Hotad med Djävulen lämnade jag sekten - del 2

Så kom vi till Ljuset, jag var fast besluten att inte svika Gud utan satsade hårt på att tjäna honom. I praktiken innebar det att församlingen blev hela mitt liv, jag nästan bodde där. Det var möten flera gånger i veckan, frivilligt arbete som städning, blomstervattning, stå i pastorns butik och så vidare. Jag jobbade i köket på Vårdcentralen och bad i tungor hela tiden, levde i ett rus, svävade fram. Likadant hemma: tungotal, kassettband, bönemöten i en svindlande fart. Ibland kraschade jag ihop av utmattning, men då gällde det att snabbt fylla på med mera lovsång, intensivare tungotal och så kallade krigstungor.

Efter ett tag började verkligheten bli allt svårare att ta sig ur. Skolans föräldramöten till exempel var en riktig plåga. Jag satt där tillsammans med andra mammor och pappor men som i en glasbubbla; alla hade något att säga utom jag. Jag skulle förstås ha vittnat och predikat för dessa förlorade men var alldeles stum. Vilket nederlag! Naturligtvis talade jag med pastorn om detta. Lösningen var demonutdrivning.

Jag stod mitt på golvet i möteslokalen, de andra runt om. Jag skulle befrias från Höganäsdemoner och andra demoner. Så följde en behandling jag aldrig förut varit med om. Alla skrik och rop, kvidanden och väsningar som omgav mig gjorde mig alldeles snurrig. Inte kunde jag ana att jag hade så många onda andar i mig. Pastorn förestavade mig allt jag skulle "avsäga mig": Svenska Kyrkan i Höganäs, mina släktingar och vänner i Skåne. Om jag inte sa efter tillräckligt snabbt, fick jag knytnävsslag i magen "för att driva ut demonen". Tack och lov var inte mina barn med, men hur var det att få hem en gråtande och förkrossad mamma inte bara en utan flera gånger.

Knappt hade jag blivit av med en omgång demoner så var det nya som skulle drivas ut: Upprorsdemoner var vanligast förekommande, för nu hade jag börjat ifrågasätta undervisningen och fixeringen vid Djävulen. Våra bönemöten blev alltmer böner mot olika företeelser, att Gud skulle "plocka bort" misshagliga personer, det vill säga alla som inte tyckte som vi. Mitt hem inspekterades för att "renas" från olämpliga saker, som ett porträtt av August Strindberg. Jag slängde det inte utan gömde det i garderoben. Porträttet var ritat av min äldsta dotter.

Vi lyssnade regelbundet på Ulf Ekman, och hans undervisning fick inte ifrågasättas. Vi uppmanades att först och främst betala pastorns och församlingens räkningar, och sen tro ihop pengar till våra egna. Jag hörde undervisning om vikten av att aga sina barn och förebråddes för att jag var emot det upprorsandar Jag mådde så dåligt men kämpade på, för jag trodde det var mig det var fel på. Jag skrev till pastorn att jag ville lämna, varvid jag kallades till vår lokal. Där möttes jag av pastorn och böneledaren. Hon satt i en fåtölj och kved och vred sig som i smärtor, medan pastorn förmanade och hotade med allt ont som skulle hända mina barn. Jag kunde inte stå emot utan föll till föga och bekände att det var jag som hade fel. Då blev allt halleluja igen men när jag gick hem var det inget jubel i mig bara svart och en förlamande kyla.

Jag trodde det berodde på mig och gjorde mitt bästa att nå det där andliga tillståndet av glädje och övervinnande som vi skulle ha, men till slut brast allt. Det var på ett möte under kriget mellan Irak och USA-alliansen. Det hade rått stillestånd ett tag efter flyganfallet. Då hade vår församling bett om FORTSATT KRIG! Så kom då markoffensiven och på det där mötet som jag aldrig kommer att glömma, var pastorn så jublande glad. Han prisade och tackade Gud, tog glädjeskutt och bad om extra smörjelse över de USA-alliansens armé, om att det inte skulle lämnas sten på sten i Irak. Då fick jag nog och trots hot om eviga straff sprang jag där ifrån och återvände inte.

Sen började helvetet med ångest, mardrömmar, ångerkänslor, skuld, "har jag gjort rätt", "har jag nu övergett Gud" och så vidare. Tack och lov fick jag hjälp av andra avhoppare, av FRI, rehabläger och av Gudrun Swartling. Jag fick stöd av mina barn som alltid försökte svara i telefon först, så att jag skulle slippa "olämpliga samtal". Det kom också tider då jag hade abstinensbesvär, kände suget efter att "gå upp i" bönen och lovsången. Försökte att gå på liknande möten men det slutade med illamående. Det har tagit flera år för mig att bli någorlunda hel, men nu mår jag bra. Jag vågar tänka, undra och fundera över tron och trons innehåll utan rädsla, och jag vågar lita på att jag inte behöver förtjäna Guds kärlek.

Av Karin Haglund 15 mar 2002 16:10