En skrivares ödesdigra svärmeri

Novellen handlar om en författares kamp med sig själv och sin skrivarmöda.

---

Ur en skrivares ödesdigra svärmeri.

Mot kvällningen var hon bara hans. Ointaglig för världen utanför. Instängd bakom våg efter våg. Bakom sandkorn efter sandkorn. Nu var hon bara hans, ingen annan kunde fingra på henne.

Hit ut hade han flytt i hemlighet, sökt sig till ensamheten för att finna ro i själen. Här plågades han inte av lagparagrafer och otillräcklighet. Här kände han sig äntligen fri som måsarna under himlen.

I all sin fullvuxna glans vandrade han naken omkring i sitt kungarike som den Adam han var skapt till.

Men det var svårt att samla tankarna... till Boken, den han skulle skriva och besegra världen med.

Dom ville liksom flyga iväg på egen hand och syssla med helt ovidkommande ting, som mjuka varma kvinnokroppar, lår och välkomnande sköten.

Nej, det hade inte funnits så många kvinnor i hans liv. Inte en enda om han skulle vara ärlig. Det var inte det att han inte var intresserad, men han blev alltid så nervös när han kom nån av dom för nära. Handsvettig och fumlig. Och så kunde han inte prata som vanligt. Det var som om tungan plötsligt tjocknade och täckte för strupen.

Men det var mest hans utseende, trodde han. Håret var glest på hjässan och ville liksom inte bli till nåt. Ögonen satt för tätt och näsan med sin blålila spets gjorde mer narr av honom än han orkade med. Hans solfattiga kropp var slapp och buken stor och svällande. Benen smala som stickor. Nej, han ville inte se sig inifrån heller.

Men här ute kunde han sitta långa stunder med benen i kors under sig och bara titta på henne.

Varenda por i hans kropp stod öppen för att möta henne. Ibland, måste han erkänna för sig själv, att det kändes smått idiotiskt men han var förälskad, upp över öronen förälskad.

Ibland blev det alldeles särskilt smärtsamt för honom som om hans lånade rike tog över, tog honom istället för tvärtom, våldtog hans manlighet.

Han kände sig inte kränkt, inte sårad, men det gjorde ont, ruskigt ont i själen.

Han kände sig som ett stort barn som sökte tröst. Passiv sökte han efter det moderliga i henne.

I stunder av iver ville han stålsätta sig. Manade fram sin gamla hårdhet och beslutsamhet. Ibland till och med sån vrede och inbillat hat att han ville, verkligen ville tvinga sig på henne. Älska henne hårt och besinningslöst så starkt och hårt att något skulle brista. Han ville få henne att äcklas och förskräckas. Tvinga henne att öppna sina ögon.

Se honom som han verkligen var.

Men havet, detta stora fenomen, källan till allt liv, kom till hennes räddning.

Med långa rytmiska dyningar satte det stenarna i rörelse och de rullade runt med ett litet klirrande ljud. Ovanför cirklade måsarna i skrikande vida cirklar. Ingenting kunde undgå deras gula ögon.

Vågorna förde med sig tångtrådar och snäckskal, spolade upp den näring hon hämtade krafter ifrån.

Inne från ljungheden hördes en ugglas rop, ropen blandades ner i den fuktiga myllan och steg som tunga doftslingor i vågorna upp mot henne.

Han måste blunda för att kunna betrakta hennes långa gula hår där det låg utbrett på stranden fasthållet av strandrågen och törnen.

Han såg drillsnäppor springa av och an utan att hon ens märkte det. Hennes fingertoppar lekte med fradgan från vågsvallet. Då kvällsbrisen andades sin heta trånande smekning över hennes välvda bröst steg drillsnäppans ljudkarusell mot rymden. Och hennes fjäderhud färgades i pärlemor.

Ännu anade han inte faran.

På trädgårdsbordet uppe vid fyrvaktarstugan stod hans skrivmaskin kvarglömd med sina tomma vita pappersark fladdrande i vinden. Ett efter ett flög de som vita duvor ut med det oskrivna långt över mörknande vatten.
Ibland fastnade några blad i de krokiga tallarnas vindpinade kronor som om de ville på påminna om något.

Dörren till stugan stod öppen och i öppningen syntes en trasmatta. Den lyste så välkomnande som om den försökte dra in de sista solstrålarna för natten. I köket väntade några kastruller på spisen. Potatisen låg svart och jordig i en hög på zinkbänken och den vassa kniven vid sidan om.

Men han kom inte.

Han satt kvar på stranden, framåtlutad och blundade. Det dånade i hans öron och han kände en törst av innehållen gråt och längtan.

Vågorna rullade mot stranden. Allt ivrigare sköljde skummet över de små stenarna. Som om de ville rena sig. Ta honom med sig.

I hans vidöppna längtan fanns inget spår av rädsla.

Så plötsligt släppte hon taget om honom och hans reste sig tungt, stödde sig med händerna på knänen. Sträckte sig och började gå långsamt och dröjande mot vattnet. Sedan halvt springande.

Och allt fortare tills hans hjärta bultade som en stånghammare och han kippade efter andan. Han famlade som en drunknande efter henne. Han tyckte att han hörde hur hon skrattade och ropade hans namn.

Vilt flaxande kastade han sig i vattnet efter henne.

Så kom äntligen morgonen då han hade bestämt sig. För första gången på flera veckor såg han sig i spegeln och upptäckte att hans håriga ansikte mer och mer verkade sympatiskt. Inte helt tillfredsställande men han var nöjd. Han strök sig över den skäggiga hakan, petade sig med tumnageln mellan framtänderna. Blinkade åt sin egen spegelbild med en raffinerad övertygande knick på nacken.

Nu gällde det, aldrig mer skulle han kalla sig Ingvar Andersson och inte heller gå tillbaka till jobbet på miljö och hälsoskyddskontoret.

Faktiskt brydde han sig inte mer.

Allt kändes så avlägset som om bara sjömilen mellan fastlandet och ön hade suddat bort gränsen mellan dåtid och nutid.

Hon skulle ligga där för alltid. I strandkanten alldeles nära skummet. Med sitt långa gula hår fasthållet av strandrågen och törnen. Han visste det nu.

När han steg i båten var han någon som kom och gick.
Kom och försvann som en vindpust genom silande bladverk. Manuset hade han buntat och klart. Inlindat med gummiband om. Det var så enkelt.

"Jag är fri, fri, fri, jag gör som jag vill, vill, vill, Ingen kan hålla mig kvar inte ens du, du, du."

Han sjöng för full hals och vinkade med foten åt de vita sanddynerna, som nu bara fanns där i sin ensamma evighet, där våg efter våg rullade in över de små rundslipade stenar som täckte den yttersta gränsen mellan hav och land. En strandpipare kom trippande, frenetiskt och ivrigt sökande efter godbit efter godbit. Hittade något här och något där som hastigt slank ner genom den tunna fågelhalsen.

Av Ingeborg Reinlert 11 mar 2002 17:32