D-E-M-O-G-R-A-F-I

Ta nu till exempel televisionen. De kommersiella kanalerna producerar den ena dokusåpan efter den andra, samt försöker locka unga tittare till sina debattprogram eller quiz. Unga kvinnor är en särskilt intressant målgrupp och de skall ha en strid ström käcka program med innehåll som handlar om hur man har sex med minsta möjliga emotionella investering och hur man skall se ut för att vara trendig. Dessutom fungerar ju dessa program utifrån produktplaceringstanken; man får en anledning att visa lättklädda unga tjejer och kanske lockar även någon smygtittare från en annan målgrupp till soffan.

Det producenterna helt glömmer bort är att just den generationen som är målgruppen är en av de minsta åldersgenerationerna i Sverige. Denna grupp betecknas enligt folklivsforskare av att vilja vara coola och i centrum. De arbetar ofta med medier, musik, reklam, finansiering eller fria yrken. Eller de vill i alla göra det. Många jobbar egentligen med korta vikariat eller projektjobb vilket leder till att man aldrig får ordentlig bas för sin ekonomi. De bor i andra hand, reser gärna världen runt och finansierar livet med studielån. Någon långsiktig sparkultur har de i regel inte, utan de tar livet och varje dag som den kommer. Man vet att den här gruppen ser lite på TV och tittandet går bara neråt ju yngre ungdomar vi talar om.

Den här gruppen borde avskräcka annonsköpare och -säljare ordentligt. Men icke. Istället sitter man och grubblar över hur man skulle kunna locka till sig just unga vuxna. Ännu hetare sex? Ännu mera våld? Ännu mera häftiga och galna upptåg? Ännu snabbare radioreklam?

När programmakare och reklamskapare använder sig av barn eller äldre i sina produktioner är det alltid i form av statister och utan någon makt att få agera som subjekt. Hela landet ses i medier genom 30 -åringarnas ögon.

Jag har under de senaste veckorna bott hos släktingar som är 60 och 71 år gamla. De har länge funderat på att skaffa en dator för det verkar intressant, men de vågar inte gå i affären, där är det ju ändå unga säljare, som talar för snabbt och använder konstiga dataord. Inte törs man fråga något där och då få det vara med datorn. Varför har inte dataaffärer några seniorsäljare?. Så det blir mycket radio och tv.

Damen berättar att det som hon tycker är bäst på tv, det är ju "Så ska det låta". Sunset Beach har hon också följt, men det tog ju slut nu. De svenska såporna orkar hon inte följa längre, de är så konstiga; alla bara ligger med alla och det är konstiga fester och jobbig musik, och aldrig några små barn eller gamla i riktiga roller. Rederiet hade hon tittat lite på tidigare men det flippade ju helt. Jag berättar att jag en gång varit statist där och passade på att hälsa manusskrivarna, som alla är killar i 30-årsåldern. Mannen följer helst på nyheter och sport, han bryr sig inte om filmerna. "De är bara så bökiga, jag läser hellre böckerna". I hans bokhylla finns alla Tom Clancys, Robert Ludlums, Jan Gillous och Henning Mankells böcker. Den femte kvinnan, som går just nu som serie på SVT tycker de är mörk och suddig och bilderna fladdrar hit och dit. Jag försöker förklara att filmtekniken försöker förstärka känslan i berättelsen. Men ser man dåligt och hör dåligt, då är det klart suddigt.

Denna man har spelat dragspel hela sitt liv. Han tillhör en grupp som spelar och uppträder ofta på ålderdomshem och församlingar och på hembygdsföreningar. På somrarna åker paret till dragspelsstämmor med sin Volvo och husvagn. Han visar mig en artikel från Göteborgs-Posten 16.3.2002 där man redovisar låtarna som spelats mest i svensk radio både SR och kommersiella kanaler under 2001. Titiyos Come along - som kommer långt även utomlands - spelades mest; 19 405 gånger. De fem mestspelade låtarna spelades sammanlagt 83 273 gånger vilket motsvarar 202 dygn i tid. Det börjar låta som kvalificerad tortyr - att höra på fem låtar dag och natt under ca sju månader. Men det är vad man ger publiken i Sverige.

Mannen undrar varför Sveriges Radio inte hade någon trevlig ålderdomsmusik i P4 som det lovades när kanalreformen gjordes. Det blev ju inte så utan P4 det vill säga de regionala sändningarna har blivit lokala mainstream program och har därmed mest lyssnare också. I Väst-Sverige lyssnar var tredje till P4. P1 med talprogram och P3 med ungdomsprogram har bara cirka 13 procent av lyssnarna. P2 är inte ens redovisad i artikeln, och inte heller P7 och P6 som sänder på invandrarspråk respektive Radio Sweden.
Jag föreslår att han och hans kumpaner skriver till radion och ber om att få höra mer dragspelsmusik.

Nu vet jag som före detta radioproducent att i studion och redaktionerna ser man nedlåtande på sådana önskemål i en skräck att allt som inte är mainstream skrämmer bort lyssnare läs: 18-30 åringarna. Men i alla fall. Jag häpnade när han berättade att det har förekommit riksomfattande aktioner där bland annat dragspelsklubbarnas centralorganisation har ordnat namninsamlingar just för detta ändamål. Och ändå kan man faktiskt ALDRIG höra en trevlig dragspelsvisa på radion.

Det som är mest häpnadsväckande i denna historia är att det är just den äldsta gruppen som ökar helat tiden i Sverige och i Europa. Forskare och till och med politiker har redan förstått att vi har en allt större pensionärsgrupp och allt färre som kommer att förvärvsarbeta. Det är mycket enkel matematik. Befolkningspyramiden kommer snart stå på sitt huvud.

Hur kommer det sig att programproducenterna på TV och radio har missat hela denna utveckling? Kan de inte stava till demografi - d-e-m-o-g-r-a-f-i - läran om hur stora olika generationsgrupperna är i förhållande till varandra. Jag blir ännu mer arg när jag hör att SVT planerar att dra in "minst 11 miljoner per år" genom att alla gamla på servicehus och ålderdomshem skall betala separat tv-avgift för sin tv i rummet utöver den i salongen. Varför det? Det finns ju ändå inte mer än maximalt en timme om dagen - kaféprogram - som är riktad för folk över 40 år och absolut inget som riktas för folk över 60 eller 80 år! Skall deras miljoner betala fler program gjorda av Lattegenerationen till Lattegenerationen?

Hela public-service uppdraget går förlorat när man inte tar reda på vilka som tittar på TV. Det är ju faktiskt de gamla - särskilt de rörelsehindrade - som skulle få mycket underhållning av rätt sortens program. Gamla filmer, körsång, repris av gamla serier och så vidare. Allt behöver inte vara så hippt och coolt och rätt och maxat hela tiden.

TV4, ni skall heller inte gnälla om sin finansiering, ni har uppfyllt public-service uppdraget lika illa beträffande den äldre generationen.

Och skyll inte allt på reklamtidsköpare, det är era säljare som inte kommer på att ringa upp företag som säljer produkter till äldre. Det finns ju en uppsjö sjukvårdprodukter, naturmedicin, hälsohem, massage- och fotvårdsservice, seniorbussresor, tangoskivor och stödstrumpor som man kunde synliggöra i TV. Men det kanske skulle förstöra kanalens image?

TV är inte bara en burk för att leverera nöjen. Den är även en viktig del av vår kultur, den skapar och bevarar, reproducerar och förflyttar gränser. Då måste alla grupper få även få sin bild av verkligheten förmedlad via TV. Men det är just den kulturförmedlande uppgiften som är viktig:

- Jag grämer mig mest för att när TV inte visar gamla filmer och radion inte spelar gamlas musik då dör ju hela denna kultur med den gamla generationen. Och det är ju en del svensk kulturarv, säger Mannen.

Och visst har han rätt. Det ska inte handla om att de unga hela tiden talar om för de gamla hur det ska vara, utan de gamla skall förmedla även sin historia till de unga. Men idag kan ungdomar bättre hur Bronx ser ut eller vad är postkoden i södra Los Angeles än hur Sverige var förr - eller är idag. Hela Sverige.

Kanske vore det en idé att skicka de hippa reportrar till kurser i demografi och kulturgeografi. Då kanske upptäckte de att det finns redan en befintlig målgrupp som faktiskt tittar på tv.

Av Johanna Parikka Altenstedt 20 mar 2002 17:45