När jag erbjöd sexuella tjänster

Jag tänkte variera mig lite och skriva om något jag håller på med och kan ganska hyfsat. IT-branschen.

Här kommer en lektion om hur man lätt blir komprometterad.

Jag jobbade under den sena delen av 90-talet i England på en IT-distributör och styrde där upp försäljningen mot Sverige och resten av Europa.

Vi sålde då en CD-ROM som vi köpt av en tillverkare. Vi kan kalla det den första tillverkaren. Denna var unik eftersom den kom från en stor PC-tillverkare som inte längre hade behov av den och den var så specialdesignad med en särskild teknik som hanterar skivan. Denna sålde vi med stor framgång.

En dag ringer en kund från Södra Sverige som själv var distributör jag handlat lite med innan och undrar om 3000. Han kan ha en affär på detta. Det kan ha varit mer

Om ni nu tänker er för varje CD-ROM så tjänade bolaget £5.00.

Om ni multiplicerar detta och räknar om vinsten till kronor så har ni summan 225.000 SEK.

Om ni nu tänker att jag får 14 procent av detta belopp och med anständiga och drägliga engelska skatter så kan ni förstå min iver och profithunger.

Jag jagar då dealen.
Jag ringer, e-mejlar, vi skojar, vi skrattar, han är rolig, jag skämtar, han låter mig få prata med hans ungar. Jag pressar honom och så vidare. Därefter skojar jag till det extra efter två dagars jagande av ordern. Detta för jag vill så gärna ha den och då jag skriver det ödesdigra. Det som för lång tid skall påverka min karriär.

"Jag gör vad som helst för att få ordern. Till och med sexuella tjänster"

Den som läst hela jargongen i alla e-mejl kan då se att detta uttalande kanske inte är så professionellt men ändå inom toleransramarna för det språkbruk och märkliga humor vi hade.

Sen försvann kunden och med det dealen. Det gick inte att få tag på honom. Han svarade inte på telefon. Han läste e-mejl dagligen men svarade inte. Sen glömde jag bort det hela.

Tills:

En annan CD-ROM tillverkare hade blivit skickad hela korrespondansen med sexförsäljning och allt! Kunden hade skickat det till tillverkarens kontor här i Sverige och dom hade därefter skickat den till ett land i sydostasien som skickat den till det Engelska kontoret som skickade den till vår Sales Director som är känd för sitt
rasande temprament. Han är - utan omsvep - den ilsknaste människa jag träffat.

Denne kommer då ned mot mitt kontor, går förbi min sales assistant och... apskrattar.

Dagen efter vid morgonmötet så stod Sales Directorn och skrek på hela säljmötet vid morgonbönen:

"Era djävla slötorskar! Titta på exporten dom gör allt för att få grejorna sålda. Till och med sex. Nå att ni är rentboys vet jag, att ni droppar brallorna för pris vet jag men när skall ni sluta hyckla om det."

Vad stod då i brevet förutom korrespondensen och varför kommer denna andra tillverkare in i bilden?

Jo till saken hör att kunden köpte själv direkt från den andra tillverkaren. Precis som bolaget jag då jobbar för.
Men - här kommer jättepoängen - när han skickade brevet och satte i gång loopen så skriver han att jag i egenskap av distributör försökt sälja den ANDRA tillverkarens produkter till honom och det till ett hutlöst pris. Inte ett ord om att CD-ROM enheterna kommer från en annan tillverkare.

Men det vet inte Det svenska, asiatiska och engelska cheferna som fått ta del av detta refuserade e-mejl.

Han har alltså inte tagit med det faktum att CD-ROM enheterna som kvoteras och diskuteras inte hade något att göra med tillverkare 2.

Han har alltså ljugit för den andra leverantören. Han har alltså allvarligt påstått att jag försökt sälja sex till honom något han vet inte var allvarligt menat.

Han har alltså skapat en stor smaskig order som aldrig funnits på riktigt. Detta för att klämma ur mig en prisrespons, för att få ett pris för att själv sätta press på sin sida hos den andra tillverkaren kanske för att helt enkelt roa sig själv med att förnedra en annan eller allt av detta.

För hade jag kvalificerat kunden och gjort lite research så hade jag sett att hans omsättning inte är särskilt stor och att han egentligen är en vanlig småhandlare som knappast skulle kunna finansiera en affär av denna dignitet.

Jag försökte då få tag på honom.
Det går inte att få tag på honom. Han svarar inte på telefon. Han läser e-mejl dagligen men svarar dom inte.

Till slut skriver jag lite upprört att vi till följd av detta måste börja se oss som konkurrenter. Han svarar då något infantilt samt undrar om jag vill ha en röd eller blå hink i sandlådan... Han var alltså inte människa nog att stå för det han gjorde.

Sen glömde jag bort det hela.
Tills hela loopen ett par månader senare kommer farande igen. Förmodligen för att han har skickat den igen.

Nya stöveltramp från direktörerna som nu börjar bli trötta på att tillverkare två kontor får agera marionetter åt någon som ljuger.

Då begår jag det andra ödesdigra misstaget.

Jag får tag på honom och då är jag arg. Han är kund. Jag är säljare. Men jag är arg som ett bi, sårad och besviken.
Jag anser att jag bör komma förbi och snacka om saken därefter lägger jag på luren.

Kort därefter 1997 så börjar rykten inom den svenska databranschen som stundtals kan få ett kafferep på Östermalm att framstå som ett riktvärde för sekretess gå att jag mordhotat honom eller hotat med våld litet beroende på vem kunden pratat med och vilket ljugarhumör han varit på.

I ryktena finns inte ett gram av det faktum att han låtsats köpa x24 spinns CD-ROMskivorna för att senare sysselsätta tiotalet obehöriga människor i Europa och Asien med svammel och lögner.

Egentligen var det hela inte så svårt. Jag ville i egenskap av säljare skapa business. Vi hade ett lager av CD-ROM från den första tillverkaren till bra priser. Ett tjugotal företag i Sverige köpte denna och frågade långt och länge efter den när den togs ur produktion. Kunden hade kunnat själv kunnat lägga all sin energi på att sälja denna till sina kunder och tjänat pengar istället för att kompromettera mig.

En av produktcheferna på det engelska företaget som tröttsamt fick hantera dessa och andra klagomål som egentligen handlade om att vi var billiga, att vi sålde på deras kunder summerade det hela med:

"Dom är konstiga svenskarna. Dom lägger ned mer tid på att försöka sköta andras affärer istället för sina egna"

Ryktena om mig som rentboy, våldsman och mordhotare snubblar man in i titt som tätt. Ibland skrattar man, ibland blir man sårad.
Det kanske inte är så farligt.
Men det börjar faktiskt bli tjatigt att repetera sin egen version.

Därav författande av hela storyn. Den är lång men detaljrikedomen är viktig eftersom det är lätt att gå bort sig.
Här har ni den.
Published and be damned.

Av Stefan Holmqvist - SHQ 05 mar 2002 15:00