Westessons 100 favoritfilmer: nr 34

Bröderna Coen, "the two-headed director", regissören och storebrodern Joel och producenten och lillebrodern Ethan, är ombytliga. Där andra regissörer gärna återkommer till sina hemkvarter gång efter annan eller fortsätter snickra på samma filmscenografiska skrytbygge, verkar Coens ha satt sig för att göra film i samtliga amerikanska stater.

I deras första film "Blood Simple" lyckas de addera nya poänger till den klassiska noir-formeln genom att placera historien i Texas landsbygd istället för i nån regnig storstad. "Arizona junior" "Raising Arizona" utspelar sig - som titlarna ger en lätt antydan om - i Arizona. Gangsterdramat "Miller´s crossing" tar plats i Louisianas mångkulturella miljöer; också här lägger den originella bakgrunden nya associationer till en välbeprövad genre.

Den kraftigt underskattade "Strebern" "Hudsucker Proxy" med Tim Robbins och Paul Newman, är inspelad mot Chicagos storstadssilhuetter. Staden Fargo ligger i gränslandet mellan de kylslagna nordstaterna North Dakota och Minnesota. "O brother, where art thou?" - som jag blev synnerligen besviken på - utspelar sig å andra sidan i ett typiskt sydstatslandskap, i ett Mississippi som känns igen från Mark Twains pikaresker.

Den enda plats Coens valt att återkomma till är Los Angeles. I skrivkrampsdramat "Barton Fink" - som jag inte heller är särskilt svag för - kommer newyorkaren Fink till Hollywood för att försörja sig. I deras senaste gangsterdrama, den svartvita "The man who wasn´t there", rör sig handlingen i samma trettiotals-Los Angeles som Polanskis klassiker "Chinatown".

Och så har vi då "Big Lebowski", som placerats under surfarnas sol och i slackerns skugga, bland skönt laid-back losers och excentriska miljonärsfigurer, en film som inte kunnat ta plats nån annanstans än i den Beach Boys-impregnerade änglastaden.

På samma vis som de hattat och fnattat sig mellan delstaterna, ger sig de bägge akademiska cineasterna hela tiden i kast med nya genrer. Det finns kritiker som hävdar att Coens är opersonliga och att de inte har något att berätta, och att deras filmer bara är fingerfärdiga genrelekar. Vilket bäst besvaras med ett Calle Lidbom-citat: "Trams!"

Onekligen har deras filmer ett drag av teori, av filmnördars halvinterna refererande och av nåt slags postmodernistiskt jag har väntat i sextiofem krönikor på att få använda det ordet bollande med kända grepp. Men det innebär inte med nödvändighet att visionärerna bakom kameran inte ger nåt avtryck i verket.

Det är enkelt att identifiera en Coen-film. Snyggt arrangerade bilder i vilka man jämt och ständigt uppfattar John Turturro, Steve Buscemi, John Goodman och Joel Coens fru, den makalösa Frances McDormand, ett rejält tempo i berättandet och en stor omsorg om färger och miljöer. Historierna spinner i 4,5 fall av fem kring brott och brottslingar, men handlar egentligen oftare om dess konsekvenser än dess bevekelsegrunder.

Det finns en metodik i deras utforskande av filmhistorien. Efter en komisk film i en allvarlig genre tar de sig an en allvarlig film i en komisk genre, och när de tycker sig behärska stilgreppen i två olika genrer sätter de sig ner och mixar ihop dem i nästa rulle.

Så är fallet i "Big Lebowski", jämte den där med den konstiga titeln deras mest schizofrena verk. Här finns många drag från deras favoritgenrer noir och screwball: den ensamme liraren som kastas in i en härva av konspirationer, den whiskytobaksskolkritehesa berättarrösten och staden Los Angeles från film noir, kvick dialog, udda individer och högt uppskruvat tempo från screwball.

Till detta har de lagt ett antal färgstarka välkoreograferade drömsekvenser som direkt refererar till galenpannan Busby Berkeleys löjligt storslagna musikalfilmer för Warner Bros. Berkeley hörde till filmkonstens verkliga pionjärer, ett sinnessjukt geni som med hjälp av kameror, speglar och högvis med balettflickor höjde ribban för filmkonsten.

Med lättklädda damer som byggklotsar skapade han pyramider, torn och geometriska figurer, driven av en vansinnig mans besatthet vidgade han filmuniversat och ställde sig de verkligt stora frågorna: "Hade någon sett sjuttio eller hundra pianon som dansar vals? Hade någon sett självlysande fioler tidigare?"

Berkeley hade så klart mer att ge av visualitet än av tankegods, och det har kanske Coens också. Drömsekvenserna med Jeff Bridges svävande bland bowlingkäglor och kvinnoben tillför knappast handlingen något.

Men film är ett visuellt medium. Michelangelos, Monets eller Marc Chagalls bidrag till världskulturen är inte främst av filosofisk art. Istället visade de världen hur vacker den kunde göras, och hur originell och hur färgstark den kunde vara.

Coens styrka och stora bidrag till den moderna filmen, förutom att de varit independentregissörer och flera gånger visat vad man kan göra med lite pengar och mycket prat, är deras känsla för detaljer. John Goodmans gula skytteglasögon, Jeff Bridges white russians, Kraftwerk-allusionerna, Julianne Moores kopiösa konstnärinna, Philip Seymour Hoffman i en nervös biroll, den kraftiga koloriten, den evige lone rangern Sam Elliott som berättare, den taffliga minnesceremonin över Steve Buscemis Donny - tillsammans är de pusselbitar i ett i högsta grad personligt filmuniversum jag varje gång hälsar på i med upprymd förväntan.

Komplement: alla pratar om "O brother...", som jag tyckte gick bort sig i refererandet till Homeros och sydstatsmusiken, medan ingen pratar om "Strebern" 94, som är en smart, vacker och välskriven film om den lilla människan i den stora kapitalindustrin. Med en typisk amerikansk - men försåtlig - naivitet som nästan gränsar till sagan och med en humor som snarare är underfundig än hysterisk, är den ett litet krumelurpiller från en tid då övrig intressant film gick på fultjack.

1994 var independentfilmens stora år i USA, med "Pulp fiction", med "Clerks" och med Hal Hartleys "Amateur", året efter nestorn Robert Altmans "Short cuts" och pionjären Richard Linklaters "Dazed and confused". I det läget väljer bröderna Coen - som gjort oberoende film sen 1984 - att finansieras av kolosserna Warner och Polygram, ett inopportunt statement som förtjänar världens respekt.

Av Valdemar Westesson 24 mar 2002 09:39