Handbok för unga och uttråkade

Ligger hemma på berget. Utsträckt på sängen. Slöläser en bok i originalspråk av en amerikan. Den har ett billigt plastomslag och ett par fula solglasögon med ena plastögat ljusblått, det andra ljusrött. 80-tal såklart. Författaren som skrivit den heter Bret Easton Ellis och skulle sedermera göra sitt namn känt med storsäljaren "American psycho". Han var rätt stor i staterna redan innan med den här boken, "Less than zero".

Boken börjar med att konstatera att: "people are afraid to merge on freeways in Los Angeles".
Folk är rädda att beblanda sig på motorvägar i Los Angeles
Bokens huvudperson Clay hämtas upp från flyget av sin knullkompis/flickvän Blair och orden hon yttrar sätter sig envetet fast i hans huvud utan att han vet varför eller kan göra något för att bli av med dem. Det är ett medvetet grepp från Ellis sida och gör redan från början klart för den uppmärksamme att den här färden genom L.A kommer att handla om isolering.

Blair fortsätter att småprata och nämner bland annat i förbigående att en gemensam bekant, Muriel, har anorexia. Radion spelar den tidens hits.

Los Angeles är hett i alla bemärkelser och de artonåriga ungarnas fickor är välfyllda av föräldrarnas cash. Utelivet är igång alla nätter vare sig man är på humör eller inte. Livet handlar om att gå på parties, ta knark och knulla med i stort sett vem som helst. Författaren beskriver med typisk generationsfetischism vad ungarna har för kläder, hur solbrända de är, om de har muskler eller inte. Alla är sexobjekt och till salu men bara en del blir prostituerade i objektiv bemärkelse. Intressant nog är det killarna i den här boken som är de största sexobjekten. De går runt nakna påfallande ofta och Ellis stannar upp för att beskriva deras "jocks", spelande muskler och andra attribut. De hamnar ofta i säng med varandra. Jag väntade hela boken igenom på att någon antydan till lesbiskt förhållande skulle dyka upp men det finns inte ens en skugga av nåt sånt. Att tjejerna och killarna dras till killar stöder Faludis tes att mannen är det nya sexobjektet, den som blir betraktad och åtrådd. Problemet är att Faludi skrev sin bok långt senare...

Den påfallande likgiltigheten för sexuella handlingar i "Less than Zero" är svår att förstå för den svenska läsaren - det nämns inget om sexuella läggningar hos den som knullar med andra killar, men det är fortfarande låg status att vara "gay". Vem som är straight är en fråga utan entydigt svar.

Om jag tänker efter så är nog Ellis själv bög vilket förklarar hela ointresset för sapphiska njutningar. Sex är i vilket fall som helst ett kapital för en uttråkad generation, alla vet om varandras språng, vem som har haft trekanter, vem som knullar allt som rör sig och vem som är missnöjd med just det. Det enda som praktiseras oftare än slentriansex mellan kända och okända är att snorta koks eller ta sig en joint. Det är som jag nämnt 80-tal och
ecstasy är inget begrepp, innedrogen heter kokain. Alla gör koks. Ingen är ren. Killarna och tjejerna kan knappt ta sig ur sängen utan att dra i sig en lina. Några av dem är knarklangare, så kallade "dealers" och langar till vänner och bekanta. Intresset för knark börjar tidigt - av Clays två yngre systrar, vars ålder han knappt minns än mindre bryr sig om - har bägge redan smugit sig in på hans rum och provat på. När de konfronteras med detta så säger de tjurigt att de kan skaffa sig sitt eget utan problem. Clay skiter fullständigt i vilket som, bara de inte rör hans eget privata. Alieneringen mellan familjemedlemmarna är total. Föräldrarna har verkligen tappat kontrollen över sin avkomma och fungerar mer som spelmaskiner som spottar ut pengar för dess räkning. Varje fråga en förälder ställer får ett oengagerat svar. Kanske beror det på att de genast glömmer bort vad de har frågat när de väl fått svaret. De kollektiva skygglapparna är högre än den fortfarande existerande Berlinmuren och lika ogenomträngliga. När Clay till exempel på en direkt fråga ställd av hans far svarar att han "blames the drugs" för att han ser trött och tärd ut, replikerar farsan : "what did you say?"

"Nothing", blir svaret. Allt är likriktat, enkelriktat i Ellis genomskinliga landskap. Luften dallrar av hetta, folk klänger sig fast vid sin ishink och sina blöta handdukar, avklädda, trötta, tärda av knarket. Och alltid detta: "You´re loking good today, Clay/Blair/Alana/Trent/Rip/Spin/Kim/Muriel" samt resten, bifigurerna, alla ser bra ut och gör de inte det så konstateras det - han hade ett alldagligt ansikte. Den feta sorgsna flickan i lila i den hippa baren har inga vänner när hon beställer sina drinkar snabbare och snabbare för att dölja det faktum att hon är en förlorare i denna värld där inte ens bartendern bevärdigar henne med en blick.

Jag lägger ifrån mig boken och suckar. Jag fattar helt enkelt inte hur alla kan snorta så mycket koks. Det är ofattbart, det går helt enkelt inte in. Och så är de fucking-arton-jävla år. Jag har aldrig snortat något, inte ens rökt på. Fast det är ett annat land. United States of America.

Låt gå för det. Men så kan det inte se ut, jag tror det bara inte. Varför måste man knarka när man är rik och snygg?
Varför hör det ihop?

Men det som skulle bli den röda tråden, slutledningen i Ellis författarskap är inte ens nämnt. Det är groteskeriet, den rent ut sagt vidriga känslokylan hos hans avtrubbade LA-kids. Ingen av dem mår bra egentligen och alla tycks ha problem med en elementär verklighetsuppfattning. Men det går inte att döma någon som fötts in i en skenverklighet alltför hårt. Kanske ska man vara tacksam över att Alana visar prov på sin trauma när hon utfört en abort och blöder ner Clays toalett, hon kände bara behovet av att komma dit, hon visste inte varför, inte mycket blev sagt.

Kanske ska man se det som ett tecken påhopp att Clay har ständiga mardrömssyner som plågar honom under de ensamma nätterna, att han inte vill vara i samma rum när hans vänner torterar och våldtar en tolvårig, fastbunden tjej och att han inte vill sitta inne med de andra grabbarna och se de blodiga delarna av snuffmovien som en väns bekant köpt för en halv förmögenhet och om vars äkthet några sextonåriga modellkillar sitter och bråkar. Samtidigt så vill han vara med när hans barndomskompis Julian lägger upp sig för torskarna "bara för att få se det värsta". När Julian frågar desillusionerat ifall han verkligen bryr sig så tvingas Clay svara, nästan överraskat, "No I dont."
Samma sak när hans före detta flickvän Blair frågar ifall han någonsin älskat henne. In i det sista undviker han att besvara frågan - "dont do this, Blair", men när han väl gör det så blir svaret nej. När jag lägger ifrån mig boken har känslan av hopplöshet invaderat varje por av kroppen och jag vet varför jag sträckläste det här, jag ville se det tills slutet.

Jag ville se någon form av hopp till slut. Men det finns inget hopp, Clay är emotionellt störd liksom de andra killarna i Los Angeles. Han är förlagan till Patrick Bateman. Logiken är densamma som i American psycho: i den här världen finns inget utrymme för äkta känslor.
Känslorna gör oss till offer för andra.

"You see Clay, everybody else did an effort. You weren´t even there. You´re a pretty boy, Clay, but thats all."

Det är här man försvinner för att inte kunna komma tillbaka.

Av Oskar Smulski 13 mar 2002 13:58