag. Jag heter Lina och jag vill gärna veta mer om din segling.
- Ja, visst är det spännande!, sa Bi. Jag har aldrig seglat förr men nu har jag tagit mig till Nyhavn.
- Köpenhamn, kul! Blir du kvar där länge?
- Några dagar i alla fall, måste bunkra lite god dansk mat, du vet hur gott pålägg de har till sina smörrebröd, det är mat för gudar. Har du smakat leverpastejen, när den kommer ljummen direkt från slakteributiken? Och så måste jag sortera alla snören.

Jag log för mig själv. Hon lät så lugn i sitt vågspel.
- Reser du ensam, frågade jag.
- Min kille var med från början, men han... försvann, sa hon i en definitiv fråga-inte-mer-ton. Så, ja, jag reser ensam. Seglar själv.
- Det låter vågat att ge sig ut sådär om du aldrig seglat förr. Behöver du lite tips så kanske jag kan hjälpa dig, sa jag.
- Du seglar! Gärna. Har du lust att komma hit?
- Oj. Hur länge är du kvar där?
- En vecka i alla fall, sa hon.
- Jag måste resa till Stockholm, sa jag. Kanske kan vi höras om någon dag. Det skulle vara jättekul att se din båt.
- Du kanske kan segla med en bit.
- Det kanske kunde vara kul.
- Ja, eller hela vägen.
- Nu går det lite fort, sa jag och försökte skratta bort det.

Men för mig själv tänkte jag att det här kanske är det som är rätt att göra nu.

Tågresan till Stockholm kommer jag mest ihåg som en egenbild; bubbelglad näsa och skrattryckiga mungipor i rutans reflektion. Kloktokiga kråksparkar. Det här, tänkte jag, är en kvinna som har förmågan att hitta livet, just när det gått förlorat.

Min bror har kontor på Strandvägen. Som så många advokater. Han bär skräddade kostymer och sidenslipsar som han bara har i ett utförande men i stor upplaga. Skjortorna är hans sätt att överraska, tror han, men även hans små barn vet vad som gäller; vita skjortor i domstolen, ljusblå vid förstamöten med klienter, rosa efter ett vinnande mål och beige efter ett nederlag.

Den här dagen var den ljusblå. Jag fångade honom på språng.
- Syster!
Han lättade genast på slipsknuten i min närvaro. Och på advokatjargongen.
- Hur är livet på landet?
- Slut sa jag. Jag behöver en advokat.
- Inte brottsmål, va?
- Nej. Skilsmässa.
Han skruvade på sig, tittade ner på sina lackskor.
- Har den jävla bonnläppen lämnat dig?
- Jag lämnar honom. Jag tänker inte prata med honom mer. Behöver någon som kan sköta kontakten, fixa alla papper. Han måste lösa ut mig ur gården. Har ni inte någon här på firman som kan ta ett skilsmässomål?
- Du ska prata med Sebastian. Jävlar syrran, är du helt säker?
- Helt säker. Det kan bli tal om brottsmål också. Men isåfall behöver jag någon som drar det själv, jag vill inte... orkar inte bli inblandad mer.
Han lade en tung arm på min axel.
- Har du tid att lyssna, frågade jag.
- Kan vi ta en lunch idag, sa han och fick en nick till svar. Jag måste dra iväg nu. Gå in till Sebastian, två rum bort. Så ses vi på Frappo halv tolv, okej.

Jag smög över ängsmjuka mattor genom korridoren till en tung mahognydörr med mässingsskylt. Sebastian Claar, advokat, bar fluga och tvinnade mustascher.
- Hej, jag är Lina Groberg, Johans syster.
- Johan Wågdahl?
- Just det. Jag behöver hjälp med en skilsmässa och han tipsade om dig.
- Hur mycket handlar det om?
Det var inte en fråga jag väntat mig.
- Ingen aning. Mycket. Avslut, rättvisa, livet. En del pengar också kanske.
- Vårdnadstvist?
- Vi har inga barn. Bara kor.
- Fastighet? Han noterade på ett gult anteckningsblock av den typ som jag sett amerikanska advokater använda.
- Jordbruk, stor gård.
- Hur länge har ni varit gifta?
- Drygt sex år.

Sex år, två månader, fyra dagar.

- Äktenskapsförord?
- Nej.
- Det borde inte bli så svårt, rent skilsmässotekniskt, sa han och snurrade en mustaschvippa mellan knubbiga fingrar.
- Kan jag be dig kontakta min man, undrade jag.
- Har han advokat?
- Knappast. Men jag behöver någon som tar hand om det här. Jag vill inte behöva göra något annat än att skriva på papper och vänta på klirret i kontot Sebastian Claar mötte min blick för första gången.
- Jag skall resa bort, sa jag.

Johan skrattade åt de stora shoppingkassar jag baxade in på Frappo, ögonblickets heta restaurang.
- Seglarställ, sa jag.
- Åh fan.
Han lättade på slipsknuten igen. Jag mindes hur han sett ut i julas, hemma hos mig och Mårten. En rufsig skäggstubbig vilde i målarfärgsfläckade joggingbrallor och fleecetröja, samma t-shirt hela helgen. Hans hustru Catarina hade vidhållit sin orubbliga stil, fönat hår och skor med guldspännen.
- Hur är det med Cattis, sa jag och hängde kassarna på stolsryggen...
- Du kan få se själv, sa han. Jag hoppas du sover över ikväll, eller ska du hem?
- Tack. Helst inte hem ännu. Vore kul att få se vad ni gjort med huset också.
- Bra, då får du höra Catarinas egen version. Du kommer inte att känna igen henne, sa Johan och dök ner i menyn.
- Vad menar du?
- Vänta och se. Jag rekommenderar kalvlevern. Vill du ha vin?
- Oj. Såna kontinentala vanor har inte jag, men det kanske är dags att börja.
-Vad tänker du göra nu, ska du flytta från gården?

Jag berättade om Bi och hennes segling. Johans ögon blev stora och svarta som sopnedkast.
- Vad fan är det fråga om? Menar du på allvar att du tänker ge dig iväg på en sådan resa i en båt du inte behärskar, med en okänd människa som inte kan segla?
- Det är inte bestämt. Men jag kan segla. Och Bi verkar ha rätta inställningen till tillvaron. Ja, Johan, hellre detta än att gå hemma med en man som knullar kvigor.
Johans haka ramlade ner i isvattnet.
- Han säljer bilderna på Internet, också. Där har du ditt brottsmål, sa jag och bestämde mig för glacerad gös.

Av Ann Ljungberg 25 mar 2002 17:08