Westessons 100 favoritfilmer: nr 38

Egentligen finns det inte mycket att tillägga vad gäller "De 12 apornas armé". Särskilt inte som min husgud Carl Johan De Geer, bland mycket annat också sci-fi-konnässör, redan behandlat den i ett nummer av den gamla filmtidskriften Chaplin.

De Geer berättar om hur upprörd Terry Gilliam var över Ridley Scotts "Bladerunner", filmatiseringen av Philip K Dicks "Do Androids Dream of Electric Sheep?", hur Gilliam lär ha kallat Scott "a whore" och hur han gjorde "Brazil" för att visa hur en film i K Dicks anda skulle göras istället. Han påstår till och med att Gilliam proklamerat: "I am Philip K Dick".

Men framför allt skriver De Geer om en av de minimalistiska scener som paradoxalt nog blir den överbelamrade filmens riktigt stora styrka och geniregigrepp:

"Tidsresenären, Bruce Willis, och den psykiatriska doktorn, Madeleine Stowe som blivit kidnappad av tidsresenären, befinner sig i en bil. Willis lyssnar på bilradion, han är en Kaspar Hauser i vår kultur, han tror på reklamen, han älskar musiken, när han hör B J Cole och Fats Domino blir han tillintetgjord av lycka, OCH VI I PUBLIKEN DRABBAS OCKSÅ, scenen förmedlar en stark känsla, en lycka över att vara vid liv, över att ha luft att andas.

Det intressanta, och hoppfulla för oss lågbudgetfilmare, är att här, i denna scen, finns ingenting av den scenografiska storslagenhet som präglar resten av filmen. Det är som om Gilliam tappat kontrollen över skådespelarna när han haft en pampig vision av hur bilden som helhet ska vara. Då blir människorna marionetter för honom, medan de i en enkel bilscen kan få vara hela människor, med innerliga känslor".

Innan inspelningen gav Gilliam Bruce Willis en lista över Willis-klichéer - däribland "the steely blue eye look" - som bannlystes från filmen. Det gav resultat. För kanske enda gången känns Willis faktiskt som en människa, en liten, utsatt, förvirrad pinnebergare i mitten av ett samhällsmaskineri han varken kan förstå eller bemästra. De Geer-citatet var en aha-upplevelse för mig; där framgår varför jag normalt känner mig tvehågsen inför science fiction - för att utanpåverket nästan alltid överglänser människan - men också varför jag är så löjligt förtjust i "De 12 apornas armé".

I övrigt kan jag hänvisa till min "Apornas planet"-krönika nr 50 angående min skepsis till genren. Ska det vara sci-fi, ska det vara apa.

Komplement: manuset till "12 monkeys" var i hög grad baserat på den franska kortfilmen "Terrassen" "La Jetée", 1962, som i en serie stillbilder med suggestiv berättarröst förmedlar historien om hur en man skickas fram och tillbaka i tiden för att bli vittne till sin egen död. Jag hade den odiskutabla förmånen att ta del av detta mästerverk under min tid som hålögd filmstudent, men med det nya fantastiska mediet DVD lär det gå att få den hemsänd till sig över Atlanten på bara någon veckas tid.

Av Valdemar Westesson 21 mar 2002 09:49