Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

En nolla med ett ölglas del 2

Forts från del 1.

Ett paket Black Russian och senaste Fotografi. Det fick bli Excessen också. Den där artikeln om den nationalistiska rockgruppen skulle väl vara tillräcklig för att driva upp humöret. Dessutom fanns det en liten chans att någon av hans bilder skulle finnas med i excessen och en större chans att dom skulle förekomma i Fotografi. Den alltmer tilltagande törsten gjorde att han ökade stegen och synfältet pulserade från dåligt till bra på grund av kondensen som komur hans mun. Kall höst och Södermalm har ju så lite pubar.

Beslutsångesten började sätta sina klor i honom och precis när han var på väg att komma till skott så kom Anna
- Hello, Psycho!
Han snurrade runt och såg Anna OThomas.
- Hello there yourself you silly cow.
Han log. Hon log.
- What are you doing? Frågade hon med väl spelad nyfikenhet.
- On my way into a fog where the sun never shines, svarade han skrattande, and please let us stick to swedish.
Anna OThomas hade varit nitton år gammal när hon hade åkt från ett grått Dublin till ett soligt Cypern. En solbränd svensk viking vid namn Per hade stått i hennes väg ett par gånger för mycket för att det skulle vara en slump och på den vägen är det.
- Okej då, själv skall jag norr om stan till en sportbar, sa hon och på sträckte sig.
- Jag med, men inte förrän jag fått i mig fem öl och fått på mig mina solglasögon.
- Varför det?
- Slippa se skiten och det jag ser vill jag inte ha några minnen av, sa Rob i en snabb mening och log lite överlägset för det var hans fördomar mot hennes innestil.
- Så du bränner du dina bilder på Stureplan strax efter du sålt dom?
- Korrekt.
- Jaha, annars då?
- Jaaa, jag klagar inte.
- Så bra då.
- Det är ingen som lyssnar.
- Haha, hörru jag måste gå vi tar en fika eller nåt i veckan nu va?
- Ja visst dra i nödventilen du och gå.
De skildes i all hast och Rob tog ett beslut och satte kurs mot Kalle Snopp. Kalle Snopp är ett perfekt ställe. Det innehåller aldrig några kändisar sånär som på en ökänd serietecknare. Det finns oftast plats. Dörrvakterna är skickliga och trevliga. Dessutom är ölet i kranarna lika outspätt som gott och musiken som spelas är aldrig dikterad av någon stil eller person som lever i en sådan värld. Det är den mest brittiska puben på hela Södermalm och just därför hänger aldrig Bolaget där. Bolaget som åsyftas i det här fallet är inte någon underättelsetjänste Nej, långt ifrån. Bolaget är en krökarklubb med engelsmän som flyttat ifrån England till Sverige av diverse och ibland även kriminella skäl. Att hänga med Bolaget är lika roligt som det är nostalgiskt om det inte vore för det faktum att vissa medlemmar i bolaget har omättlig aptit på alkohol, livslögner och framförallt våld. När han kom in i lokalen så kunde han med hjälp av sina erfarenheter och fördomar snabbt sortera upp gästerna i tre kategorier. Först finns det dom som stannat på vägen hem ifrån arbetet och bara skall ta en öl...

Sedan finns det dom som surfar på den nya oskrivna regeln som genomsyrar många arbetsplatser det vill säga att man går ifrån sitt arbete redan klockan två-tre med motivationen "Jamen, det är ju freda". Denna kategori brukar vara rejält berusade redan klockan sex. Därefter finns det dom som inte har något arbete med andra ord pensionärer och frustrerade tjugoåringar. Han slängde upp sina attiraljer på bardisken.

*

Flocken svepte fram över gatorna med de vanliga stridsropen.
En del människor gick över på andra sidan, andra inte. De långa håren och de svarta skinnjackorna syntes lång väg. De hade hoppat av landstigningsfordonen på gullmarsplan. Originalet gick i mitten, berusad, snabbt och lite smått hög. Det är nämligen den kombinationen som känns bäst. Alkoholen tog dän blygheten och giftet öppnade delar
i orginalets hjärna som gjorde transformeringen komplett. Originalets ansikte var totalt täckt med hår. Tolvmanna flocken delade på sig vid medborgarplatsen och två sex mannagrupper försvann i motsatta riktningar i perfekta V-formationer. Stockholms skuggor konsumerade dom för ett kort tag precis som om dom varit en del av mörkret. Eller om det möjligen var tvärtom.

*

Robs frustration som tidigare varit under kontroll började anta oroväckande proportioner. Inte för det excessen skrev utan för det dom inte skrev. Han mindes väl att Agneta Falsk lovat honom att reportaget med hans bilder skulle komma till tryck denna vecka. Naivt. För flera år sedan, i mitten på åttiotalet någon gång, hade han av en ren slump varit på en konsert med den ökända rockgruppen Stockholms Negrer. Stockholms negrer är ett band med invandrarbakgrund, det måste ju givetvis finnas sådana också. Men nu är det så att Stockholms Negrer inte hämtar några influenser ifrån sina hemländer eller de länder där bandmedlemmarna har påbrå ifrån.

Ej heller sjunger man på något utländskt språk. Ej heller sjunger man speciellt vänliga texter. Robs förvåning visste inga gränser när sångaren Alfonzo började konserten med att vräka ur sig:
- Från oss alla, till er alla... Död åt alla! Därefter bröt helvetet löst.

Han mindes än refrängen som om det varit i går. "Död åt alla, död åt alla. Död åt alla blonda, svenska vikingar."
Låten hade avslutats med att Alfonzo hade vrålat ut sitt hat i ett enda vrål innan de började på nästa låt, "Fy Fan svenska flicka". Då klippte han av tio bilder med 4.5/1000.
Perfekt, men föreställningen, som hade urartat till ett nazimöte eller varför inte en seans med livets ord, hade lämnat en rad frågor i hans pubertala huvud. Finns deras skivor för försäljning? Gör man så här? Man är ju invandrare, man har ju faktiskt bytt ut sitt pass mot ett annat, då får man väl anpassa sig eller åka hem igen. En aning kategoriskt nyanslös men han hade ju gjort det. Nej nej, löd gymmnasiepolarpöbeln, det där är alldeles för enkelt att haspla ur sig. Problemet är större än så och riktigt så enkel lösning finns det inte, dessutom är det väl ganska lätt att vräka ur sig det där om man kommer ifrån England... Där igen. En lång klunk öl.

Nä, vad tycker mediaetablissmentet då? Excessen snappade upp tipset och tillägnade en halv sida i nöjes-bilagan, givetvis fylld med lögner och förfalskningar. Om den dåvarande chefen för Konsum Stockholm läste artikeln eller ej skulle förbli oklart men skivan "Brutal Disciplin" togs bort ifrån diskarna i Konsums affärer. Fan, var det bra eller inte? Yttrandefriheten i all ära men förbjuden frukt smakar alltid bäst. Ny klunk. Vad ville han åstadkomma den här gången? Jo, Rob intalade sig själv att den enda anledningen till att han nu igen försökte få medierna att lyssna var att han ville nyansera debatten lite. Den här nya rockgruppen har det ju skrivits mycket om. Varför? Dra paralleller och vända på stekar är lätt men det uppdagar också en del obekväma sanningar.

Jo, enligt de flesta journalister så skulle Ultima Thule i princip vara ett vandrande monument över all främlingsfientlighet i det här landet. Helt plötsligt så låter "Ni tär på vår jord" värre än "Död åt alla blonda, svenska vikingar".
- Och jag sitter med bilderna och dom vill likt förbannat inte trycka, mumlade han.
- Du sa vadå förrnåt, tyckte Jojje, bartendern.
- En till tack, log Rob.
- Fan, ere en svart cigarett du har, väste Jojje.
- Mmmm.
Med andra ord marsch pannkaka till Sveriges Radio. Med eller utan bilder. Dom bör väl vara intresserade. Mors. Urban Elven på en nyhetsredaktion hade samtalat med honom och gett sin uppfattning. Uppfattningen löd att det var inte lönt att göra en grej om det här för det skulle bara blåsa mer onda vindar på invandrarna dessutom vem bryr sig om Stockholms Negrer, som ändå är borta, dom har nämligen inte sålt femtitusen skivor som Ultima Thule.
- Nu är det emellertid så, hade Rob invänt, att Thule har sålt femtiotusen ex. bara därför dom utsatts för frihetens värsta mardröm det vill säga förföljelse, av massmedia dessutom, och därigenom blivit populära. Thule hade ju inte behövt satsat en spänn på marknadsföring. Den hade ju Kvällspressen ordnat. Därefter förklarade Rob för Urban att han själv är invandrare. Detta hade i sin tur fått den runde radiomannens argument att gå runt i en enda stor karusell.

Tillbaka till Kvällspressen alltså där Agneta gett honom ett svagt, men i alla fall löfte. Det löftet hade nu inte infriats och bilderna och texten hade börjat vandra runt en del högertidningar som drog sig till knäck om omvänd rasism likt flugor dras till skit och sellout till Tidningar som Magasin Maj, Peppar eller den kryptofascistiska Stoppa Drogerna som drevs av Europeiska Arbetar Unionen. Ingen av dessa ville röra detta och det var inte för dåligt. Jaha, det måste alltså innebära att man är ute och cyklar med en specialinställning, tänkte han.
Det var han ofta.

*

Flocken gled igenom tunneln och ut på perrongen. De hade försökt komma in på en del ställen men det hade inte gått så bra. Inte för att de var mer eller mindre berusade. Ej heller för att Originalet gjort något suspekt. Inte för någon företeelse utan för att dörrvakterna i regel förstod att här fanns något som skilde dom från andra kroggäster. Något som inte gick att precisera. Ungefär som att se en ny, icke tidigare skådad, grundfärg och sen beskriva den för någon annan. De spred ut sig på två sidor av gatan, gjorde en helomvändning, tog sikte mot Södermalm igen, höjde tempot och började skratta.

*

Rob kände sig nu inte berusad utan en smula billig. Han sög tag i en person bredvid honom bara för att få diskutera sitt dilemma. Det var kvällens näst största blunder. Personen, en ung korthårig byggarbetare från Bondegatan, hade gett sitt fulla stöd till Rob och det bekymrade Rob en del. De åsikter som byggarbetaren presenterade var nämligen av ett välkänt och omdömeslöst fabrikat.