Ahaa aa

Månskugga

Gruppen hade just avslutat sitt möte. Det hade varit mycket ångest och tårar. Det luktade nytt kaffe, de fikade alltid efter dessa möten. Då var det mer avslappnat. De berättade minnen för varandra, en del hade jobbiga, men roliga, minnen. Pekka satt och tänkte på sitt.

Hans förra hem doftade av gran, pepparkaksbak och glögg. Han hade kommit hem ganska sent på kvällen och såg att hela området var julfint. Snön gnisslade under fötterna på honom, kylan sved i bröstet. Han kunde se alla ljusen som fanns i fönster, i granar och även de överflödigt amerikanska dekorationsljus som hängde i trädgårdarna. Det är vackert ändå, tänkte han. Kölden stramade i skinnet.

Han var orolig, så lite som kunde förstöra så mycket. Han öppnade dörren och gick in.
- Hej allesamman! ropade han när han steg in.
- Hej! och God Jul! Kom in och ät och värm dig.
Här bodde han tillsammans med sina barn och hustru. Denna jul skulle de fira helt på egen hand. Tur var väl det.

De hade alltid suttit ner tillsammans så här dan före dan. Efter alla bestyr så tog de sig lite glögg och pratade lite.
- Vad är det här? Frågade Pekka.
- Vadå, det är glögg antar jag, svarade Eva som hustrun hette.
- Fan också, hon tvingar mig till att dricka den här söta snabbköpssörjan, tänkte han för sig själv. Tur var väl det. Han svalde förtreten och de hade riktigt mysigt där i soffan. Speciellt visste han att barnen tyckte om det här. De behövde lite lugn och ro. Under dessa år hade det inte varit lugnt. Men nu hade han gjort något verkligt bra. Det tyckte till och med Eva.

Så här satt de alltså nu på kvällen före den stora dagen, för Pekka var det också en stor dag. Julafton hade passerat och nu hade de samlats allesammans för att få sina presenter. Det var svinkallt ute. Från alla människor som visade sig ute rök det av kyla. Man rörde sig snabbt för att komma in i värmen.

De hade öppnat sina paket i tur och ordning. Plötsligt så fick Eva syn på Pekka som långsamt vecklade ut papperet på en av sina paket. Genast reagerade hon;
- Vad är det där? Nu var hon nästan gråtfärdig.
- En flaska whiskey, viskade Pekka.
- Ge hit den, nästan skrek Eva.
- Det har vi kommit överens om, det är lugnt svarade Pekka.
Hon tog flaskan och sprang och gömde den genast. Tur var väl det. Nu skulle lugnet bestå. Barnen hade naturligtvis reagerat högljutt. De kände den välbekanta skräcken och ångesten komma krypande. Men nu fanns det inget mer i huset som kunde förstöra kvällen. För vissa människor är julaftnar inte alltid så lätta, en liten tuva kan stjälpa stora lass.

Det hade lugnat ner sig allt eftersom kvällen gick och de satt nu och tittade på TV.
- Vem kan vara så korkad som ger dig en flaska whiskey? Undrade Eva.
- Jag vet inte vem det är, hävdade Pekka bestämt. Förresten så har du ju tagit den nu.

Nu var det väldigt sent på natten och barnen började gå till sängs. De hade varit lugnare, nu visste de att pappa inte hade någon whiskey. Eva och Pekka satt och pratade om hur den senaste tiden hade varit. Hade Pekka blivit frisk? Hur skulle det gå i framtiden? Lite lugnare hade de så småningom gått till sängs.

Pekka hade svårt med sömnen också denna natt. Han kunde inte sova så han tog på sig morgonrocken och gick ut ur sovrummet. Han behövde något att sova på. Han visste precis vad han behövde. Eva hade vaknat med ett ryck och flugit upp.
- Var var Pekka? Vad hade han nu hittat på?
En ganska normal reaktion med tanke på rådande situation.
Hon rusade ner i huset och kollade badrum, vardagsrum - men ingen Pekka. Hon tog lite varm mjölk och satte sig vid köksbordet och sippade ur muggen. Medan hon satt där så upptäckte hon att det var fullmåne. Fullmåne skapar starkt ljus men också skarpa skuggor. En skugga var just det hon såg, men vad var det för något? Var kom skuggan ifrån? Det såg dessutom ut som en människa.

Hon ställde sig så att hon kunde se hela skuggan och nu såg hon vad det var. Uppe vid skorstenen stod någon i en välkänd pose. Högerarmen typiskt böjd med en flaska i handen som girigt drack ur innehållet. Det var Pekka. Eller skuggan av Pekka.
- Hur faan kunde han!

Hon var vansinnig. Hon tittade runt om i området, tack och lov kunde hon inte se någon annan. Och tur var väl det. Runt omkring honom började människorna resa på sig och gå för att vila. Det var ledigt en stund nu. Han gick och lade sig en stund och tankarna virvlade i huvudet. Nu var det andra gången han var här och under resans gång hade han förlorat allt. Som han såg det. Terapeutens ord ekade i huvudet: "Man måste nå den absoluta botten innan man förstår vad det handlar om." Först då kan man börja vandringen uppåt igen.

Av Thomas Uhlan 17 mar 2002 14:24