Westessons 100 favoritfilmer: nr 48

Djur har en särskilt central plats i John Cleeses världsbild. Hos Monty Python dunkade han en död papegoja i bordet, lät spränga får i luften och slog ner Michael Palin med en fisk.

I "En fisk som heter Wanda" - som hade det Charles Bronson-inspirerade arbetsnamnet "Death Fish II" - lät han Michael Palin massakrera tre rashundar och Kevin Kline förtära ett helt akvarium. Filmens uppföljare med samma ensemble hette "Otäcka odjur" - "Fierce creatures" - och utspelade sig till och med på ett zoo. Efter många års schäslongnötande hos diverse freudianer har Cleese säkert själv ett lager teorier om varför.

John Cleese påminner mig om två personer: den nästan jämngamla landsmannen och namnen Lennon och komedi- och neuroskollegan Woody Allen.

Liksom John Lennon var John Cleese den största begåvningen i den mest begåvade gruppen inom sitt gebit, och liksom Lennon tyckte han sig kvävas av gruppandan och har ägnat mycket tid åt att kritisera och ursäkta sina ungdomssynder.

Båda två är varsitt läskpapper över brittisk kultur och mentalitet, uppfödda på en grogg av lika delar fyndigt ordnonsens och sina egna uppfuckade psyken. John Lennon sa för övrigt samma månad som han sköts att han hellre skulle ha varit med i Monty Python än i Beatles.

Och i likhet med Allen har han använt humorn för att ventilera sin ångest och sina aggressioner i perfekta filmbyggen. Båda ligger dessutom skyhögt över komikerfackets intellektuella median, och båda är påfallande gubbsjuka.

Fast till skillnad från både Lennon och Allen är John Cleese inte särskilt produktiv. Dels har han kommit på att han vill använda livet åt andra - och mer inkomstbringande - saker än att göra komedi, dels är han långsam, metodisk och perfektionistisk när han väl gör det.

De gånger han satt sig ner att skriva manus post-Python har han angripit problemen med en vetenskapsmans attityd. Varje avsnitt av "Fawlty Towers" tog en månad att skriva ihop och finslipa, mot ett normalt sitcomsavsnitts enda vecka. Tillsammans med dåvarande frun Connie Booth - Polly - satt han med stora detaljscheman och la varje scen, varje replik och varje otyglat aggressionsutbrott till rätta för att utvinna mesta möjliga humor ur farskvarnarna.

"En fisk som heter Wanda" tog drygt tio år från idé till färdig film. Tillsammans med stofilregissören Charles Crichton - som regisserade sin första film 1944 - byggde han upp den utifrån makabra scener - en man blir ledsen när han dödar hundar istället för människor! en man kör över en annan med ångvält! festligt! - som under ett evinnerligt suddande och petande länkades samman i Den Perfekta Ordningen.

Successivt föll bitar på plats - kanske om de rånar en bank? kanske om Ken dessutom stammar? - för att förfinas efterhand; först under inspelningen övertygade Jamie Lee Curtis Cleese att det nog var roligare om han istället för hon klädde av sig naken inför främmande människor. Den fåfänge perfektionisten Cleese satte naturligtvis sig själv i hårdträning inför scenen.

"En fisk som heter Wanda" blev också en felfri komedi med på-pricken-doser av smaklösheter och politisk inkorrekthet och förväxlingar och inte minst exakt rätt skruvade människor. Nyckelpersonerna är var och en fullt trovärdiga som karaktärer men har varsin defekt eller avvikelse som förvandlar dem till komedifigurer: Lee Curtis som förslagen femme fatale som får pilskslag av italienska, Kevin Kline som obegåvad men litterat sociopat och Michael Palin som stammande djurvän och yrkesmördare.

Och mitt i farskarusellens alla snurror och svängar lyckas Cleese och Crichton berätta en ganska rörande historia om den stadgade advokaten Archie Leachs uppbrott från ett borgerligt konventionssystem och förvandling till svärande brottsling.

Archie Leach - för övrigt Cary Grants dopnamn - är antagligen något av ett självporträtt. Också Cleese läste juridik vid Cambridge, och han har i flera utlämnande böcker tillsammans med psykoanalytikern Robin Skynner berättat om hur det brittiska klass- och internatsystemet har hämmat honom.

I filmen berättar Archie för Wanda om hur hans omgivning lagt strypsnara på honom: "Being so correct all the time, being so stifled by this dread of, of doing the wrong thing, of saying to someone Are you married? and hearing My wife left me this morning, or saying, uh, Do you have children? and being told they all burned to death on Wednesday." I verkliga livet är Cleese gift med sin andra amerikanska; bortsett från att amerikaner inte har någon humor ser han bara fördelar.

Temat med konfrontationen mellan den brittiska stiff-upper-lip-mannen och det amerikanska yrvädret har kommit att bli standard i brittiska romcoms - jämför "Fyra bröllop..." och "Notting Hill" - men i övrigt har ingen lyckats kopiera Wanda-konceptet.

Det ÄR svårt att peta in diamantstölder, hundmord, kulturella konflikter, välformulerade förolämpningar, nakendans, pommesfritestortyr som fär övrigt gav filmen en svensk 15-årsgräns, stammande och ångvältsvåld i en och samma film. Det är ännu svårare att samtidigt berätta en kärlekshistoria. För det krävs antagligen den sortens tålamod bara besatta män besitter.

Komplement: liksom Beatles-medlemmarna har Monty Python-medlemmarnas karriärer varit ojämna efter uppbrottet. Terry Jones har gjort några floppfilmer men i övrigt mest ägnat sig åt barnböcker, Michael Palin har främst uppmärksammats för sina reseprogram, Eric Idle har växlat mellan att agera och skriva manus till en mängd mediokra filmer och Graham Chapman lyckades ta sig ur sin alkoholism bara för att strax därpå drabbas av cancer och dö.

Den som lyckats bäst är paradoxalt nog den som märktes minst i TV-serien, animatören och sedermera regissören Terry Gilliam. I "Time Bandits" 1981 hade gruppens mest begåvade skådespelare, Michael Palin - som också manusmedverkade - och John Cleese stora roller. Med ett ben i en pythonsk absurdistisk nonsenssoppa och ett annat i apokalyptiska visioner tog Gilliam där ett första steg mot de storverk som komma skulle. Saga, crazykomedi och samhällskritik i tämligen originell samverkan.

Av Valdemar Westesson 14 mar 2002 10:35