Käring bakom ratten

Jag njöt av försäljarens avundsjuka blickar när jag rattade kärran genom glasdörrarna på bilfirman och anade att han själv körde en häck från tidigt åttiotal med spacklade framskärmar. En som nätt och jämnt gick igenom bilbesiktningen, men ändå gjorde det år efter år, tack vare att besiktningsmannen stod i tacksamhetsskuld till försäljaren.

- Längst upp i vänstra hörnet, hade han sagt med en oförskämd min. Under fläkten, där står bilarna som kanske kan vara av min herres intresse och prisklass. Det där han sa om prisklass avgjorde saken. Jag synade försäljaren uppifrån och ner och bad med skarp ton att få skriva under diverse papper på det glänsande, svarta monstret i skyltfönstret. När det var avklarat kunde jag höra försäljaren - som uppenbarligen inte fattat att han hade med en van bilförare att göra - prata om däckverkstaden om att skifta till vinterdäck, men det brydde jag mig inte om att kommentera utan styrde bara ut kärran på de extrabreda sommarsulorna.

Halkan oroade mig inte nämnvärt, jag lade mig bara på signalhornet så att andra trafikanter skulle begripa att hålla undan när jag gled ner för backen mot stora vägen. Fullblodet var hett och ivrigt att komma iväg och spann loss så fort jag rörde gaspedalen. Då tutades det minsann. Men jag bara log för jag förstod ju att det var sådana där utan erfarenhet av bilkörning, sådana där som egentligen inte ens skulle vara ute i trafiken. Sådana där som inte fattade hur svårmanövrerad ett sådant här åk - som enligt reklamen gör noll till hundra på tre sekunder - kan vara även för en van chaufför.

Följande dag hade jag bråttom ut på vägarna. Jag drog på mig min svarta skinnjacka, tryckte kepsen till rätta och motorn mullrade villigt igång. Jag tuggade på mitt tuggummi och rättade med omsorg till mina solglasögon och pärlan morrade dovt på tomgång - för så bråttom var det inte att jag ville missa grannarnas blickar - innan jag snuddade vid gasen och flöt iväg.

Vid första trafikljuset fick jag en Amazon bredvid mig i ytterfilen och blev lite irriterad över att den låg där. Jag menar jämte min kärra, i ytterfil. Så när det slog om till grönt gasade jag och kunde med en blick i backspegeln konstatera att Amazonen hastigt avlägsnade sig och snart bara var en liten prick. Jag vred upp musiken.

Det var rött vid nästa ljussignal också och tror du inte på fan att Amazonen dök upp där igen? I ytterfil. Jag bet ihop käkarna. Var den djävulen ute efter att provocera mig, tänkte jag och sneglade på föraren. Det var en liten man med glasögon, rutig keps och halsduk. När det blev grönt gasade jag och släppte kopplingen och bilen vrålade och jag kastades framåt och slog pannan i tutan. Nej, jag använder inte bilbälte. Bilfan hade lagt av. Jag vred på nyckeln och gasade och startmotorn skrek och bilar bakom tutade och jag svettades och vred på nyckeln en gång till och Amazonen var långt framför mig och nu började bilar köra om och min bil startade och jag vispade runt med växelspaken och släppte kopplingen och bakhjulen började spinna och bilen kastade sig framåt med ett vrål. Jag sjönk ner och svängde av vid närmaste avfart.

Där var det sjuttio och jag ställde in siktet på bilen framför. Trafiken är härlig på det sättet. Man lämnar liksom allting bakom sig. Det är ingen idé att bära med sig gamla situationer, utan alltid ha siktet inställt på nya.

Bilen framför puttrade på i max sextiofem. Antagligen en käring bakom ratten. Jag blev tvungen att ligga kvar bakom henne en bra bit för det kom mötande hela tiden och med växande irritation märkte jag att det successivt bara gick långsammare, men till sist - när vi nästan stod stilla - fick jag chansen och tryckte pelle i botten. Men jag hann knappt om innan jag blev tvungen att trycka bromsen i botten i stället, för plötsligt stod en gubbe mitt i vägen. Det borde vara förbjudet att vistas på trafikerade vägar och det borde vara förbjudet att ha övergångsställen hur som helst och gubbar som gick lika långsamt som den här borde ge fan i att korsa vägar överhuvudtaget.

I backspegeln närmade sig bilen som jag nyss kört om och mycket riktigt; det var ett fruntimmer. Och fanskapet applåderade nu demonstrativt i vindrutan. Hon hade väl mens. Käringar borde överhuvudtaget inte vara ute i trafiken. Men jag lät mig inte provoceras, utan rullade lika demonstrativt iväg i fyrtiofem, trots att det var femtio.

Sedan svängde jag upp på motorvägen. Det var dags att känna vad V8an hade att ge. Skinnklädseln omslöt mig när jag ökade tempot, och när jag kom ifatt bilar som inte begrep att hålla undan tutade jag och de körde snabbt in i högerfilen och blandade sig med övriga vägsniglar. När motorvägen tagit slut plockade jag dem en efter en och långa sträckor låg jag på mittlinjen och blinkade med helljuset åt mötande trafik för att de skulle gå åt sidan. Det var nästan som att ha en helt egen fil. Då och då dök det upp mötande i min fil, och jag fick i sista sekund lov att kasta mig åt höger, annars hade det utan tvekan blivit en djävla smäll. Bilarna i min färdriktning tutade. De verkade inte begripa vilka skickliga undanmanövrar jag gjorde för att undvika kollision.

Trafiken glesnade och jag körde om två donnor som jag ville skoja lite med och sänkte hastigheten, och körde sedan så långsamt att de tvingades köra om mig. Alldeles när de kommit om gasade jag upp igen och körde om dem, hur lätt som helst. De spanade och jag log strålande tillbaka och blinkade. Som jag alltid har sagt; det finns ingen bättre plats att flirta på än en bil i rörelse. Det är liksom lite på avstånd och ofarligt.

När jag kommit om kexen släppte jag återigen gasen och väntade på reaktion och precis som jag räknat ut körde de om mig igen och nu verkade de heta. Jämnsides med mig vevade bruden på passagerarplatsen ner rutan och jag öppnade med elhissen. Precis när jag skulle ropa de där förförande orden som skulle få puddingarna på fall så ökade de farten, och när jag skulle hänga på vinkade Polisspaden ut genom den öppna sidorutan.

Medan jag blåste och medan mitt körkort granskades mumlade snutarna sinsemellan om sköldpaddor som gömde sig i sina plåtskal med tonade rutor, om hämningar, dumhet, osäkerhet och om instängda aggressioner. Och jag antar att de var småbarnsmammor för de muttrade om jättebebisar med alldeles för farliga leksaker.

Själv muttrade jag lite den dagen första avbetalningen på bilen kom. Det var samma dag som dagsboten kom, liksom bensinräkningen, skatten och försäkringen.

Men en sak är bra: Garaget ingår i lägenhetshyran.

Av Carina Kreku 09 mar 2002 22:26