Liten lathund för psyksjuka ungdomar

Du har rätt till statlig sjukvård, oavsett om du brutit benet eller vill ta livet av dig. Jag har varit i den här karusellen så länge nu så jag tänkte ge er förstagångsångestar lite tips. Eftersom jag är från Stockholm skriver jag hur det sett ut för mig, jag kan inte tala för resten av landet.

Det första du ska göra är att ta reda på vilket distrikt du tillhör, det kan du göra genom att ringa till närmaste vårdcentral/din husläkare och fråga vart öppna mottagningen för psykiatrisk vård eller nåt sånt ligger i ditt område. När du ringer till öppna mottagningen kan det vara bra att fråga om de har någon jour. Oftast betyder det dels att du kan ringa dygnet runt på ett speciellt nummer, dels att du kan åka dit oanmäld vissa tider.

Det kan dock innebära lång väntan, men är det akut så är det och försöker du boka tid kommer de nog föreslå ett datum om en månad eller så. Var inte rädd för att säga att det är allvar, läskigt nog hörde jag av en kurator att de får instruktioner om att alltid säga att det är fullbokat, "för att kolla patientens motivation". Du behöver inte vara otrevlig, förklara bara att "nu har jag haft ångest XX dagar, om jag inte får hjälp inom XX antal dagar kommer jag göra något drastiskt". Naturligtvis ska du inte ljuga, men det är så lätt att uttrycka sig vagt, framförallt kanske för tjejer, "jag tänkte att jag mår lite dåligt och kanske skulle vilja prata med någon eller så" kan du vara säker på ställer dig lägst på deras prioriteringslista. Försök också att stålsätta dig mot deras, väldigt ofta, överlägsna och sarkastiska tonfall. De är inte elaka, de har oftast bara jobbat väldigt länge med ett väldigt otacksamt yrke i en otroligt magsårsframkallande bransch.

Väl på öppna mottagningen kan du få medicin om du vill ha det. Det är bra, om du orkar, att du kollar upp preparaten i fass innan du börjar äta dem. Fass finns på nätet www.fass.nu. Lita inte på att läkaren alltid vet vad som är bäst för dig, jag har hört läskiga exempel på att folk äter mediciner de inte vet är beroendeframkallande etc.

SSRI kallas de vanligaste anti-depressiva. Alla de tycker jag lugnt att du kan äta i princip hur länge som helst om du kombinerar det med terapi och inte får väldigt obekväma biverkningar. Börja inte ät något innan du vet att du ska komma tillbaka och att processen om att ge dig "riktig hjälp" är i rullning.

Räkna inte med att läkaren ska följa upp ditt fall, alldeles för många tappas bort. Ofta är det väldigt jobbigt första två-fem veckorna med SSRI-tabletterna, så försök få mycket möten med någon stödperson eller så på öppna mottagningen och framförallt, tänk på att det mesta du känner under de här veckorna, oavsett om det är illamående, ångest eller förlorad sexlust kommer gå över eller i alla fall trappas ner när kroppen vant sig. Vanliga anti-depressiva är till exempel Cipramil vanligt som första alternativ eftersom det är rätt "svagt" och har få biverkningar, Seroxat, Zoloft, Efexor, Fontex och Seroscand.

De allra flesta som pratar varmt om de här medicinerna har fått prova sig genom i alla fall två innan de hittat "rätt", hur preparaten fungerar är helt individuellt så prova är egentligen det enda man kan göra. Det de gör, kortfattat är att de hämmar återupptagningen av serotonin som är vår "lycko-signalsubstans", dina dalar blir kanske inte lika djupa och vissa fobier eller attackbeteenden kan minska. Det tvistas om huruvida medicinen också gör att topparna blir mindre höga och om det i så fall är värt det, men det är upp till dig själv att avgöra.

Utöver "grundmedicineringen" erbjuds du ibland något lugnande eller ångestdämpande, beroende lite på vilka symptom du har. Om du väljer att ta emot det är det viktigt att du vet vad du gör. Gruppen bensodiazepiner bör man hålla sig långt ifrån innan man är säker på att man kan hantera dem. De är väldigt beroendeframkallande och om man inte ska få ett helvete med att klara sig utan dem bör man inte äta de annat än i riktiga nödfall. Dit hör till exempel Rohypnol, Apozepam, Fluscand, Sobril, Remeron, Stesolid och Xanor.

Anledningen till att dessa ändå ges till folk med ångest är att de är, som det verkar, oöverträffade i funktion. Problemet med de mindre beroendeframkallande är ofta att de håller i sig längre och man kan få en slags bakfylla med kanske huvudvärk och trötthet i upp till dygn senare.

Om du ändå tycker det är värt det, om du till exempel är sjukskriven eller vet att du kommer behöva få ner ångesten oftare än någon dag i veckan, så finns det tre alternativa kategorier på tabletterna. Den första är om du behöver rent ångestdämpande, de andra två insomnings- eller sömntabletter den förstnämnda då med kortare verkningstid.

Men tänk inte att du ska kunna ta ångestdämpande på lunchen och sen fortsätta jobba, även om de inte är sömntabletter blir man väldigt trött, får nedsatt reaktionsförmåga och svårt att koncentrera sig. Atarax är rätt vanligt att man ger som ångestdämpande till folk som inte vill ha beroendeframkallande preparat. Problemet med dem kan vara att man måste ta många för att få önskad effekt och då blir verkningstiden så väldigt lång. Om du till exempel tar 4 stycken 17.00 så kan det hända att du måste stanna hemma från skola/jobb nästa dag vilket i sin tur kanske leder till att du drar dig från att ta dem även när du egentligen behöver det.

Theralen har jag hört mindre klagomål på, det kan du även få i flytande form så att lindringen kommer snabbare. Men du får nog ändå räkna med att du inte direkt är på topp nästa dag, huvudvärk till exempel förekommer. Imovane och Propavan är båda sömnmedel, det första mer beroendeframkallande än det andra.

Når du har haft ditt första möte, ofta med en stödperson kan vara en kurator eller sköterska och eventuellt träffat en läkare, så måste du börja jobba för att få "riktig" terapi. Ofta låter det på öppna mottagning som att det är en evighetsprocess, kanske säger de att de kan se hur det blir efter sommaren/vintern och hoppas du ska nöja dig med det. Kanske förklarar de att man först får gå på orientering-/bedömningsamtal på psykiatrienheten eller vart det nu är man ska, där ser de vilken terapi som passar dig varefter du får vänta cirka tre månader på plats i en grupp eller enskilt hos en psykolog eller terapeut.

I de allra flesta fall går det dock att skynda på processen. Ring direkt till psykiatrienheten fråga på öppna mottagningen vad din enhet heter, alltså där de statliga psykologerna i ditt distrikt sitter och be att få komma på bedömning så fort som möjligt. Väl där är det viktigt att du är förberedd, skriv gärna en lista innan om vad exakt du upplever är problemet, hur mycket det påverkar ditt liv och om du kan, vilken typ av terapi du vill ha.

Troligt är att du blir föreslagen kognitiv terapi eftersom det är en relativt snabb läs: billig metod och den är väldigt effektiv vad det gäller att till exempel få ut sjukskrivna i arbetslivet igen. Läs så mycket du kan om de olika terapiformer som finns tillgängliga, ljusterapi om dina depressioner är årstidsbundna, psykoanalys om du är beredd att lägga kanske fem-tio år på att gå igenom orsakerna till dina problem det är kostsamt för staten så du får jobba hårt om du bestämmer dig för att det är det du vill eller kognitiv om dina största problem ligger i vardagen och du vill lära dig att hantera dem. Den kognitiva terapin går inte in alls på orsakerna till problemen utan går helt ut på att man ska hitta ett fungerande förhållningssätt till sina symptom. Har du social fobi, panikångest eller fobier som inverkar på ditt dagliga liv kan det vara en väldigt lyckad form.

Orienteringssamtalen är väldigt psykiskt pressande, framförallt när man redan mår dåligt. Du sitter med en psykolog eller terapeut och ska på något sätt marknadsföra dina problem, "varför förtjänar just DU en plats i psykvården". Ta det lugnt bara, om du är övertygad om att du måste få hjälp och det inte finns en chans i världen att betala 500-600 kronor per gång så lovar jag att du kan få dem att förstå det också.

Det luriga med orienteringssamtal är att det inte finns något satt datum för när de ska vara klara, du kan gå i bedömning ett halvår, ösa ur dig alla problem på en person, bygga upp ett förtroende bara för att sen få börja den "riktiga" behandlingen. Efter två tre gånger tycker jag att det är dags att bli hård, att säga att du inte vill bli utforskad mer. Den tragiska sanningen är att alla akuta besök på psykjouren mitt i natten, halvdana självmordsförsök eller andra destruktiva handlingar skyndar på processen. Jag säger såklart inte att du ska hitta på någonting bara att du inte ska undanhålla sådant om det händer.

Förhoppningsvis får du sedan en psykolog som du trivs med, kan gå hos tills du mår bättre och din tid i cirkusen är över. Men det viktiga är att om du märker att terapiformen är fel, att du inte funkar ihop med psykologen eller att något annat är fel så har du flera nyckelpersoner att återvända till, din handläggare/stödperson på öppna mottagningen, din läkare och din "orienteringsman" på psykatrienheten. Tveka inte att gå till dem men tänk några varv innan du sätter igång hela processen igen. Att man har svårt för sin terapeut i början är kanske inte så konstigt om han får dig att se saker om dig själv du inte tycker om?

En annan viktig sak i alla stegen är att inte låta någon tala i facktermer du inte förstår. Fråga om allt, och ger sig någon på att diagnostisera dig som till exempel BPD, Borderline Personality Disorder så läs allt du kan om tillståndet och tvinga de att förklara vad de fått det ifrån. Det ska inte vara lätt att slänga ur sig sånt. De flesta diagnoser är dock på tillstånd och inte på någon slags kronisk sjukdom - det är just NU du har den diagnosen, inget säger att du ÄR sådan.

Eller så har du rika föräldrar och kan skippa allt det här.

Av Alice Eggers 22 mar 2002 16:16