Klippkanten närmar sig...

Två män skapades. Dom visste inte vart dom var. Dom visste inte sitt syfte. Dom ägde enbart det simplaste av vetanden: Döden. Den slutgiltiga eviga döden. Dom visste däremot inte om åldrandet.

Dom fann sig stående i en gigantiskt öken. Ändå till horisonten sträckte sig sand och enbart sand. Förutom åt ett håll. Där fanns en gigantisk avgrund. Att falla ned för denna avgrund skulle säkert leda till Döden. Nu var det tyvärr så att dom obönhörligt knuffades mot denna klippkant. Inget kunde hindra detta. Inga ansträngningar kunde stoppa processen. Båda deras slutsatser var att dom en gång skulle störta ner för avgrunden och dö.

Men nu var det så att dom inte var ensamma. Det var miljoner av människor som delade deras olycksamma öde. De stora horderna av människor hade fattat ett beslut. Dom blundade. Dom blundade och därmed såg dom inte avgrunden. Detta ledde till att dom inte kände någon ångest. Ingen oro. Ingen smärta. Istället blev deras tillvaro en perfekt harmoni. I stilla lugn vandrade dom mot den osynliga avgrunden. En av de två männen ansåg detta var genialt gjort och anslöt sig till horderna. Hans urskiljde sig aldrig mer.

Men den andra mannen ville inte göra detta. Hans samvete tillät honom inte att ljuga för sig själv. Istället funderade han. Vad ska jag göra? Jag måste skynda mig för snart är det borta. Snart är allt borta. Han bestämde sig. Han skulle dansa vägen fram. Ja, visst skulle det kännas dumt. Men han bara måste! Dom andra, de blundande idioterna skulle ju inte ens se honom.

När han tog de första staplande stegen såg han en annan man med öppna ögon en bit bort.

- Dansa inte! skrek denna mannen. Det finns en klippkant men där nere i avgrunden finns ett paradis för alla dom som gick vägen fram i stillhet. Så du får inte dansa! Dansa inte!
- Idiot, tänkte mannen och fortsatte dansa.

Men han hade misstagit sig. De stora horderna blundade inte för hans brott mot mönstret. Istället började dom jaga honom med en otrolig ilska. Dom skrek att han skulle sluta dansa. Det var ju onödigt! Dom försökte fånga honom, tvinga ner honom på marken, binda honom och sen bära honom i sakta mak till klippkanten om det så skulle krävas. Och dom var så många. Det gick inte att undvikas.

Mannen insåg att det bara fanns en väg ut. Han började springa mot klippkanten och kastade sig med ett glädjetjut ut för kanten. Han föll ned och dog, nöjd med sitt liv.

Även den andra mannen som gick med ögonen öppna föll en dag över kanten. Men där nere fanns inget paradis och hans liv var bortslösat.

Och så var det dags för de blundande horderna. En dag satte dom foten framför sig och fann den svävande i tomma luften. De sista sekunder av sitt liv skrek dom i dödsångest. Deras liv var bortslösade.

Av Per Sandström 22 mar 2002 15:35