Westessons 100 favoritfilmer: nr 59

Alla skåningar tycker sig ha ett särskilt förhållande till Danmark. Det finns klubbar, sällskap och politiska partier som kämpar för att Skåne åter ska tillhöra grannlandet, det finns människor som hävdar att Köpenhamn är vår egentliga huvudstad, det finns en förening kallad Spettets vänner som varje år åker upp och petar lite med spett i marken vid smålandsgränsen för att lossa Skåne från de svenska förtryckarna.

Det där är tok och förbannat vansinne. Skånepatrioter liksom danskar underblåser gärna bilden av Danmark som ett halvkatolskt land med mycket happy-go-lucky-mentalitet och mañanakultur, ett land som är allt annat än socialfascistiska myndighetssverige där socialstyrelsen på en berömd affisch rekommenderade oss att tugga i oss 6-8 skivor bröd om dan. I Danmark, säger malmöiter drömmande och blickar ut över sundet, kan man vara sig själv och där flåsar ingen jävla Länsstyrelse en i nacken.

Vid en jämförelse har Danmark långt många fler förbud än Sverige. Faktum är att de enda områden där Danmark är liberalare än Sverige är alkohol mångdubbelt fler alkoholister, tobak hela landet luktar papegojbur, knark MC-gäng styr hela stadsdelar och porr liveshowklubbarna på Istedgade annonserar i skyltfönstren om akter innefattande djur och mor-og-doter. I Danmark sitter främlingsfientliga partier i folketinget. I Danmark är barnvagnar förbjudna på bussarna i rusningstid. I Danmark är man sig selv nok. Och det är förbannat otrevligt.

Danskar är inte Nordens katoliker. Danmark är den södraste öststaten.

I Danmark är "hygge" ett nyckelbegrepp. "Hygge" representerar den påstådda danska inställningen till livet, ett slags motsvarighet till finnarnas "sisu". "Hygge" står för mys och trevnad, gemyt och råommande. "Hygge" är så inpräntat i den danska självbilden att en vän till mig kunde höra den danske horsepundaren säga till sin vän att "Jens, nu gaar vi sgu hem til mig og tar os en hyggefix".

"Festen" är därför en befrielse. "Festen" tränger in under den självgoda uppblåsta hyggeytan och skär med smutsiga skalpeller i inflammerade sår. Garderobsdörrarna ställs på vid gavel och stanken från liken tränger ut i de fina salongerna. Den jovialiske fadern och företagsledaren har förgripit sig på sina barn och orsakat sin dotters död. Vad Vinterberg gör när han låter fasaden krackelera och blotta dubbelmoralen är tammefan att beteckna som en kulturgärning.

Som bekant initierade Vinterberg tillsammans med Lars von Trier Dogme 95-manifestet, ett kyskhetslöfte där regissörerna främst underkastar sig en serie tekniska begränsningar. Pålagt ljud är förbjudet, scenografi och rekvisita får inte tillföras inspelningsplatsen, kameran ska vara handhållen, filmen ska vara i färg och inga optiska efterarbeten får göras. Intressantare är egentligen de två paragrafer som rör själva innehållet: "Filmen får ej innehålla ytlig handling. Mord, vapen och liknande får ej förekomma" samt "Tidsmässiga och geografiska utvikningar är förbjudna. Det vill säga, filmen utspelas här och nu."

Där de rent produktionsmässiga förbehållen mest är kosmetika eller anti-kosmetika sätter intrigreglerna luppen på skådespeleriet. Och det är väl främst där Dogme-manifestet fyllde en funktion - som väckarklocka och påminnelse om att film inte måste ödsla tid och pengar på fyrverkerier och vattenvärldar och muppar för att alstra spänning. På samma vis som den franska nya vågen eller den italienska neorealismen lurade den in filmen i nya spår och ut i okända tassemarker, där experiment var tillåtna och misstag kunde transformeras till dygder.

Men som allting annat von Trier gjort, från att konvertera till katolicism och meddela sin fru skilsmässobeslut under en presskonferens till att borsta tänderna och gå på muggen, är Dogme-kontraktet främst ett PR-trick. Enkelt, tydligt och lättfattligt i sina formuleringar kunde de skapa ett intresse för en typ av film som egentligen inte var särdeles nyskapande. I bakgrunden flinade Zentropa-producenten Peter Aalbæk Jensen och drog ytterligare ett bloss på den feta cigarren samtidigt som dollartecknen rullade upp i pupillerna.

Icke desto mindre gav initiativet upphov till en serie ytterligt intressanta filmer. Att kameran fladdrar och att ljuset ibland är så skarpt att kropparna blir utfrätta och suddiga är väl mindre givande. Däremot är det spännande hur både Vinterberg i "Festen", von Trier i "Idioterne", Søren Kragh-Jacobsen i "Mifunes sidste sang" och Lone Scherfig i "Italiensk for begyndere" tog till vara på begränsningarna. Samtliga kom nämligen att i hög grad fokusera på kollektiv, grupperingar och sammanslutningar.

"Festen" skildrar Norénfamiljen i det stora huset och runt omkring dem det sociala maskineriet med gästerna som vill därifrån och glömma, med kökspersonalen som kommenterar handlingen som en grekisk kör, med spänningarna mellan den blinda modern, den despotiske fadern och barnen som tacklat sina trauman på varsina vis. "Idioterna" tränger in i gruppdynamiken i "spasse"-kollektivet och det omgivande borgerliga Søllerød. "Mifune" och "Italienska för nybörjare" skildrar spelet mellan utsatta, utjagade och frånskilda på landet och i småstaden. Bristen på yttre spänning understryker laddningen i människors samverkan.

Bäst blev "Festen". von Triers gruppsexdrägelnakenutspel var spektakulärt och förbannat roligt och Kragh-Jacobsens och Scherfigs filmer är rörande och hjärtevarma, men "Festen" vågar - som Bergman sa om Rickard Hobert av alla människor - närma sig smärtpunkterna. Dessutom är den komisk på samma sätt som Norén och "Fawlty Towers"; de sociala pinsamheterna ställs på sina absoluta spetsar där man emellanåt kommer på sig själv att lida med rövhålet som konfronteras med de obehagliga sanningarna inför öppen ridå.

Och tvingas jag själv nån gång att hålla middagstal börjar jag alltid med att låta värdinnan välja mellan det gröna och det gula. Fast jag har vett att skriva samma sak på bägge.

Komplement: även "Idioterne" är en filmupplevelse utöver det vanliga, men ännu intressantare är dokumentären "De ydmygede" om den bisarra tillkomsten. von Trier läser högt ur de mest utlämnande partierna i sin dagbok, får sina skådespelerskor att gråta och springer runt med blottat underliv. Lika underligt spektakulär och moraliskt tveeggad som filmen den skildrar, men på riktigt. Stig Björkman skildrade också von Trier i "Tranceformer", där demonregissören bjuder lika frikostigt på sina neuroser, fobier, manier och hang-ups. Danmark ÄR inte Sverige, men jag har svårt att begripa mina grannar som vill ha det så.

Av Valdemar Westesson 05 mar 2002 15:39