Westessons 100 favoritfilmer: nr 46

Ibland är det roligt att läsa kommentarerna till ens publicerade texter på sidan. Trevliga människor som håller med, som inte håller med och som rekommenderar mig filmer jag inte sett. Ibland är det lite mer tjatigt, förutsägbart och pekpinnigt.

Låt mig därför använda några raders utrymme åt att klarlägga ett par saker:

1 Jag skriver inte den här listan av någon annan anledning än att roa mig. Jag gör inga anspråk på att lista filmhistoriens eller världens bästa filmer - inte ens Leonard Maltin har sett världens och filmhistoriens alla filmer - utan det enda jag går i god för är min egen smak. Och i den försöker jag vara ganska fördomsfri och ganska öppen.

Icke desto mindre är det ju så att vissa filmer - böcker, skivor, pjäser, teveprogram, serier - betyder mer för en än andra, ibland av dunkla skäl och ibland för att man har ett personligt förhållande till ämne och miljö.

2 Jag är av den orubbliga åsikten att de flesta bästa filmerna är amerikanska. Därmed inte på något vis sagt att all amerikansk film är bra eller att samtliga bra filmer är amerikanska eller att någon enda film är bra för att den är amerikansk.

Amerikansk film - liksom för övrigt indisk eller italiensk -har traditionellt varit massproducerad, industrialiserad, löpandebandtillverkad. Detta har främjat ett tekniskt och dramaturgiskt hantverkskunnande som präglat en hel industri, och varje gång detta kombinerats med en enskild regissörs visioner har gnistor uppstått.

USA är ett land utan historia. De har ingen Mozart, ingen Shakespeare, absolut ingen Dante eller Sokrates eller Zarathustra. I Amerika börjar kulturhistorien med filmen, serierna och den svarta musiken.

Därför finns av tradition ingen tydlig uppdelning i fin och ful kultur. Den uppdelningen har nämligen alltid haft med ålder att göra. Klassisk musik är fin just för att den är klassisk, för att den vittnar om en historia, för att den är beprövad och har stått sig genom seklerna. Populärmusik är ful för att den är populär nu.

Det hörs ju dock inte på musiken. På musiken hör man om det a låter bra eller b låter dåligt.

Det förhållandet vill jag ha till all kultur jag konsumerar. Är det bra är det bra, oavsett om det är amerikanskt. Och är det trist är det dåligt, oavsett om det är Mozart. Plattityder? Javisst, men tydligen måste det konstant upprepas.

Amerikansk film är inte per definition rasistisk, sexistisk, arabfientlig, kommunistparanoid, våldsförhärligande eller dumpatriotisk. Det gäller inte ens med nödvändighet hollywoodska storproduktioner.

En stor del av alla amerikanska unga människor som känner att de vill uttrycka sig, finner det naturligt att göra det genom film eftersom det är det medium de i så hög grad präglats av. Och ganska många av dem är fullt medvetna om att de inte måste göra republikanpropaganda bara för att de håller i en kamera.

Dessutom ska jag villigt erkänna att jag fascineras av landet USA med dess brokiga bråkiga historia, med dess hundratals etniciteter som kastats mot varann, med dess skiftande landskap, med dess inre spänningar och självmedvetande och självfixering.

Nota bene: fascineras av. Inte beundrar, inte dyrkar.

Jag ställer mig skeptisk till alla former av enögd puritanism, religiösa amsagor, våldsmentalitet och världsherravälde. Det gör dessutom de flesta av de amerikanska konstnärer jag intresserat mig för: Woody Allen, Robert Altman, Bob Dylan, Bruce Springsteen, Martin Scorsese, Lenny Bruce, Ramones, Jack Nicholson, Dustin Hoffman, Patti Smith, Steve Buscemi, bröderna Coen, bröderna Marx, Steven Soderbergh, Humphrey Bogart, Marlon Brando, Dan Clowes, Robert Crumb, Dennis Hopper, Edward Hopper, Francis Coppola, Robert De Niro, Al Pacino, Terry Gilliam, John Waters, Spike Lee, Lou Reed, Johnny Depp, Allen Ginsberg, Kevin Smith, J.D. Salinger, Jerry Seinfeld, Ken Kesey, Jimi Hendrix, Kurt Cobain, Curtis Mayfield, Aretha Franklin eller Warren Beatty.

Ingen av dem kan på något vis skyllas för att ha strukit några fördomar medhårs, och är det kulturimperialism att jag enkelt kunnat ta del av deras verk via television, DVD och Internet amerikanska uppfinningar så får det väl vara det.

Då är det väl så helt enkelt, att jag är ett hjärntvättat och indoktrinerat offer. Jag påstår dock att de av mina vänner som vill åka till Indien för att hitta sin själ eller tar sig till Kuba för att spela mambo, i såfall har svalt lika många myter med hull och hår.

"I huvudet på John Malkovich" är en amerikansk film. Det är dessutom en ny film. Det är till råga på allt en komedi. Det är till yttermera visso ett verk av en snubbe som pysslat med så kulturimperialistiska och konstnärligt inkorrekta företeelser som popvideos, fanzinemakande och BMX. Det är knas från ruta ett och jag älskar det.

Jag skulle kunna skriva nånting om hur "I huvudet..." placerar in sig i ett filmhörn tillsammans med "Fight Club" och "American beauty" - och dessutom "Face/off" eller "Sjätte sinnet" - där temat är personlighetskriser. Jag skulle kunna peka på hur de dysfunktionella centralgestalterna söker sig lösningar bortom ideologiernas domäner och spekulera i vad detta har att säga om den fin-de-siècle-mentalitet de emanerar ur.

Men jag vill inte det. Ibland känns det givande att verkligen understryka hur mycket tankegods som faktiskt ryms också i de anspråkslösa konstverken och ibland är jag beredd att använda eoner av tid åt att försöka leda mina teser i bevis.

En film har dock rätt att bli uppskattad också utan de akademiska analyserna, också utan dess plats i samhället och filmhistorien, också utan de svårstavade orden och teoretiska begreppen. "I huvudet på John Malkovich" är en förbenat festlig film, smart och medveten och estetisk, men mer än något annat festlig. För festlighet kan vara ett självändamål.

Komplement: vilken rolig amerikansk film som helst. Det finns några stycken.

Av Valdemar Westesson 16 mar 2002 19:54