Westessons 100 favoritfilmer: nr 35

Egentligen borde man av princip tycka illa om den här filmen. Män uppväxta på femtiotalet har gärna en idé om att deras barndom, med Ingo, Lajka och kornig Tiotusenkronorsfråga, är särskilt spännande. Vi har hört det till leda - Elvis eller Tommy, hippa med lemonadbål och heta vax, kalaspinglor med sjysta spiror och hövolmat hår - och jag är mer intresserad av att glo på gräs som växer.

Det är lika ointressant som när Gardell - ja, jag blev Gardellvaccinerad som tonåring - skriver hela böcker om sjuttiotalsfenomenen Gul & blå och Donna Summer och tror att namndroppandet och den gemensamma referensbanken räddar bristen på berättelse.

Jag förstår förstås fenomenet. Intrycken man får under barndom och adolescens förstoras av minnet och ges mytiska dimensioner och proportioner. Jag kan sitta i timmar och minnas åttiotalets lördagsunderhållningar - Notknäckarna, Vem vet var?, Razzel, Zick-zack, Lat lördag, Två timmar fast det gick på fredagar, Kryzz, bla bla bla - men det gör inte att jag tror att mina lösryckta minnen håller för en långfilm.

Dessutom är just femtiotalet särskilt lättköpt eftersom alla människor i maktpositioner är fyrtiotalistmän; vill du bli finansierad av Filminstitutet ska du skriva "Volvo PV" och "brylcreme" med versaler i manuskriptet. Också figurer utan anknytning till svenskt femtiotal känner sig tvingade att ge sig i kast med det: sextiotalisten Ulf Malmros gjorde "Den bästa sommaren", sjuttiotalisten Daniel Fridell "Dubbel-8" och engelsmannen Colin Nutley "Under solen". Det är en sjukdom och ska därför bekämpas med skalpell och penicillin.

"Mitt liv som hund" är det undantag som understryker regeln. Precis som "Min store tjocke far" eller "Goodnight Irene" eller liknande tröttheter, är det en serie utströdda minnesbilder, innehållande alla de femtiotalsklyschor som borde lagstiftas bort. Ja, lille Ingemar pratar om Lajka. Ja, han och Saga lyssnar på Ingo mot Floyd på radio. Ja, Tomas von Brömssen har skaffat teve och ja, i det svartvita flimret på skärmen avtecknar sig programledare Baehrendtz.

Men "Mitt liv som hund" vägrar att romantisera. Det är en knivskarp och ganska obehaglig berättelse om en moders död och en sons förträngning, om inskränkt småstadsmentalitet och oförstående vuxna. Det är visserligen också en varm och försonande historia om fascinerande galenpannor och förstående vuxna, men i ljuset rör sig hela tiden skuggorna. Det vilar något traumatiskt också över situationskomiken; när Ingemar på sin brors initiativ gör en tidig sexuell erfarenhet i cykelkällaren och kuken fastnar i flaskan, är känslan av förnedring större än humorn.

Det är också en film som vågar komplicera. Det blåögda och kryptofascistiska femtiotalet blir på film gärna oskuldsfullt och ständigt soligt. "Mitt liv som hund" visar inte bara alla de fyra årstiderna, den hycklar inte heller med småskurenheten och sorgen och utanförskapet.

Här finns ingen renodlad ondska och ingen kompromisslös godhet. Människorna i småstaden förhåller sig hånfullt skeptiska till Konstnärens nakenskulptur och skrattar elakt åt takspikaren Franssons vinterbad, men låter sig också fascineras av lindansarens autistiska kalenderbitarkunskaper. Tomas von Brömssens godmodiga morbror stänger dörren framför lille Ingemar mitt i den glada hundleken. Den svårt saknade modern är matt och frånvarande på sin sjukbädd, och hysteriskt förbannad i minnesbilderna.

"Mitt liv som hund" är en välförtjänt svensk klassiker, men också Lasse Hallströms enda helgjutna film - förutsatt att vi inte räknar in tevefilmen "Ska vi gå hem till dej eller till mej eller var och en till sitt?" 73, som är just den perfekta romantiska komedi som Herngren & Holm och Fredrik Lindström försökt få till under senare år.

De amerikanska äventyren har gett oss "Gilbert Grape" och "Ciderhusreglerna", helt okej filmer med en sympatisk attityd till marginalexistenser, men samtidigt stela, opersonliga och ofria gentemot sina litterära förebilder. Och då är de två egentligen de enda sevärda.

Lasse Hallströms styrka är egentligen inte berättandet. Ingen av hans filmer har en historia värd att lägga på minnet. Istället har han en märkvärdig förmåga att få folk att agera naturligt framför en kamera och därigenom skapa ögonblick av liv som känns och känns igen. I USA-rullarna försvinner gärna de ögonblicken i den episka romanpåverkade berättarstilen. I "Mitt liv som hund" är i princip varje scen ett sådant ögonblick.

Fast, handen på hjärtat, den i särklass intressantaste omständigheten kring "Mitt liv som hund" är detta: tittar man noga, kan man i cykelkällarscenen bland de stirrande ungarna se en liten lintott med det civila namnet Johan Widerberg. Samme Johan Widerberg som också spelar i pappas "Lust och fägring stor" och Nutleys "Under solen". Det innebär att landets mest okarismatiske, i princip genomskinlige, skådespelare faktiskt medverkat i samtliga svenska filmer som oscarsnominerats de sista sexton åren.

Komplement: Hallströms "En kille & en tjej" från 1975 är NÄSTAN helgjuten, en varm och lekfull romcom som i princip improviserades fram. Till Berndt Egerbladhs svenskfunkiga soundtrack knatar Brasse Brännström omkring och gör en hypokondrisk charmloser, en sån som kvinnorna älskar att reta sig på, en begåvad men skraj jag-vet-inte-riktigtare. Janne Forsell - han med reseprogrammen - skulle ha en årlig guldbagge resten av sitt liv för sin dryge barhängare, och Christer "Bonzo" Jonsson är svensk films mest underskattade skådis och största mysterium. Vem var han? Finns han fortfarande? Och varför "Bonzo"? "En kille & en tjej" är igenkänningskomik i dess mest sympatiska och ickeberäknande form, som radar ögonblick av mänsklig närvaro. Synd bara att Hallström och Brännström inte intresserade sig lika mycket för den där tjejen som nämns i titeln.

Av Valdemar Westesson 23 mar 2002 19:00