Westessons 100 favoritfilmer: nr 47

Okej, jag erkänner på en gång: jag tog en rövare. "Riket" är så klart en teveserie, gjord för och främst finansierad av dansk television. Men det är faktiskt en film också, 280 minuter lång och framtagen för en internationell marknad. Och då räknas den. Så det så.

Teveserien "Riket" är lätt en av de tio bästa som gjorts. Filmen "Riket" utgörs egentligen av exakt samma material, samma personer, samma scener i samma ordning. Ändå är den inte riktigt samma fullträff som teveserien. Det är nämligen inte riktigt samma medier.

Film är novell: kraftigt anslag, tydlig stegring och tillfredsställande slut. Teveserie är roman: kapitel läggs till kapitel där människorna fördjupas, handlingstrådarna förstärks och vi successivt kommer personerna in på livet.

Dessutom fungerar teveformen så att gimmickar som känns igen från avsnitt till avsnitt förtydligas efter hand och leder till igenkänning: i episodernas början står överläkare Stig Helmer och svär över bristen på parkeringsplatser och i slutet ställer han sig på sjukhusets tak och skriker "danskjävlar". Varje avsnitt inleds med samma suggestiva dystra monolog om hur de medeltida blekarna blev de samtida läkarna och avslutas med att von Trier stiger fram under eftertexterna och ironiskt kommenterar sin egen handling. Inslag som naturligtvis försvunnit från långfilmsversionen.

Varje medium har sina specifika sidor. En roman fungerar inte nödvändigtvis som film. En film fungerar inte nödvändigtvis som balett. En balett fungerar inte nödvändigtvis som hörspel i radio. "Riket" är visserligen en makalös film, men trots allt en ännu makalösare teveserie.

Danmark är ett litet land och von Trier lyckades väcka uppmärksamhet redan på filmskolan. Fritt uppfostrad till självständig tänkare med resultatet att han blev en neurotiker som sökt sig till katolicismen för att finna auktoritetstrygghet byggde han från dag ett sitt rykte på ständigt trots.

I en tid som ännu luktade progg och jämlikhet åtminstone var ett ord på agendan, la Lars Trier till ett "von" till släktnamnet. En god regissör fokuserar sig på skådespelarnas arbete, sa Filmskolan. von Trier koncentrerade sig helt på scenografi och kameraarbete. Dansk film ska vara på danska annars blir det inga pengar, sa Filminstitutet. von Trier gjorde "Förbrytelsens element" på engelska. För Filminstitutets pengar.

Jag gillar von Trier men skulle inte försvara alla hans filmer i rätten. De är lite för spektakulära för att riktigt övertyga. De tidiga filmerna fram till "Riket" är ingenting annat än pretentiös formonani. I "Europa" 91 kommer visserligen Järegård in i von Trier-världen och stänker lite människa över de välsmorda kamerarörelserna, men fortfarande är det en film för kultursidor och cineastklubbar.

Och förutom "Idioterna" 98 har jag inte riktigt velat köpa honom efter "Riket" heller. "Breaking the waves" 96 och "Dancer in the dark" 00 är ganska mäktiga filmupplevelser, men jag kommer inte ifrån känslan av att konstant vara manipulerad, manövrerad och indoktrinerad. Av att det nånstans strax utanför Köpenhamn sitter en liten skäggig man och rycker i trådar för att jag ska förfäras av människooffret på duken.

Jag litar inte riktigt på att von Trier menar allvar med känslosamheten. Jag får en känsla av att han bara driver med mig.

"Riket" kom till på initiativ från Danmarks radio, som ville att von Triers och Peter Aalbæk Jensens produktionsbolag Zentropa skulle göra en mindre teveserie åt dem. von Trier tackade nej, eftersom han av princip inte pysslade med mindre saker. Skulle det vara, skulle det vara storslaget.

Med en sån megalomanattityd blir det magplask eller dubbel saltomortal. von Trier räddade sig med sin humor. "Riket" är i alla bemärkelser en lekstuga, där ingenting är på allvar och ingenting är på riktigt.

Skönt uppsluppen till form och till innehåll, ironiskt skrämmande och medvetet överspelad, redovisande alla sina manipulationer och sökta effekter i varje enskilt klipp - och de är några stycken till antalet. Det är larv, men självmedvetet larv, ett larv som känner sina gränser och vet exakt var det plötsliga allvaret ska slängas in så chocken blir maximal.

I sin intervjubok "Trier om von Trier" konstaterar översättaren och filmvetaren Stig Björkman att han av någon anledning gärna söker sig till neurotiska regissörer med magproblem och hypokondri för sina intervjuprojekt; förutom von Trier Bergman och Woody Allen. De tre har dessutom det gemensamt att de har ett fullkomligt chose- och posefritt förhållande till sitt arbete. Livet är plåga men arbetet lust.

"Riket" manifesterar von Triers arbetsglädje i varje scen och varje replikskifte. Kameran surrar runt som en vårkåt humla - det tog för övrigt några dagar för primadonnan Järegård att acceptera att kameran inte hela tiden stod på honom när han pratade - och hela den dammiga resväskan från filmvinden, den med dubbelexponerade spöken och tobaksfärgade kamerafilter och hitchcockska bildvinklar, töms ut på golvet i en barnslig upptäckarglädje. Skådespelarna får göra vad de vill och stortrivs.

Som alla regissörer jag respekterar har von Trier också ett ödmjukt förhållande till den filmhistoria han själv skriver in sig i. Det är ingen slump att han ständigt petar in alla tiders obskyrfilmshjälte Udo Kier Aage Krüger i sina verk, och det är heller inte på måfå både Holger Juul-Hansen överläkare Moesgaard och Ghita Nørby Rigmor har framträdande roller: det är en direkt referens till världens bästa teveserie och Danmarks största historiska ögonblick - "Matador".

Komplement: "Riket II" 97 är långt ifrån samma upplevelse, men om man sänker förväntningarna innebär den ett kärt återseende av dårarna och dårhuset och dårskapen. Istället för att klarlägga nånting, väljer von Trier och hans medarbetare istället att förvirra ytterligare och satsa på en konstant fars - till skillnad från de flesta farser dock innefattande djävulsgestalter, tremetersbäbisar och läkare som pratar med sin avföring.

Av Valdemar Westesson 15 mar 2002 14:16