Westessons 100 favoritfilmer: nr 50

Man har av någon anledning lättare att ta till sig vissa genrer än andra. Själv har jag ett gott öga till allehanda komedier, gangsterdramer, samhällsskildringar och svenskt sjuttiotal. Däremot har jag svårare för renodlad action, hindifilm, ryskt, polskt, franskt och övermåttan konstnärligt. Allra svårast har jag nog för science fiction. Tyvärr.

"Science fiction" är en svårtyglad genrebeteckning, där diverse framtidsskildringar samsas med diverse rymdhistorier. Tolkar man begreppet bokstavligt är ju artonhundratalsromaner som "Frankenstein", "Doktor Jekyll och Mr Hyde" och Jules Vernes ubåts- och rymdraketsberättelser mer vetenskapsfiktion än "Star Wars" eller Terry Pratchett, där de vetenskapliga experimenten spelar en underordnad roll.

På ett vis spelar det mig ingen kvitt. Jag har överlag svårt för alla varianterna.

På ett plan är jag dock den förste att erkänna att litterära framtidsdystopier som "1984" eller Karin Boyes "Kallocain" eller Philip K. Dick har högvis med saker att säga om och till nutidsmänniskan.

Jag skriver med glädje under på vilket upprop som helst som vill uppgradera snyggt iscensatta väckarklockor som "A Clockwork orange", "Fahrenheit 451", "2001" eller "Bladerunner".

Jag anser reservationslöst att moderna sagor som "Star Wars" och "Star Trek" försvarar sin plats i det kollektiva kulturmedvetandet, och lyssnar intresserat på insatta medmänniskors analyser av Kurosawas inflytande på George Lucas.

Men jag tycker det är rätt trist. Jag har svårt att engagera mig i en miljö som är så uppenbart konstruerad. Bertolt Brecht skapade begreppet "Verfremdungseffekt", ett medvetet distanserande och främlingsskapande drag i en pjäs som skulle få publiken att inse att detta är fiktion och därigenom starta en intellektuell tankeprocess.

Jag tycker det är ett idiotiskt ideal - blir jag distanserad innebär det automatiskt att jag har svårt att ta det framförda på allvar - och märker att den distans jag känner varje gång jag konfronteras med ett futuristiskt skrotlandskap får mig att fundera mer på tvättider och inköpslistor än filmens bakomliggande budskap.

Det är förstås en rent principiell inställning. Också jag kan givetvis fascineras av konsekvensen i Kubricks världsbyggen eller den brutala skönheten i cyberpunkens blandning av slum och hi-tech. Inte minst är det en regel med åtskilliga undantag.

"Apornas planet" är ett sådant, vilket förvånar inte minst mig själv. Det är på ett vis den ultimata science fiction-filmen, där genrens alla trådar korsar varann. Den utspelar sig till synes på en annan planet, den skildrar onekligen ett framtidssamhälle och den kommenterar ideligen vetenskapen.

Ytligt sett är det svårt att tänka sig nåt töntigare. Undermåligt apsminkade människor går runt i ett lågbudgeterat studiobygge och pratar högtravande, allt medan en sedvanligt pompös Charlton Heston levererar repliker som om var sekund vore hans sista i livet.

Men jag uppskattar den skoningslösa pessimismen. Människans övertro på sin eget självklara herravälde, den vetenskapliga uppblåstheten, den kultiverade och förfinade civilisation vi tror har varat sen begynnelsen och ska vara till undergången, allt punkteras av en framtidsvision där evolutionen börjat om från början och tagit sig andra - men lika artcentrerade - vägar.

Även om det berömda solar plexus-slutet inte blottar några vägar ut ur eländet, utan tvärtom spärrar dem, ryms miss i obarmhärtigheten stråk av hoppfullhet. Alla apor är inte onda rasister eller art-ister?, alla vetenskapsmän lider inte total brist på empati och filmen understryker verkligen att religion och ockultism och underdånighet inför osynliga makter inte är nåt fördelaktigt alternativ.

Filmen och historien är ett kargt konstaterande att vi alla är djur, och som sådana styrda av våra drifter och vår egoism och vårt behov av att höja oss själva genom att avfärda andra. Pessimistiskt, javisst, men knappast överdrivet.

I Pierre Boulles romanoriginal lär aporna leva i ett högteknologiskt datadominerat samhälle bland krom och bildrör och lysdioder. Det räckte inte budgeten till, men som alla filmmakare med förståndet i behåll vände Schaffner och hans team nödvändigheten till en dygd.

De primitiva miljöer man istället skapade, där folk bor i hyddor omgivna av oländiga terränger, understryker effektivt vetenskapskritiken och pekar på att också de historiska samhällen vi idag kallar underutvecklade hade en övertro på sig själva som skapelsens klimax.

Det skapade också en trend inom science fiction som fortfarande håller i sig. Kevin Costner spenderade några av världens högsta filmbudgetar för att göra sina framtidsmiljöer i "Waterworld" och "Postman" riktigt jävla smutsigt underutvecklade, och i de havererade samhällena i Ridley Scotts "Bladerunner" och Terry Gilliams "Brazil" samsas den moderna tekniken med rudimentära artefakter. Effekten är emellanåt ganska anslående.

Icke desto mindre har det svårt att engagera mig.

Komplement: de hängivna apmänniskorna är beredda att lyncha en när man säger det, men jag insisterar på att Tim Burtons uppdatering och re-make från 2001 dels var två timmars god underhållning, dels lyckades fördjupa och förfina teman från originalet. Man kan diskutera i evigheter hur meningsfullt det är att alls göra nyversioner, men ingen ifrågasätter varför Shakespeare och Strindberg ständigt omtolkas och bearbetas. Liksom Terry Gilliam lyckas Burton gång på gång skapa nytt och personligt av gammalt och schablonmässigt, och trots barlasten av effekter och production values använda filmtid åt att diskutera och argumentera. Dessutom ser Burtons apor faktiskt ut som apor.

Av Valdemar Westesson 13 mar 2002 09:34