En nolla med ett ölglas del 1

Motorljudet ifrån de framryckande stridsvagnarna ekade i hela dalen och med sån kraft att Löjtnant Eriksson inte kunde låta bli att dra lite på mungiporna i återhållen respekt.

De fyra S1 stridsvagnarna gick ut på linje och närmade sig den lilla gruppen av välkamouflerade jägarsoldater med hotfull hastighet. En fullt bestyckad attackviggen passerande ovan och ökade decibeltalet ytterligare. Till och med en okunnig hade redan här satt sig ned och blivit förvånad över att försvaret verkligen hade sådana resurser. Men just denna dag och under några kommande dygn så fanns det verkligen anledning att inte spara på krutet. En mentalitet som även tog sig uttryck i befälens sätt att ge order.
- Norberg, din grupps uppgift blir att patrullera efter flodkanten, rörlig spaning, du vet vilka UPKs det gäller, gå nu inte och sök stridskänning med vad fan som helst. Snus och saliv flög i en stor kon över gruppen.

Erik Normers kropp värkte som bara en kropp kan värka på en värnpliktig som valt att göra sin lump på ett lite extra hemskt ställe. Han hade sovit två timmar de senaste två dygnen eftersom kompanichefen pressade dom och för att därigenom ge ett imponerande intryck på de utländska observatörerna. Han gissade sig till att han fått tryckskador på sin vänstra fot och han visste med säkerhet att han hans skrev var tomatrött av akut infanterield. Vetskapen om att han och hans grupp klarade mer än det här gjorde att de såg ganska kollugna ut när ordern om ytterligare, förmodligen två dagars, patrullering gavs.
Men i denna självsäkerhet fanns ett kokande raseri bland samtliga inom gruppen som var smarta tillräckligt att förstå att försvarets jättemanövrar bara var en lång jobbig teaterpjäs i regi av staben.

Erik krängde på sig sjuttioliters ryggsäcken och undrade just hur illa han stank. Muck i september och sedan kompanibefälsutbildning, tankarna bultade nästan fram i huvudet. Han beordrade förberedelser för marsch och patrullering. Gruppen började vant att rätta till packningar och smörja fötter med hudsalva. Han studerade kartan och kom på sig själv med att sitta ned, vilket var farligt eftersom det kunde innebära sömn eller i värsta fall kollaps. Sjukvårdare Brolander gick långsamt fram till honom. Brolander. En klassisk, bredaxlad dalmas vars ansikte alltid pryddes av ett konstant flin:
- Du får nog ta och kika lite på Boije.
- Jag vet hur han ser ut, tack ändå.
- Nja, hans fötter då.
- Är han skadad?
- Det kan man säga.
- Har han köttsår?
- Ja, mer det än vad vi kallar fötter.
Brolander småflinade och Erik reste sig och gick bort till sin ställföreträdare Peter Boije.

Han grinade illa och det fanns det skäl till. Stora köttsår prydde hans fötter som befann sig i ett högt, vilande läge. Bredvid stod kängorna och det fanns inte längre ens en antydan av svart läder kvar. Fötterna avsöndrade en sån stank att Erik trodde att barken skulle ramla av från träden.
- Fan, Brolander nu när du tagit av hans kängor så sväller ju fötterna upp och det blir ju omöjligt för honom att gå sedan.
- Jag hade ju för fan att välja på det eller att låta honom behålla dom på och riskera infektion. Brolanders dalmål klingade mellan träden.
- Jo, det är sant. Hur mår du Peter?
- Skit, jag vill nog bryta det här. Peter Boije mätte en bit över en och nittio i längd och vägde en bit under hundra. Han var ofta tyst och sammanbiten och var mer norrländsk än stockholmsk i sitt hanterande av arbete och framförallt blessyrerna som följde på det.
- Hur fan skall du klara YO eller ROK med dom där fötterna?
- Det gör jag inte. Jag tänkte bli Polis i stället.
- Hoppas dom sätter dig på gatupatrullering direkt.
De ringde in en helikopter som förvånansvärt anlände direkt och de lastade in Boije i den.
Gruppen jobbade snabbt och professionellt när de sedan rev lägerplatsen. Brolander stannade upp och tittade upp mot himlen som blev mörkare i allt snabbare tempo.
- Fan, jag vänjer mig aldrig. Hans röst klingade i skogsgläntan
- Vid vad, Brolander, ljuddisciplinen?
Rösten tillhörde värnpliktige Starheim som även var gruppens tungavapen-skytt.
- Näee, mörkret.
- Börjar du tunna ur? Undrade Erik
- Näe. Förfan nu kör vi. Hoppas vi gör det bra så vi kan få va med på någon uppvisning. Erik trädde på sig den infraröda kikaren, "goggels" ch han kunde snabbt urskilja i det tilltagande mörkret att en i gruppen, Sunebäck, hade somnat in på sin vindrock en bit ifrån gläntan. Erik lunkade fram och väckte honom abrupt. Gruppen satte på sig sina ryggsäckar och begav sig av in i mörkret.

*

När han kom ur vilan så var rummet mörkt och kallt.
Mörkt för att det var oktober. Kallt för att takfläkten
var på. Bara idioter har takfläkten på i Oktober, tänkte han. Han knäppte gylfen, tände lyset och beskådade röran. Nåja, det ser väl inte så illa ut, fixa golvet, undan med smutstvätten, ihop med fotoutrustningen, diska lite åsso slänga kaktusen som avlidit av uttorkning. Fy fan.

Rob löste uppgifterna på en gång med kaoset som enda regel samtidigt som han funderade på om detta var att arbeta mångfacetterat. Han mindes något påstående om att ju mindre en lägenhet är desto snabbare går det att städa den.
Så småningom kom han till kylskåpet där han naggade lite av de olika smårätterna och han var just på väg med att hugga in på ostkuberna när telefonen ringde.
- Tjena, de e Clementz.
- Vad händer?
- Dum fråga, de e ju fredag, vrålade Clementz.
- Visst fan.
- Säg inte att du glömt det.
- Neej, men jag är lite pömsig å så. Du, var det...
- Orvar fejd, vi skulle till ja, avbröt Clementz.
- Nära och bra, instämde Rob.
- Ah För fan! Vet du vilka vi e som ska gå ut?
- Ja, du och dina arbetspolare va?
- Yep, kommer Erik?
- Vete fan hur han jobbar men det ska väl gå och ordna.
- Läckert, haru sett ...faan jag måste kila. Vi syns där sju.
-You got it.

Jodå så var det, han var inte från Stockholm från allra första början. Han var född i Birmingham men uppvuxen i Stockholm. Någonting som han med tiden lärt sig att leva med, han var ju nämligen invandrare och svartskalle. Han hade i alla fall svart hår och kom från ett annat land men på något sätt hade han aldrig blivit offer för någon rasism. Inte en endaste gång hade någon flugit på honom vare sig fysiskt eller verbalt. Någonting som han längtade efter eftersom just bara för att hans huvud var fullproppat med argument. För det är ju faktiskt så man tacklar skiten, tänkte han. Nej, Skinheadsen i den här stan kunde till och med bli riktigt sociala och trevliga när dom väl upptäckt att man är engelsman.

Han klev in i duschen och märkte att det kalla vattnet förde bara mera ved till brasan. I kväll skulle han få det svårt att hålla sig lugn. Det finns fler aspekter, tänkte han då vattnet spolade bort tvålen från skrevet. Han fick nästan aldrig tända på alla cylindrarna i någon invandrardiskussion. Varenda gång det hade blivit lite blåsigt på debattens hav så hade han sprungit in i ett argumentrev, en åsikt som de flesta svenskar såg som någonting självklart: Han var ju ingen riktig invandrare. Han och hans far hade inte flytt från något sönderbombat Gorazde, de hade inte flytt undan från någon diktatur, fattigdom eller begångna brott.

I och för sig så är Birmingham ett av Europas fattigaste ställe men nä nä, han var engelsman och ingen turk. Ett rasistiskt argument från en antirasist med andra ord. I och med det så hade han i alla fall inget tillträde till hela debatten. Håhåjaja. Han torkade sig ordentligt, gick bort till stereon där han placerade Glenn Miller på CD:n, satte sig i den löjligt stora läderfåtöljen som han ärvt och försökte lugna ned sig. Det kalla lädret mot hans nakna kropp hade en viss effekt på honom så han förblev orörlig i flera minuter.
-A Swede is indeed a Swede, morrade han.
Så flög han upp ur stolen och omvandlade frustrationen till kreativitet och skyndade genom hela toalett- och garderobsproceduren med ordentlig hastighet.

Han smet ut i trappen, sprang in i lägenheten igen för att kontrollera att spisen var av när han kom på vem han skulle ringa.
-VälkommentillAbabburitasnordiksekjoritygroop, sade rösten som inte behövs beskrivas mer än så.
Rob satte sig ned på golvet innan han sa något.
-Jag söker väktare Erik Norberg.
-JaskasevaviharErikida.
Därefter började en lång telejakt mellan olika anknytningar och nummer. Jakten slutade vid ett varuhus norr om Stan.
- Ja hallå de e Erik, sa en mycket ansträngd röst.
- Tjännaa, Rob här, vad gör du?
- Måste vi ta det nu, väste Erik?
- Ja det måste vi. Alltså, vad gör du nu och vad gör du i kväll
- Mmmm, nu sitter jag på en pundare och i kväll är jag väl, vänta ett tag... kan du hålla käften, e va jag. Jo, i kväll så är jag väl kallad till möte på något plejs.
- Stämmer Erik, du skall inställa dig på Orvar Fejd där du skall utöva tvångssocialt beten...
-Ja ja, jag kommer och jag skall lyfta stora glas och ställa ned dom igen bara du lägger på nån djävla gång och Korre inte dyker upp, avbröt Erik som nu visade den renodlade irritation som många väktarveteraner har.
- Jaha, Jag antar du dyker upp när du dyker upp, sa Rob apatiskt
- Yep.
Han kunde svära på att han hörde ett avgrundsvrål när han la på luren.

*

Klockan var inte mer än sex och varken gatorna eller pubarna
innehöll speciellt mycket folk. Han måste ha sett ut som någon slags seriefigur när han skred ned för den blöta backen med svarta kläder och endast en lampa i bakgrunden som belysning. Han ville nog gärna tro det i alla fall.
Han vek ut på Götgatan och bokstavligen talat gled in i en affär för att handla cigaretter och möjligen en kvällstidning. Möjligen var det ja. Excessen körde vidare med sin marknadsförning av ett nationalistiskt
rockband och Aftonlövet höll en samling före detta rika människor ansvariga för att deras nu så stora skulder skulle falla tillbaka på skattebetalarna med parollen:

DU FÅR BETALA!

Av Stefan Holmqvist - SHQ 10 mar 2002 09:28