Sockar och vodkaslattar

Egentligen känns det skönt, att äntligen få berätta vad som hände den där natten. Fast jag vet att ditt tvivel kommer hopas under berättelsen och frågorna samlas ihop som ett lämmeltåg. Var jag drogad? Är jag säker på att jag inte gick i sömn? Dessa - och alla andra tvivelsyttringar - svär jag mig fri ifrån. Lika nykter som att jag var naken när jag föddes och lika vaken som om jag låtit jordgubbsmärken smälta på tungan...

Precis så vaken var jag den natten där jag låg i min säng, enbart iklädd bebisdressen. Täcket var tvinnat runt benen efter alla flipp min kropp åstadkommit under senaste timmen. Varför jag låg kvar så länge, kan jag än idag inte svara på, men lakanen var mjuka, timmen sen och någonstans djupt därinne trodde jag mig vara säker. Men inte så säker att jag låg kvar. Trots att jag likt en idisslande ko malt det om och om igen. "Öppnar dörren. Stänger den. Går in i köket. Tar vattenkannan och vattnar alla blommor. Häller en extra stråle över fikusen i hörnet. Fyller på nytt vatten, ställer kannan på diskbänken. Kollar att kylskåpet har ström och går till ytterdörren. Öppnar den. Stänger igen. Låser?"

Hur många varv jag än åsåg filmen kunde jag inte svära på det. Låste jag verkligen? Helvete! Klockan halv 3 får jag lov att ge mig. Stiga upp, dra på mig shorts, linne och smyga på mig slip-in. Lämna min boning i nattens sena timme och gå över till grannen. Vill inte, men måste. Kan inte somna om den jävla dörrjäveln nu råkar vara öppen. Finns inte så många tjuvar och banditer i dessa trakter. Vanligtvis, vill säga, för jag kan ge mig fasen på att om dom inte förr har hittat hit, så lär deras kompass vara inställd på norr just inatt när eventuellt en dörr är olåst.

Lite skäms jag över ogjort ärende och genar i skydd av häckarna till det ljusblå hus som ligger nästgårds. När jag rundar baksidan av huset, ser allt lugnt och stilla ut. Gardinerna fladdrar inte av oväntade rörelser, en ficklampas bleka sken döljer sig inte i gryningens skuggor. Klockan är halv 3 och allt är lugnt. Nästan. Något fångar min ögonvrå och jag fryser till. Stannar upp och stelnar som en flaggstång. Utan att röra huvudet låter jag ögonloben vrida sig till vänster och när garaget kommer i blickfånget fryser jag ännu mer. Det lilla fönstret på gaveln har ett eget skuggspel som klart och tydligt visar. Visar att om inte gräsklipparen och bensindunken rantar runt, så är det någon annan som gör det. Förtvivlat letar jag efter mobilen, måste ringa grannen som är i sommarstugan. Måste ringa polisen och rapportera ett inbrott. Måste gå och kissa.

Finns naturligtvis ingen mobil att tillgå. Den ligger kvar på nattduksbordet och sover sött. Fan. Men jag kan inte backa nu, måste våga. Jag kryper ihop och glider ur sandalerna. Mina bara sulor rör sig över gruset och meter efter meter närmar jag mig garaget. Ljudlöst glider jag utmed väggen, duckar under fönstret och sticker sedan upp näsan mot karmen. Jag blundar, tar ett djupt andetag och tittar in.

Kabaam! låter det när mina ögon skuttar ur sina hålor och slår emot rutan. Dom som sitter på motorhuven till chevan hör dock ingenting, för dom är fullt upptagna med att göra upp om pokerpotten. Den pott som består av ett tjugotal sockar. Överst på högen tronar min grå socka med rosa grisar på. Den socka jag letat efter överallt. Som jag svurit över tvättmaskinen som på något mystiskt vis måste ha slukat den. Letat och förbannat, för det är sextiotrettonde gången det händer. Men först nu, i blomman av mitt liv förstår jag att det inte är sista gången heller. Anderssons trädgårdstomte; Affe, Gustavssons; Toker och Nilssons; Knubbe sitter nämligen och lirar poker med bland annat mina motivsockar. Men det är inte nog med det.

Nejdå. Ett gäng med flaskor står lite nonchalant utplacerade runt gänget. Finlandia, baileys, hjortronlikör och absolut vodka 50. Affe tar hem potten, höjer sina nävar i skyn och sliter till sig hjortronlikören. I triumf kastar han korken och häller i sig några centiliter. Små oranga droppar rinner ner och lägger sig i hans vita skägg. Jaha, tänker jag, dags att sluta skylla på fågelskit när tomtarna är nedsölade. Dags att sluta skylla på tonårssonen när innehållet i barskåpets flaskor krymper. Dags att röka cigaretterna ända ner till filtret så att Knubbe slipper sitta och försöka suga i sig den sista centimetern av mina röda Marlboro.

Allt detta hinner jag tänka under den minut som har gått. Mer hinner jag inte för jag kom lagom till nattens sista lir. Toker inser nämligen att det håller på dagas och samlar raskt ihop flaskor och fimpar. Affe kramar sin vinst tätt intill sitt bröst och Knubbe drar sina små fingrar över huven i ett försök att få bort alla spår. Jag drar mig skyndsamt tillbaka och hukar bakom den stora rosenbusken när grabbarna smiter ut genom garagedörren. Allt jag hör är små spridda fniss och knastret av grus under tomtefötter som pilar iväg. Förtvivlat försöker jag se genom törnen men det enda som händer är att jag rispar min näsa.

Så jag lommar hem. Utan att ens kolla om ytterdörren är låst. Bestämmer mig först för att stänga igen mitt lilla källarfönster och skyndsamt rekommendera hela kvarterat att bomma igen sina. Men när jag gått hem och ner i källaren kommer jag på andra tankar. Det är inte för inte mitt potatisförråd är rent från mögliga potatisar och sist det var grillafton var det förmodligen den förbannade hjortronlikören som gjöt fundationen till efterföljande dags betongkeps.

Av Lena Vikberg 13 mar 2002 14:52