Sokrates, Kyreus och Vestlin

Jag tänker väl mest på mästaren och han lärjunge. Den äldre vise och den unga vackra. Sippande drickat vid barkanten, slickande glaskanten, sakta, spetsiga lilla rosa tungan i stora mannens gap. Det är roligt. Det är sött. Det är så man nästan börjar gråta för att man inte får vara med.

Broderskärlek är det vackraste som finns. Det vet vi. Det har vi läst i Bibeln. Det har även de som inte läst i Bibeln hört någon gång. För så är det. Vi talade om det idag, jag och systern inte nämna vid namn, det är inte riktigt värt i fall av endast systrar:

Jag sa: Kain är ett sådant fint namn. Kan jag inte döpa min son till det?
Hon sa: Men stackarn, tänk dig själv! Det är ju samma sak som att heta Osama nu! Eller Adolf, förgudsskull!
Jag sa: Man säger om namn, att det är generationen som efterkommer de sista överlevande offren som kan återuppta namnet i bruk. Så våra barn till exempel, de ska kunna döpa sina barn till Adolf. För de minns ingenting.
Hon sa: Ja men Kain?
Jag sa: Nä jag vet. Det namnet är kört.

När har den efterkommande generationen efter det överlevande offret efter Bibelns skapelseteorier tagit över? Jag undrar det. Brodersmordet är skrivet - inte i sten - utan i full och fast kultur. Och samhälle. Och sanning. Precis som om det vore verklighet.

Broderskärleken är den vackraste. Brodersmordet det fulaste. Men en syster, hon dör lite på löpande band. En Fatime. Ett offer hit och dit. Josefs syster som kunde användas lite hit och dit bara för Josefs skull. Eller jag. Eller min syster. Gud ska veta att hon har dödats och använts flera gånger om. Trots allt.

Och vi vet att allting beror på mannens förmåga att skapa barn med henne. Fortlevnaden. Den är ju instinkten. Kanske det viktigaste av allt. Jo, det är nog det. Viktigast. Tillochmed nuförtiden.

Jag tänker på det idag. Jag läser Vestlins senaste och visst, den är jättebra som allt han skriver men Kyreus ber att få hälsa från Sokrates och då kommer alla bilder upp... Brodermordet och äran som dör. Och äran som liksom var romarnas förtrogna. Och romarna som dömde Sokrates för homosexualitet, när Sokrates bara gjorde som Platon uppmanade till och bejakade den enda sanna kärleken. Den som är mellan samma kön, den som aldrig kan befläckas av instinkt och djuriska krav på fortlevnad. Det är kärleken till tvillingsjälen. Den är platonisk, den handlar inte om kropp, inte om safter, sperma eller ägg och livmoder. Den handlar om själ. Och när Kyreus - och allt Kyreus har blivit för mig - nämner Sokrates i Vestlins kommentarer då kommer allt det där upp i mig. Och sorgen. Över att inte kunna vara med.

Äh. Jag skiter väl i både brodersmord och systermord. Att ta upp diskussionen på sakfrågeplan är ju bara en pose. Jag dödar mina människor hit och dit jag också men det är väl bara sådant man gör? Att däremot veta, att man är avskuren de storas kärleksfulla samfund bara för att man är befruktningsbar...

Jag vet inte. Men det slår rätt hårt. Och jag tänker på det ikväll. Jag tänker på hur även jag försöker finna min tvillingsjäl att älska enligt Platons filosofi. Och att jag vet att Platon skrev den för kvinnan också. Att hennes vackraste kärlek också var den med en annan kvinna, eftersom även den är utan instinkt. Och då blir jag så förbannad, så skälvande blodrött heligt äckligt förbannad att jag tillochmed börjar snacka brodersmord i sammanhang av Kyreus och Vestlin. Eftersom jag någonstans ända från början blev uppfostrad i vetskapen att man älskar Personer. Inte kön. Men att jag i vår samtid och i vår presenterade historia, egentligen aldrig har mött en kvinna som har blivit presenterad som Person. Kvinnor är till syvende och sidst yta. Vi vet det. Vi är kön och fitta och yta. Älskas för utseende och behaglighet och inte för egenskap. Aldrig någonsin egentligen Person.

Var fanns kvinnorna i romarnas demokrati? Var fanns kvinnan bland de gamla grekerna? Hon fanns inte. I den grupp som nu idag är sådan grundsten i kultur och samhälle att Kyreus kan hälsa från en av dess anhängare i Vestlins kommentarer fanns hon inte ens. Hon var väl hemma. Målade väl munnen för att få den att påminna något mer om de instinktivt lockande genitalier hon besatte. Passade väl barn födda ur oren, ogudlig kärlek. Eller bara vaktade sin fitta. Och såg till så hon inte blev offrad. Lite hit och dit. Under tiden hon önskade sig att få bli älskad tillbaka. Så som hon älskade Honom. Tvillingsjälen.

Så jag svär väl. Sitter här. Överhettad, förbannad. Jag är arg över att jag fick för mig att tro att även jag är Person. Att jag fick för mig att tro det och att därmed - utan anledning egentligen - få för mig att jag skulle bli sedd som en och hörd som en och åtrådd precis som jag kan åtrå Personer. Ja jag är arg över att jag lärde mig att söka Personen, och att leta efter min tvillingsjäl. Arg över att jag söker den i mannen, Personen. Subjektet. Och livligt förbannad över att jag vet att jag kommer att förbli utan. Varande det Objekt jag är. Och alltid har varit.

Enligt Platon kan jag inte bli älskad så av en man. Och Sokrates är bevis. The Romans made us pretty sure about that.

Och enda anledningen till att jag inte döper min son till Kain är väl för att jag aldrig med vilja vill ge ett helvete till mina barn. Aldrig. Inte ens när jag tror att anledningen till det där helvetet är en idiotisk konstruktion. Nej, inte ens då. Jag skulle aldrig offra någon för heder. Är det förståeligt? Eller bara freudiansk feminin hysteri?

Av Annakarin Josefsson 04 mar 2002 09:39