Westessons 100 favoritfilmer: nr 45

Som alla som läst Drama-teater-film i Lund under en tjugoårsperiod, har jag ett särskilt förhållande till "Psycho". Varje termin på B-nivån, år efter år, visade föreläsaren Joel Ohlsson samma stycke film om och om igen, trängde ner i den, öppnade upp den, gick bakom och in i den, vände den upp och ner och tömde ut dess innehåll på golvet.

Joel Ohlsson, urtypen för en äldre akademiker med 68-bakgrund, var en tämligen butter grånande man med ett outtömligt förråd av fakta, anekdoter, kuriositeter och hårddata.

Varje detalj i "Psycho" hade han ett personligt förhållande till. Han artbestämde de uppstoppade fåglarna på foajéväggen i Bates motell olika slags rovfåglar, vill jag minnas och träden på området utanför popplar.

Han refererade diverse avhandlingar och analyser, varav en var anal och skitnödig i en bokstavlig bemärkelse: nån amerikan som såg avföringssymboler i allt från registreringsskylten "ANL" till kvittot Vivien Leigh spolar ner på muggen f.ö. den första toalettstol visad i en amerikansk film.

Han upplyste att huggljudet från Norman Bates kniv gjordes med kniv och honungsmelon, och att blodet som rinner ner i avloppet egentligen var sirap.

Han tog oss skitförnäma medelklasskids och självutnämnda cineaster i handen och presenterade oss för Filmen och dess mysterier. Den ena aha-upplevelsen lades till den andra när vi successivt skrapade av lager efter lager på en gammal amerikansk skräckrulle.

Tack vare "Psycho" förstod jag att film handlar om att bygga upp förväntningar och att aldrig uppfylla dem. Under filmens första del får vi följa Marion Cranes vedermödor kring en stulen summa pengar; när vi minst anar det försvinner hon ur handlingen som istället koncentrerar sig på ärkepsykopaten Bates.

Tack vare "Psycho" förstod jag att film med dess kombination av verbalitet och visualitet på en gång verkar intellektuellt och emotionellt, medvetet och omedvetet, aktivt och passivt.

Tack vare "Psycho" förstod jag att inte en enda kamerainställning, inte ett enda bildutsnitt, inte en enda replik eller scenografisk detalj finns i en film av en slump. Tavlorna på Marion Cranes kontor med bilder på öde vägar och träsk, ger det intuitiva en vink om vad som komma skall. Speglarna som reflekterar upp alla människor som begår omoraliska handlingar, fångar människans dubbelhet. Fåglarna som dyker upp överallt i bilderna skapar - tillsammans med staden Phoenix och Marion Cranes efternamn - en metaforik som kanske inte betyder nåt, men som medvetet placerats ut för att skapa ett undermedvetet sammanhang.

Tack vare "Psycho" öppnades fördämningarna och ett intresse som bara eskalerat sen dess flödade ut. Tack vare "Psycho" fick man alla argument och motargument mot de fina damerna, prettopacket och frankofilerna som gärna avnjuter en god film - "Antonias värld" eller valfri Jane Austen-filmatisering - men anser romanen och poesin vara högre konstarter.

Tack vare "Psycho" och min gamle föreläsare insåg jag vad jag redan anat - att film är det ultimata mediet, som kombinerar skådespeleriet från teatern, dialogen från romanen, dramaturgin från novellen, bilderna från konsten, ljudet från musiken, ljuset från fotografiet och dessutom adderar sina alldeles egna specialiteter: kamerarörelsen och montaget.

Det är jag både Hitchcock och Joel Ohlsson evigt tacksam för.

Komplement: Hitchcock är bäst i svartvitt, när inte studiobyggena är lika uppenbara. "Notorious" 46 visar Ingrid Bergman och Cary Grant i en romantisk men framför allt jäkla otäck thriller med sköna klassiska thrillerelement: smuggeluran och nazistspionage. Slutet går rakt in i centrala nervsystemet utan att passera gå.


P.S. Det allra lustigaste vad gäller omständigheterna kring "Psycho" är att Robert Blochs romanförlaga på fullaste allvar hade den svenska titeln "Psyko".

Av Valdemar Westesson 17 mar 2002 13:50