Westessons 100 favoritfilmer: nr 39

"Det var i april i Grekland. Vindruvorna var nästan mogna."

Konstantin Gavras, kallad Costa-Gavras, hade sett sitt land, antikens högborg, demokratins vagga, civilisationens källa, skändas av fascismens korpraler och alla löss från barbariets dunkla natt. Vintern 1967 hade varit en orolig tid. I april tog general Papadopoulos militärjunta över makten.

"Då gick solen i moln. Gatorna ekade av stöveltramp. Det var den dag då soldaterna kom, alla blommorna vissnade och dog. Jag gick ut på ett torg, där stod svarta generaler. Det blev förbjudet att sjunga för trasiga och små."

Costa-Gavras satt på ganska betryggande avstånd, i Frankrike, där han satt sig in i regissörsyrket. I film kunde han kanalisera smärtan, besvikelsen, ledsnaden. Vännen, musikern och kompositören Mikis Theodorakis, i Sverige absurt nog introducerad av Arja Saijonmaa, bearbetade traumat i musik.

Tillsammans gjorde de en upprörd och upprörande film, men också rolig, rapp, inkännande och analyserande.

"Z" utspelar sig i ett aldrig angivet land, där människor pratar franska och associationerna ömsom går till Papadopoulos Grekland, Francos Spanien, Hitlers Tyskland och Orwells 1984. Enligt inledningstexten gäller dock att "varje likhet med verkliga händelser eller personer, levande eller döda, är ingen slump. Den är avsiktlig".

Det är historien om hur polis och militär i en skendemokrati hetsar pöbeln att döda oppositionsledaren. Det är svettig paranoia och komplicerad konspirationsteori. Det är framprovocerat våld, arrangerade självmord och ett samhälle där den fysiskt starke formulerar sanningen. Trust no one. Diktatur är demokrati.

Med en levande kamera och en intrig där trådarna är lika insyltade i varann som maktens lögnare, med svart och ganska godmodig humor, med hastiga men komplicerade personporträtt, visar "Z" upp ett samhälle på gränsen till sammanbrott. Just när vi i filmens sista skälvande minuter tror att sanningsivrarna, rannsakningsdomaren och journalisten, ska få rätt, rycks mattan bort under våra fötter. Journalisten får inte själv avsluta sin sammanfattning; han har dömts för uppvigling och förts till cellen.

Till skillnad från mången politisk film lyckas Costa-Gavras hålla sig ifrån de partipolitiska parollerna. Tvärtom; partiet vars ledare mördas har ingen beteckning annat än den pacifistiska, och de överlevande i toppen, de så kallade idealisterna, de politiska taktikerna, de professionellt oppositionella, får sig också en vass armbåge i sidan när de genast försöker skapa martyrer av den mördade. Inför hans änka med de mörka sorgsna ögonen.

Och på samma sätt nyanseras porträtten av småfolket som tvingats in i den SA-liknande mobborganisationen C.R.O.C, fikonhandlaren som lockats med för att slippa byråkratin kring ståndhyran, jobbarna som köpts för pengar, hotats, tvingats och manipulerats. Också en fascist kan vara en människa, också en kommunist kan vara en dogmmaskin.

I ett avsnitt av sjuttiotalsserien "Kojak" säger titelfiguren - som ju har sina rötter i Grekland - till en åklagare: "Dont talk to me bout democracy. My ancestors invented it". Åklagaren tittar på Telly Savalas och säger med sorg i rösten: "Yeah, and then they gave it up".

"Z" avslutas med en lång uppräkning av allt det juntan genast passade på att förbjuda: långt hår, kort-kort, Sofokles, Tolstoj, Mark Twain, Euripides, "att krossa glas på ryskt vis", strejk, Aischylos, Aristofanes, Nationalencyklopedin, Ionesco, Sartre, Beatles, Albee, Pinter, tryckfrihet, sociologi, Beckett, "den homosexuelle Sokrates", Dostojevskij, Gorkij, "Vem är vem?", modern musik, populär musik, modern matematik samt bokstaven Z - som på grekiska betyder "han lever".

Så skar den fascistiska juntan bort inte bara den västerländska civilisationen, utan också den egna stolta kulturhistorien. Filosofin, dramatiken och epiken raderades ut ur skolböckerna och beslagtogs från biblioteken. Så var det år 0 på nytt och människan hade aldrig lärt sig tänka.

Som kejsare Shi Huangdi i Taubes rap om kinesiska muren, som stålmannen Stalin, som Pol Pot i Kambodja, som Storebror i 1984, försökte man bränna bort, sudda ut, fösa iväg och förtränga historien, som om man skämdes för den, som om man kände hur anklagande den pekade på dem själva.

"Z" är bland mycket annat ett viktigt dokument i kampen mot glömskan. Den skildrar inte bara en undersökning och dess vittnesmål. Den är sig själv en undersökning och ett vittnesmål om vad som verkligen skedde, om hur det skedde och varför. Eftersom inga namn nämns på städer, platser, historiska personer eller partier, är den evigt aktuell.

Dessutom är den thrillerspännande och farsfestlig.

Komplement: jag önskar från djupet av mitt hjärta att det skulle finnas fler filmer i samma anda, som lyckas belysa, underhålla och klarlägga. Ken Loach har varit i närheten, men just hans utflykter till utrikespolitiska konflikter - "Land och frihet" spanska inbördeskriget, "Carlas sång" sandinisternas Nicaragua och "Bröd och rosor" latinska svartarbetare i USA - är väl det han gjort som intresserar minst. I "Ladybird, ladybird" 94 är han på trygg brittisk mark och tecknar ett porträtt av underklasskvinnas kamp mot myndighetsförtrycket, lika frustrerande att ta del av, lika upprörande, lika initierat och samma viktiga vittnesbörd som nånsin "Z".

P.S. Citaten i texten är hämtade ur Nationalteaterns "Agamemnons stora ballad om flykten från sitt hemland" från barnskivan "Kåldolmar & kalsipper". Fortfarande är det därifrån jag hämtat det mesta av min politiska kunskap och insikt.

Av Valdemar Westesson 20 mar 2002 15:30