Finland - de vackra och de djärva

Jag har en teori. Då två individer eller, framför allt, då två grupper möts för första gången, stadgas en intern rangordning. Det handlar inte om människovärde eller något annat som inte tål dagsljus, utan helt enkelt om vem som är mer..."rätt". Vad som egentligen ligger bakom den diffust spontana utvärderingen är inte helt lätt att sätta fingret på - men det intressanta, och samtidigt lite fåniga, med denna ekvation är att båda parter är överens om rangordningen.

Jag är finländare, varpå det är min medborgerliga plikt att berätta lite om Finlandilainen. Då en finländare möter en svensk, är det helt klart att svensken är mer rätt. Det bara är så, och det är inte obefogat, ty svensken är oftast mer... ja... rätt. Nu vore det ju trevligt att tänka sig att finländaren inte bryr sig om att vara så förbannat rätt hela tiden, men det är tyvärr inte så. Det finns nämligen få folk som sitter och trycker på en så hopplöst seg vilja att duga till. Om du någon gång råkar befinna dig i Finland kommer du med all sannolikhet att stöta på någon som frågar dig vad du tycker om Finland. Och detta kommer att ske innan du ens hunnit rinna ut genom landgångstunneln som förenar finlandsbåten med terminalen - ni vet det där löjliga plaströret där det alltid är kallt som fan.

Jag vet inte riktigt vad den finländska oförmågan att vara "rätt" i sociala sammanhang beror på, men den måste ha något med historien att göra. Vad den än beror på, har den satt djupa spår:

Vi kommer till exempel att få vänta några år innan vi ser finländska konsultbolag etablera sig utomlands. Det beror inte på att den finländska konsulten skulle besitta bristfällig praktisk kompetens, utan snarare på att kunden somnar under sales-pitchen.

Vi kommer likväl att få vänta flera år innan finländska produktionsbolag börjar producera TV-format som säljer utomlands åtminstone då det gäller dokusåpor. Detta beror antagligen främst på en total avsaknad av kändiskultur - vilket naturligtvis är både på gott och ont, men dock...

Vi kommer definitivt att få vänta några årtusenden innan Finland placerar sig i Melodifestivalen. Här i Finland skulle vi vara nöjda om vi ens fick vara med oftare än vartannat år. Vad detta beror på vill jag inte ens spekulera kring.

För att inte enbart vältra mig i misär, vill jag påpeka att jag gillar att vara finländare, och att jag nog inte glömt att det finns områden, liksom... ööö... formgivning och teknologi, där finländare klarar sig skapligt. Detta beror å andra sidan nog främst på att formgivaren i lugn och ro kan knipa käft, medan formgivningen talar för sig själv.

Nu vet inte ens jag själv vart jag vill komma. Så går det sen. Men, friska tag, vi gör ett modigt försök till sammanfattning:

1 Om du i ett möte mellan människor är parten som har mer streetcred gör du gott i att låta bli att utgå från att den andra parten vill vara som du. Det vill den inte. Men den vill gärna duga till.

2 Kombinera finländska och svenska styrkor om du jobbar i företagsvärlden. Det blir ganska oslagbart. Om du jobbar med Melodifestivalen gör du nog bäst i att jobba ensam.

För övrigt kallar vi finlandsbåten för sverigebåten.

Av Thomas Perret 06 mar 2002 09:27