Smärtsamt farväl

Graviditeten var inne på sin nionde månad och hon vantrivdes med allt. Den otympliga kroppen, väntan på förlossningen och ständig trötthet. Dessutom hade hon slutat jobba eftersom hon inte klarade av de tunga lyft arbetet innebar, och känslan av att vara bortglömd hade redan infunnit sig. Det bådade inte gott inför föräldraledigheten.

Det var Lucia imorgon, men någon riktig julstämning lyckades hon inte uppbåda. Kompisarna hade börjat prata om nyårsafton, men eftersom barnet var planerat några dagar in på det nya året fick det bli ett stillsamt firande i år. Det gjorde ingenting, hon hade ändå aldrig förstått sig på det magiska med årsskiftet. Det var en kväll som alla andra. Hennes man skulle jobba, som taxichaufför med egen bil gällde det att passa på när folk unnade sig lite extra och dessutom var generösa med dricksen.

Hon såg sig omkring i väntrummet. Där satt tre andra höggravida kvinnor och de hade alla rosiga kinder och såg så där lyckliga ut som i tidningarnas reportage. Äntligen kom barnmorskan gående i korridoren och nickade åt henne att komma med. Fåtöljerna var en aning för mjuka, hon hade svårt att ta sig upp. Det var inte många meter till undersökningsrummet, men hjärtat slog många extra slag av ansträngningen. Hon försökte andas djupt.
- Hur mår du idag? frågade barnmorskan bekymrat.
Hon funderade först på att ljuga, men bestämde sig sedan för att säga som det var. Ärlighet varar längst, som mormor alltid sa.
- Jag orkar inte längre, jag vill bara bli av med ungen!
- Jag har funderat lite på det här sedan vi träffades förra gången. Din graviditet följer normen, alla värden är bra och även om viktökningen ligger över genomsnittet är den inom ramarna för vad som är normalt. Jag förstår att du tycker det är jobbigt, men barnet behöver de här sista veckorna för att växa till sig så att det klarar sig utanför livmodern. Vi har en jättebra kurator här, tror du att det skulle kännas bättre om du pratade med henne?
- Nej, jag tror inte det. Jag förstår ju att det är bäst för barnet, men jag kan inte rå för att jag känner som jag gör. I vanliga fall är jag en rationell person, men att vara gravid har ändrat hela min personlighet. Jag får väl försöka stå ut, svarade hon uppgivet.

Barnmorskan såg medlidsamt på henne. Dagens unga kvinnor hade mycket svårare att acceptera att de måste släppa kontrollen, att låta naturen ha sin gång. De var vana vid högt tempo på arbetet och många fritidsaktiviteter. Att vänta barn passade inte in i det sättet att leva. Just den här kvinnans problem var svåra att lösa, men kanske fanns det något som skulle göra det lite lättare att stå ut med väntan.
- Om du vill kan vi göra ett ultraljud. Då får du se barnet och då känns det kanske verkligare för dig.
- Kanske det. Jo, faktiskt skulle det nog vara bra för mig. Kan vi göra det nu? utbrast hon exalterat.
- Jag går och kollar om det är ledigt i ultraljudsrummet, svarade barnmorskan med ett leende.

Hon låg på britsen och den stora magen var helt avklädd. Den kalla gelen fick henne först att rysa till, men sedan kisade hon otåligt mot den lilla bildskärmen. Barnmorskan förde vant instrumentet fram och tillbaka över magen för att hitta bra vinklar av barnets ansikte. Tänk att det var hennes barn som låg där inne! Hon fylldes av stolthet och ögonen svämmade över av glädjetårar.
- Kan du se om det är en flicka eller pojke? frågade hon. Jag vill veta det.
- Jag ska se, men jag säger bara det om jag är 100 procent säker.

Det pirrade i magen och hon kunde knappt andas av nervositet. Hon hade blivit spådd att få två flickor, och mormor hade sagt att höga hjärtljud tydde på ett flickebarn. Längst in i garderoben låg ett paket med en rosa dräkt i, hon hade inte kunnat låta bli att köpa den.
- Hur går det? frågade hon försiktigt.
- Barnet ligger lite dumt, svarade barnmorskan och suckade. Hon masserade magen lite och fostret svarade genom att vända sig. - Nu ser jag. Är du beredd?
- Ja. Fast jag vet redan att det är en tjej, sa hon övertygat.
Barnmorskan kände stort medlidande när minen i den unga kvinnans ansikte ändrades. Från hoppfull glädje till misstro och sorg när hon fick veta att barnet hon väntade var en pojke.
- Jaha. Det var det. Tack för hjälpen. Jag måste nog gå nu, sa hon och klädde tyst på sig och lämnade rummet.
Tomhet. Hon kände tomhet. Flickan som hon trott hade legat i hennes mage hade aldrig funnits. Kunde man sörja ett barn som inte hade existerat? Ordet pojke ekade i hennes huvud och hon försökte ignorera det. Hur hade det blivit så här? Allt annat spåkvinnan hade sagt hade gått i uppfyllelse, både roliga och mindre roliga händelser. Hon nöp sig hårt i armen, men det var ingen dröm, det var verklighet.
Hon stapplade ner för trappan, öppnade ytterdörren och kunde äntligen andas igen. Tvärs över gatan låg en telefonkiosk och hon blev nästan påkörd av en buss när hon korsade vägen. Fumligt slog hon numret till sin mans mobiltelefon och när han svarade brast allting och hon började gråta. Hulkande berättade hon vad som hade hänt.
När taxibilen stannade bredvid henne öppnade hon dörren och satte sig klumpigt i passagerarsätet. Hennes man sträckte ut armarna, tog henne i famnen och viskade att allting skulle bli bra. Hon nickade sammanbitet, men såg inte övertygad ut.
- Då åker vi hem, jag slutar tidigare idag så att du slipper sitta ensam, sa han kärleksfullt och strök henne över kinden.
- Kör förbi kyrkogården, jag har en sak jag måste göra där, sa hon tyst och undvek hans frågande blick.
När de kom fram gick hon som i trans raka vägen till minneslunden. Det fanns en ledig vas i mitten av den stora stensättingen. Hon fyllde på med vatten från en vattenkanna som stod några meter bort. Sedan vecklade hon upp tidningspaketet och tog fram rosen hon hade köpt i en blomsteraffär i närheten. Med tårarna rinnande nerför ansiktet förde hon rosen till sina läppar och viskade tyst.
- Farväl, min älskade dotter, du som aldrig fanns.

Av Sanna Parkell 18 mar 2002 14:42