En avliden hamsters memorarer

Som människa förstår man inte mycket. Som hamster ännu mindre. Som hamster förstår man inte att människor som äger en limousin inte brukar låta den fyllas med katthår och rosta sönder, man förstår inte att limousiner och gula radhus med flagnande målarfärg inte går ihop. Inte heller funderar man över varför kvinnan som kör har ett blåmärke bakom sina tjocka glasögonbågar. Man accepterar sitt öde, fnasar runt i sin bur och sprätter sågspån på läderklädseln, utan att reflektera över vart man är på väg och huruvida den här situationen egentligen är bra. Man förfasas inte ens över att ingen anstränger sig för att hålla i buren.

Man förstår så mycket mer efter livet än under livet. Åtminstone om man är en hamster. Som hamster samlar man på sig intryck och tankar som frön i kinderna, men man förstår aldrig att det är frö man har i munnen. Man förstår inte ens att man har en hjärna. Istället för att förstå, anstränger man sig för att samla och spara, stoppa undan och bevara, och först efter livet förstår man vad man egentligen skulle ha allting till. Det finns egentligen ingen större mening med att dra intelligenta slutsatser ändå, man har varken speciellt utvecklade stämband eller någon annan möjlighet till kommunikation, men väl ett hamsterhjul och en bur. Intelligenshämmande så det bara skriker om det.

Chauffören, för jag såg henne inte som något annat än en chaufför trots allt åkte jag limousin väste när hon andades, som om hon hade rökt alldeles för många cigarretter i sitt alltför ointressanta liv. Visst var hon medveten om varningstexten på förpackningen, så hon rökte bara lightcigarretter. Istället tog hon obönhörligt långa, ohälsosamt djupa bloss för att få i sig sin dagliga dos nikotin. Hon var sådan i allt, det förstår jag nu. Så fort det stod "light" på förpackningen kunde hon dra hur långa djupa livsbloss hon ville och låtsas som om det inte gjorde någon skada.

Jag tror aldrig hon hade varit vacker. Under solariehuden och det hennafärgade håret har det kanske aldrig funnits någonting. Hon poserade ensam på bröllopsfotot på hyllan och hon var sönderrökt redan då, trots att hon bara var sjutton. Jag tror hon föddes nikotinberoende, jag tror hon hostade istället för skrek när sköterskan dunkade henne i ryggen. Som död får man veta saker man inte skulle fått reda på annars; jag vet att hennes mamma hade hört att barnet kunde dö om man rökte under graviditeten. Därför rökte hon. Allting går i arv, speciellt det som man anstränger sig som mest aktivt för att inte föra vidare.

Vissa människor är det nästan synd att inte läkeren tappade i golvet under förlossningen. Många människor skulle nog ha gjort världen mindre ont om de inte hade kunnat växa upp och skaffa avkomma, eller åtminstone tvingats leva som hamstrar i burar utan att kunna sprida mer olycka omkring sig. Det finns familjedrag som världen inte skulle behöva se. Det finns barn som antagligen hade varit lyckligare om de aldrig hade fötts.

Man ser att ett barn är olyckligt om det andas grönt snor som ingen torkar bort. Jag minns från min tid i djuraffären, när barn kom in och skulle få titta. Barn med grönt snor har en benägenhet att klämma en alldeles för hårt mellan sina kalla händer. Vuxna brukar säga att barn som klämmer är små, att de inte förstår, men sedan klämmer de själva barn mellan sina tunga kroppar. Alla behöver något litet att klämma på när man själv känner sig sönderklämd, och den som blivit hårdast klämd klämmer hårdast tillbaks.

När en människa inte tror att hon själv kan åstadkomma någonting av vikt lever hon för att tillfredställa andra. Chauffören skaffade inte bara sitt första barn för att hon ville se till att mannen hon trodde att hon älskade inte skulle göra slut, inte heller för att hon spydde upp fler p-piller på fyllan än vad hon svalde dem. Utan mest av allt för att hon behövde någonting att leva igenom. Någonting litet att klämma på. När barnen visade sig bli alltför självständiga skaffade hon katt. När även katten blev för självständig körde hon den till veterinären för avlivning och vigde sitt liv åt sina krukväxter. Barnen fick veta vad som hänt med kisse först efter att de frågade efter honom. Hon sa att han hårade för mycket.

Barn som är alltför självständiga kan man inte avliva hur som helst, men man behöver inte vara död för att inte leva. Barn som aldrig varit självständiga men tror sig börja bli det inbillar sig bara, de går bara från en gammal matte till en ny husse. Chaufförens första barn satt bredbent i sätet mittemot, det smärtade henne att ha låren tätt ihop. Hon var röd i ögonen av kajalpennan hon egentligen var allergisk emot, och hade sår i hårbotten eftersom hon lämnade den svarta färgen i för länge varje gång. Man brukade kalla henne hora.

Under de få timmar jag fick möjlighet att leva i det gula huset med flagnad målarfärg hann jag rymma en gång. På heltäckningsmattan under hennes säng gömde hon sin dagbok bakom lurvnallen när hon ville vara vuxen och kondomförpackningen när hon ville vara barn. Hamstrar kan inte läsa dagbocker speciellt bra, både för att de inte kan vända blad och för att de inte kan förstå bokstäverna. Men rakblad förstår tillochmed en hamster sig på, de liknar sådana där skalpeller som användes för att kastrera hankaninerna i affären. Man får inte kastrera människor.

En flicka kan inte sära på benen hur många gånger som helst, då fastnar de i särat läge. Kajalögonen låg alltid med särade ben, även när hon låg ensam i sängen. Det var sällan hon gjorde något annat än ligga i sängen när hon var hemma, när hon inte var naken omkring någon lyssnade hon på musik i stora hörlurarna, och brände hål i sina nylonstrumpbyxor med cigarrettfimpar. Eller så skrev hon om ärr. Hon gjorde sina första när hon var elva, samma dag som hon fick en lillebror och ett yatzyspel.

Lillebror andades grönt snor alldeles tätt intill burens galler. Han använde fortfarande napp i hemlis, trots att han börjat nollan. Han var den första i sin klass som ritade träd rakt, berättade han för mig medan vi satt i bilen. På dagis gör de små intelligenstest på barnen utan att de själva förstår vad som pågår. Läraren hade bett dem rita en kulle med träd, och alla barnen hade ritat träd som stack ut från kullen i alla vinklar, alla utom lillebror. Hans träd stod rakt upp, och det var han stolt över. Bland det allra första han berättade för sin nyinskaffade hamster var att han kunde rita träd rakt.

Chauffören var också stolt, hon hade fått vara med i ett diskussionsprogram i TV för att hon hade ammat honom så länge som hon gjorde. Ända tills han var fyra fick han dricka mjölk ur mammas nikotinfyllda bröst. Hon berättade om de raka träden och hur han ritade riktiga gubbar istället för huvudfotingar, och visade ena bröstet med tillhörande son framför kamerorna. När TV frågade var fadern fanns i situationen ljög hon när hon svarade att han satt i publiken.

I alla sagor finns en mörk och ond person, någonting oförståerligt och elakt som man kan lägga all skuld på. Alla mordrättegångar går ut på att de anhöriga vill ha vedergällning för den skada de utsatts för. Så man pekar ut en mördare, en syndabock, en ond och elak människa med svartmusikga mustascher som man kan klämma på. Människor har något slags inneboende behov av att peka ut en ansvarig för allting. Det är så lätt att ge personen som höll i kniven all skuld.

Förutom chauffören, förstfödda dottern och snorpojken bodde en fjärde person i radhuset med flagnande målarfärg. Det var han som förvarade vodkaflaskorna i badrumsskåpet, det var han som gjorde blåmärkena bakom chaufförens glasögon, fläskläppen under kajalögonens läppstift och de röda märkena på lillebror. När man är så trasig att man inte längre vet hur man lever klämmer man allra hårdast.

Oftast ångrade han sig, slog sig själv på näsbenet med badrumsborsten och hällde ut all alkohol i toaletten, även chaufförens alsolsprit. Alltför ofta grät han över röda kiner och bad om förlåtelse. Men så illvillig är ångern att det ligger i dess natur att alltid komma försent.

Jag vet att han ångrade att han inte tog jobbet på posten. Jag vet att han ångrar att han gifte sig. Jag vet att han ångrade att han inte drog ut den i tid den där gången, och jag vet att han ångrar att han ångrar sig. Han visade sin ångerånger genom att ta nyinköpta hamstern ur sin bur, vira in den i en tidning och trampa. Lillebror ritade en teckning av sitt nya husdjur med röd krita.

Lika lite som man kan ge en hamster livet tillbaka kan man ge slagna barn en pappa tillbaka. Kanske vill inte hamstern ha livet tillbaka heller, jag är lyckligare när jag förstår. Inuti en bur får man inte möjlighet att ångra något, men man får inte heller möjlighet att veta något. Att inte veta ger medför visserligen en slags naiv lycka, men ju mer man vet desto mer kan man förändra. All förändring medför ånger. All ånger är inte av godo.

Det enda har att ångra är att jag inte smittade dem alla med rabies.

Av Anna Maria Nilsson 14 mar 2002 09:26