Westesons 100 favoritfilmer: nr 53

När Humphrey Bogarts rollkaraktär i "Casablanca" skjuter naziofficern, ringer den korrumperade polischefen Renault till stationen: "Major Strasser has been shot. Round up the usual suspects".

Det är en genial titel på en film, som lite grann förlorar i en översättning som tillika kan vara en aning svår att skilja från "De missanpassade", "De omutbara", "De sammanbitna", "De hänsynslösa", "De meningslösa" och "De sysslolösa".

De fem misstänkta skurkarna är just den vanliga hopern av presumtiva skyldiga, som ett trött, nött och slött polissystem av gammal vana radar upp vid väggen. Att redan i titeln skylta med sitt filmkunnande och filmkännande räddar också de många välbekanta klichéerna från att framstå som välbekanta klichéer. Är man bara medveten om det, är inte plagiat plagiat utan hyllningar.

Över huvud taget är det en film som räddar sig. Storyn, med X-models ord formad som "ett pusselspel", mynnar ut i ett slut som skulle kunna ha varit lika frustrerande antiklimaktiskt som "puh-det-var-bara-en-dröm". Men med den löjligt välsmorda klippningen där vi som publik förstår sammanhanget parallellt med Chazz Palmentieris polischef och får känna oss lika lurade/intelligenta, äntrar upplösningen istället sin häst och stegrar den stolt mot horisonten.

Finalen blir på så vis filmens verkliga styrka. Och även om tjyvjargongen är tuff och proffsbovarna fräna och hela Pulp fiction-landskapet skönt gangsterestetiskt, står filmen i någon mån och faller med slutet.

I Johan Glans och David Batras sketchserie "Räkfrossa" spelade Kajsa Ingemansson en av flera återkommande figurer, ett sadistiskt videobiträde som avslöjar filmers huvudhemligheter för sina besvikna kunder. Hon tar upp ni-vet-vad i "Crying game", det-där-som-sker-i-slutet av "Apornas planet" och hade dessutom oskicket att avslöja upplösningen i "Sjätte sinnet", som var färsk på bio när serien sändes.

Hon avslöjar dessutom vem Kayzer Söze är. Vet man det från början, har filmen svårt att riktigt gripa tag. Man kan visserligen roa sig med att hitta logiska luckor, men bara för att hela tiden komma på sig själv med att just det, det kan inte vara en logisk lucka för att allt är ju bara påhitt. Är man till äventyrs orienterad i det turkiska språket kan man möjligen sitta där och konstatera att det redan från början faktiskt antyds vem som är Söze; turkiskans "Söze" har samma betydelse som en rollkaraktärs smeknamn.

Annars får man nöja sig med ett sjyst laid-back skådespeleri, nästan skönast att ta del av i den line up-scen som egentligen var tänkt som en hård och cool sekvens men som fnissades till oanade höjder av de utmattade skådespelarna.

Man kan också imponeras av Singers fingerspritzgefühl vad gäller casting; det var med den här filmen Benicio del Toro mumlade sig in i den absoluta hippmitten, och här liksom i Coen-brödernas gangstermoralitet "Miller´s crossing" utgör Gabriel Byrnes ganska troskyldiga uppsyn en välfungerande kontrast till den ruffiga bakgrunden - redan på håll ser man att han är killen som rör sig ovanpå och bortanför de andra och inte gärna får blod på sina egna händer.

Det är knappast att ta äran och hedern ifrån "De misstänkta" att konstatera att den hade varit omöjlig utan "Pulp fiction"-succén året innan.

I vanlig ordning fick de stora bolagskolosserna i Hollywood tuppjuck och stora skälvan när de insåg att de oberoende Miramax just fått en oväntad mjölkko och guldkalv med nåt så opublikt som en sofistikerad gangsterkomedi. I vanlig ordning var de snabba att agera. Den här gången till publikens fromma. Nästa gång - "Things to do in Denver when you´re dead", "8 heads in a duffelbag" etcetera - till publikens kollektiva gäsp.

Det är ju så det fungerar. Alla guldådror sinar. Filmgenrer, särskilt om de är så löjligt preciserade som "verbala-svarta-komedidramer-med-mycket-dialog-och-grafiskt-våld-och-filmreferenser", har en tendens att förlora sin fräschör ganska fort. Det gick cirka tjugo år mellan Scorseses genombrott och Tarantinos. Om tjugo år är det väl dags igen. Fram till dess får vi väl titta på nåt annat.

Komplement: apropå Tarantino så tyder nu allting på att han efter år av tystnad är på gång igen. Regissören och fulcineasten plöjer vidare i de skräpkulturella fårorna och verkar nu komma upp med en kvinnlig vigilante-historia av en typ som var ganska vanlig i sjuttiotalets exploitionsfilm. I "Kill Bill", som förväntas ha åtminstone amerikansk premiär i år, spelar Uma Thurman en prostituerad som nästan dödas av sin hallick, Bill, och efter nio år i koma ger sig ut på hämnd. Som vanligt har nörden Tarantino slängt in en gammal föredettingfavorit - jämför gangsteraktören Lawrence Tierny i "De hänsynslösa", John Travolta i "Pulp fiction", blaxploition-Pam Grier och B-filmskungen Robert Forster i "Jackie Brown" - i rollistan. Hallicken kommer att kreeras av ingen mindre än Warren Beatty, en gång ballaste liraren/skådespelaren/regissören/producenten/casanovan i New Hollywood, numera mest uppmärksammad som halvlyckad politiker.

Av Valdemar Westesson 10 mar 2002 09:38