Det man kommer ihåg av bomberna

När jag sitter här och fyller min dataskärm så är mitt huvud fyllt av allt annat än bomber och skyddsrum. Jag har svårt att tänka mig att jag bara för 16 år sedan satt ihopträngd med nära och kära och undrade när man kunde gå upp för den smala stentrappan igen. När det var safe.

Nu bor jag på femte våningen i ett blågulvitt höghus i en familjevänlig stadsdel. De enda flygande farorna jag kan komma på här är måsar. Under högsäsong får min mor tvätta fönstren minst en gång i veckan.

När tid blir över berättar mina föräldrar om tiden, den före Astrid Lindgren och LEGO, tiden i hemlandet, därbortom. Känns som en saga, tiden innan allt hände.
Dom berättar om att jag inte visste vad det var som hände, att jag trodde att det var fyrverkerier. Jag såg trots allt aldrig riktigt vad det var som åstadkom de höga smällarna så deras hjärtan tyckte att det var bäst om jag inte visste. Man lät mig tro att det var nyårsafon några gånger i veckan. Min verkligshetsuppfattning var "under construction".

Nu vet jag, men det spelar ingen roll. Jag är inte där. Jag kan inte framkalla minnena av hur de lät. Jag tänker mig att jag sitter i ett fuktigt betongrum och att alla är ledsna, jag tänker mig hur det ser ut på nyheterna när de rapporterar från ett krigsdrabbat land. Jag ser att det inte är fyrverkerier. Men det spelar ingen roll.

När jag sitter här framför den hånande bildskärmen vet både jag och min dator om att det inte spelar någon roll. Jag är i ett tryggt land nu. Jag skar av banden för 16 år sedan, jag har ingenting med det landet att göra förutom att min släktingar bor där och att jag ibland nyttjar språket. Bomberna föll aldrig. Det är bara vad jag har fått berättat för mig. Om du frågar mig var jag aldrig där.

Jag föddes i en liten stadsdel i norra Göteborg. Mina mamma är född i Skåne och min pappa är 100-procentig göteborgare. Jag har hittat blonda hårstrån på min kudde. Sverige har inte varit i krig på 200 år. Vaddå bomber? Skitsnack!

Av Navid Modiri 05 mar 2002 11:47