Westessons 100 favoritfilmer: nr 57

En fransktalande väninna till mig har gjort mig uppmärksam på en väldigt intressant översättningstrend vad gäller franska filmer: titlarna på alla franska filmer innehåller på svenska ett ortsnamn. Detta oavsett vad originalet heter.

Yves Roberts bägge Marcel Pagnol-filmatiseringar "La gloire de mon père" ung. "Min faders ära" och "Le chateau de ma mère" ung. "Min moders slott" heter således "Nyckeln till Provence" del 1och 2 på svenska.

Lika logiskt heter Gérard Depardieus "Un tont entre deux rives" ung. "En bro mellan två sidor" "Bron över Seine" och Yves Angelos "Voleur de vie" ung. "Livstjuven" givetvis "Kvinnorna från Bretagne". Och Jean Beckers "Les ensants du marais" ung. "Träskbarnen" har den nästan ordagranna svenska titeln "Sommar vid Loire".

Jeunets "Le fabeleux destin d´Amelie Poulain" ung. "Sagan om Amelie Poulain" heter enligt samma ofelbara konsekvens "Amelie från Montmartre". Och då vet vi som har sett den att den berömda parisgatan spelar en ganska underordnad roll i historien.

Det finns en förklaring till detta. De svenska distributionsbolagen riktar sig direkt till frankofiler. Gösta Linderholm - mannen bakom "Rulla in en boll och låt den rulla" och... antagligen nån låt till - säljer Provence-lådor tillsammans med sin fru Lena; några akvarellskisser, en liten bok med dikter nej nej, förlåt, INTRYCK, en CD och en lavendelpåse som fransklärarna ledigt hostar upp sextonhundra riksdaler för. Filmbolagen slänger in ett Seine eller Loire i titeln och vet att därmed locka dem som förälskat sig i Paris under två veckors ungdomligt bohemliv för tjugofem år sen.

Vi vet hur de ser ut. Medelålders kvinnor i dräkt och page och ett diskret pärlhalsband som röstar liberalt och har varit engagerade i Amnesty och älskar mörk choklad och rött vin och bär på en hemlighet de aldrig yppat i ord men alla amatörpsykologer kan konstatera efter två sekunders betraktande: att ställa ut sina Provence-akvareller på ett litet galleri och ha en vernissage med snittar och cider. Samtliga jobbar på svenska gymnasieskolor, utom den lilla klick som jobbar på svenska högstadieskolor. Somliga av dem hävdar att de har teven i garderoben, de andra nöjer sig med att påstå att de aldrig tittar på den. Alla utan undantag hävdar att de älskar teater, opera och balett och bor de i en stad med stadsteater har de biljettabonnemang som de skäms för att de inte utnyttjar tillräckligt ofta.

Inget ont om dem, men de är inte jag. Jag har träffat åtskilliga och haft intressanta samtal om världslitteraturen och grekisk arkitektur, men så fort man nämnt ett kulturfenomen tillkommet efter 1960 - undantaget Beatles och Kerstin Ekman - har de förvandlats till frågetecken. I bästa fall. I värsta fall har de rynkat på näsan och fnyst.

Som en av mina underliga principer har jag haft att vända allt det fransklärarna gillar ryggen. Mest för att de sätter så stor ära i att inte ens känna till sånt jag och alla vänner och arbetskamrater jag haft gillat.

Då och då måste man dock omvärdera sig. Frankrike påstås ha gått in i en ny filmisk guldålder man inte sett maken till sen nya vågens sextiotal. Det är en sanning med salt och krydda. Vad som egentligen har uppmärksammats de senaste åren är två pseudofeministiska kvinnoskildringar med mycket gynbilder och Rocco Siffredi och hämningslöst våld, samt "I andras ögon" som någon blind, döv och dum hävdade var en fransk Woody Allen. Är det så så måste jag kraftigt omvärdera mitt videotek.

Den nya franska filmvågen utgörs av en säger en film. Och det är inte särskilt nytt; Jeunet uträttade storverk tillsammans med Marc Caro redan i sin första film "Delicatessen" för elva år sen.

En genomsnittlig fransk frankofilfilm kretsar kring en aldrig definierad ångest i nån chic parisisk takvåning och innehåller rejält med pladder samt Gérard Depardieu. "Amelie från Montmartre" är visserligen full av ord, vackra ord, kloka ord och tossiga ord, men är kemiskt fri från skitnödighet och han med den stora näsan.

"Amelie från Montmartre" är faktiskt en film av mannen bakom "Alien 3". Färgerna och människorna minner om Fellini. Humorn är nästan lika bångstyrig och otyglad som hos bröderna Marx och Monty Python. Den altruistiska kvinnogestalten i förgrunden skulle kunna ha frammanats av en von Trier utan melodramatiska åthävor. Uppfinningsrikedomen för tankarna till Hasse Alfredson i högform och till den danske skämttecknaren Storm P., han med de associativa uppfinningarna där en vattenkanna droppar ner i en ränna som leder till en katt som springer iväg med ett rep i svansen som drar upp en väckarklocka som ringer och väcker gubben som i samma stund utlöser ett maskineri som tänder taklampan.

I en teveintervju berättade Jeunet att han inte kunde erinra sig att han nånsin i livet haft tråkigt. Man tror honom gärna.

"Amelie..." är den mest reservationslösa hyllning till fantasin jag vet att jag sett. Fellini gjorde film av det han såg när han blundade och kom upp med "8½", där han dock inte lyckades sålla de geniala infallen från navelluddet. Terry Gilliam gjorde ett gott försök med "Baron von Münchhausen", men snubblade på megalomanin alldeles på mållinjen. Hans övriga filmer, särskilt "Time bandits" och "Fisher king", bejakar visserligen de mänskliga påhitten men är samtidigt så svartsynta och misantropiska att de åtminstone inte gör reservationslös reklam för fantasin.

Jeunet gick i land med en film målad i ljusa klara färger - för att få miljöerna att se verkligt inbjudna ut klottersanerade man halva Paris - där han lyckats hålla sitt skapade universum i schack och låta den ena associationen länka i den andra utan att det nånsin känns konstruerat. Ändå är filmen ett pussel. Ett pussel efter en Jackson Pollock-målning måhända, disparat och ganska abstrakt, men likväl en noggrant utskuren och tillfilad samling bitar som lagts på exakt rätt plats.

"Amelie..." rör vid den mänskliga själens alla erogena zoner - och det som kommer nu är viktigt - utan att vältra sig i neuroser. "Amelie..." använder hela paletten av hugskott och utkastade trådar och pressar in pintjockt med information i bilderna, men blir ändå aldrig tjatig och bombastisk. "Amelie..." är Zoloft och Cipramil och samtidigt den mest syrade upplevelse man kan ha utan att ens associera till knark. "Amelie..." är rätt sjyst.

Komplement: Jeunets debutfilm - tillsammans med den blivande dataspelsdesignern Caro - hette som bekant "Delicatessen" och var lika originell, uppfinningsrik och snygg som "Amelie..." Den största skillnaden de bägge filmerna emellan är den skepsis och svarta humor som präglar "Delicatessen" och dess skildring av elaka och cyniska människor och sniglar i ett hyreshus, ett element som antagligen var Caros. Deras andra film tillsammans, "De förlorade barnens stad", ser häftig ut men har inte precis nåt att säga.

Av Valdemar Westesson 06 mar 2002 16:53