Westessons 100 favoritfilmer: nr 51

Stefan Jarl lär vara Sveriges argaste man. Han vaknar fly förbannad på morgonen, svär lite över kaffebryggaren och går sen och spottar och grymtar och knyter näven till läggdags. Jag såg honom en gång när han visade några nya filmer på Göteborg Filmfestival, och då var han så helvets ilsk över att videokanonen inte gav hundraprocentig skärpa - något han antagligen var ensam om att märka - att han tvingade dit festivalgeneralen Gunnar Bergdahl för att be oss i publiken om ursäkt.

Med denna heliga vrede som motor och drivkraft har han nu spottat ur sig dokumentärer om samhällets jävligheter i trettiofem år.

Han startade med en skräll tillsammans med filmskolepolaren Jan Lindqvist och de båda trasproletära flummare de bägge kommit in på livet i sin tidsenliga jakt på oförfalskad sanning om världen under folkhemsgrunden: Kenta och Stoffe och "Dom kallar oss mods" 1968.

Filmen var ett rått stycke kött i ansiktet på den beskedliga hysch-hysch-mentalitet som rådde i det ärkesocialdemokratiska Sverige under Erlander. Det trygga svenska fosterlandet med sin socialstyrelse och sina en,två meter mellan spis och vask hade uppenbarligen en baksida. Jarl zoomade in de tonåriga happy-go-lucky-killarna så att man såg att de redan hade gamla mäns ögon.

Bortsett från att titeln ställde till med en begreppsförvirring som man fortfarande får reda ut för sin mor - Kenta och Stoffe hade ju alls ingenting att göra med den engelska medelklassmoderniströrelsen och deras jakt på stil och nyheter - är filmen också i dag ganska klarläggande.

När människor, företrädesvis män, födda på fyrtiotalet på ett gnälligt vis börjar lägga ut texten om hur fantastiskt Det Gamla Sverige var - ja, jag tänker på Mankell och Lundell - är det lätt att ta ner dem på jorden med modsen. Inga vettiga människor längtar tillbaka till Plattan anno 1967.

Jarl fortsatte härja. I slutet av sjuttiotalet tog han kontakt med Kenta och Stoffe igen, och insåg att det riktiga helvetet inte börjat förrän nu. I "Dom kallar oss mods" var de båda unga och arga och vitalt ifrågasättande av ett samhälle som aldrig gett nån plats för dem. Nu hade de förfallit. I Stoffes fall riktigt rejält. Faktum var att han varit kliniskt död tre gånger.

Det som börjat med brass och flum och puk och pot hade fortsatt på en jakt efter allt snabbare kickar, trippar och vibbar. Plötsligt var det kitt och tjack och smack och speed och turkisk morfinbas, ett kanelbrunt destillat av råopium som löstes i askorbinsyra och filtrerades genom bomullstussar, plötsligt var det punkterade underarmar och snedtrippar och blåljus och psykoser som vände ut och in på ögonen.

På bara några ögonblick gick man från okontrollerat fniss över vattenpipan till fradga och spasmer i väntan på dealaren som aldrig kom. Kenta hade hållit sig till brajan, men på kuppen förslöats. Av ilskan och frustrationen hade blivit uppgivenhet och desillusion.

Jarl började filma dem igen. Det blev hans bästa film. När Stefan Jarl gör dokumentärfilm har han inga vaga idéer om att presentera ett stycke verklighet och låta publiken dra sina egna slutsatser. Karln har ett budskap, ett mål, ett syfte. För att understryka jävligheterna lät han Nationalteaterns Ulf Dageby specialkomponera stämningsmusik och interfolierade citat av de stora beatpoeterna i handlingen.

Jarl säger det själv: "film är manipulation, och hans avsikt är inte att träffa hjärnan utan magen. Alla medel är tillåtna och helgar alltid ändamålen".

Således lät han polisen lämna kvar blodpölen som blivit när Kentas mor stuckit ihjäl sin älskare för att kunna visa hur Kenta skrapar bort det levrade med en kökskniv.

Således lät han Kenta och Stoffe ha en av sina uppgörelser i en gravkammare, där bakgrunden med de många opersonliga kistorna liksom skriker på dem.

Således lät han Skåning skjuta horse inte på någon av muggarna på T-centan utan på Filminstitutets personaltoalett. I filmen märks ingen skillnad; blodet som rinner upp i pumpen är fortfarande Skånings.

Han plockade också upp en tråd från den ryske futuristen, propagandisten och regissören Eisenstein. Eisenstein experimenterade mycket med uppspeedat montage - sisådär sextio år innan MTV - och utvecklade avancerade teorier kring associationsklipp. En bild på en politisk meningsmotståndare följdes till exempel av sekundsnabba klipp på en tupp.

Jarl spränger i sin film in okommenterade bilder av forsande blod från slakterimiljöer mellan geggarkvartarna, för att göra tydliga kopplingar mellan det ena industriella dödandet och det andra.

Detta utspelade sig i en tid då film - och till och med dokumentärfilm - kunde engagera massorna och den socialdemokratiske partiledaren Olof Palme fortfarande gick på bio det blev ju också hans fall.

Palme erkände att den första modsfilmen alarmerat honom och att den andra skakat honom, och erkände öppet sitt eget partis misslyckande apropå den utveckling som skett med modsen: "Det känns naturligtvis som ett väldigt misslyckande i vårt samhälle att detta fått ske, att en hel ungdomsgrupp nästan fått utrota sig själv".

Filmen och dess ärende fick dessutom - och nu vet jag att jag låter mer cynisk än jag avser - draghjälp av att Gustav "Stoffe" Svensson faktiskt slog i sig en macka "tjosan" för mycket mitt under pågående inspelning. Jarl kunde följa dödskampen och dödskrampen och låta bilderna ackompanjeras av Kentas spruckna stämma - ät skit, Lundell:

"Gustav som på Plattan stod/ bland spyor och bland blod/ Han sökte efter en häftig kick/ och det var just vad han fick/ Han tog en fix på muggen där/ av skitigt heroin/ Det hade han köpt strax innan/ av ett jävla svin".

Man kan tycka vad man vill om nödrimmen och plakatpolitiken. Det är jävlar en sång och en film som känns.

Komplement: "Dom kallar oss mods" och "Det sociala arvet", den bångstyriga och trots allt ganska festliga första delen och den uppgivna tredje delen i trilogin. Första delen skildrar som bekant de vilda ungdomsåren med spånken och brass och guppande arslen i närbild totalförbjuden i Norge.

Tredje delen följer upp vad som hänt med Kentas och polaren Jajjas ungar, och visst, de knarkar inte, men de brinner inte heller. De sitter på Caféet och konsumerar, lika fast i ekorrhjulet som sina föräldrar. Till och med Jarl resignerar inför kapitalismens konkreta faktum och bränner inför kameran sin Malcolm X-jacka.

Av Valdemar Westesson 12 mar 2002 14:45